2017-03-31 12:41

2017-03-31 12:41

Thimbleweed Park - Ett kärleksbrev till äventyrande

Äventyr

Thimbleweed ParkWindows/Xbox OneTerrible ToyboxÅldersmärkning: 12
Betyg:

En gång för länge, länge sedan skapade en man vid namn Ron Gilbert ett litet spel kallat Maniac Mansion på den då moderna hemdatorn Commodore 64. Det blev en smärre succé, och han fick blodad tand. Några år senare omdefinierade han för all framtid vad en hel genre av äventyrsspel kan och bör vara, med superklassikern Monkey Island.

Nu har Gilbert och hans kompanjoner på Terrible Toybox lyckats skrapa ihop kickstarter-pengar för att än en gång visa hur man gör äventyrsspelande på rätt sätt.

Resultatet är Thimbleweed Park, ett spel som lånar estetiken från Maniac Mansion och Zak McKracken, men med gott om moderna effekter och detaljer som förhöjer atmosfären. Just stämningen är fenomenal. Från första skärmen vilar Twin Peaks ande tungt över spelet, om än med en betydligt mer humoristisk ton. Det här är Twin Peaks och Arkiv X som ironisk, modern fars. Och framför allt är det både just det klassiska äventyrsspel som utlovats, med mängder av underhållande pussel och fantastisk dialog, och en dekonstruktion av genren. Ett kärleksbrev till alla de äventyr vi upplevt genom åren, och samtidigt en oerhört fyndig uppdatering. Alla de referenser och nostalgiska detaljerna finns inte bara där för att roa gamla fans – de görs till en aktiv metapoäng som träffar kusligt rätt. För de av oss som förstår att bra äventyrsspel är en viktig del av genrens identitet och säregna sätt att berätta är det också underbart med ett spel som fullkomligen öser välkonstruerade, bitvis ganska komplexa pussel över spelaren – utan att hemfalla särskilt ofta åt ologiska dumheter.

Thimbleweed Park är matigt, välbalanserat och fullt av härliga detaljer och konversationer att upptäcka och utforska. Minnesvärda karaktärer som sheriffen och framför allt förolämpningsclownen Ransome ger den märkliga lilla staden personlighet och identitet. Det enda egentligt negativa är att röstskådespeleriet är lite ojämnt ibland inte lever upp helt till replikerna, men det är inte ett särskilt stort problem. Och flera av rösterna, som ovan nämnde Ransome, är helt obetalbara.

Thimbleweed Park börjar som ett simpelt mordmysterium, men vecklar ut sig mer och mer till något större. En modern klassiker.

Joakim Kilman

En gång för länge, länge sedan skapade en man vid namn Ron Gilbert ett litet spel kallat Maniac Mansion på den då moderna hemdatorn Commodore 64. Det blev en smärre succé, och han fick blodad tand. Några år senare omdefinierade han för all framtid vad en hel genre av äventyrsspel kan och bör vara, med superklassikern Monkey Island.

Nu har Gilbert och hans kompanjoner på Terrible Toybox lyckats skrapa ihop kickstarter-pengar för att än en gång visa hur man gör äventyrsspelande på rätt sätt.

Resultatet är Thimbleweed Park, ett spel som lånar estetiken från Maniac Mansion och Zak McKracken, men med gott om moderna effekter och detaljer som förhöjer atmosfären. Just stämningen är fenomenal. Från första skärmen vilar Twin Peaks ande tungt över spelet, om än med en betydligt mer humoristisk ton. Det här är Twin Peaks och Arkiv X som ironisk, modern fars. Och framför allt är det både just det klassiska äventyrsspel som utlovats, med mängder av underhållande pussel och fantastisk dialog, och en dekonstruktion av genren. Ett kärleksbrev till alla de äventyr vi upplevt genom åren, och samtidigt en oerhört fyndig uppdatering. Alla de referenser och nostalgiska detaljerna finns inte bara där för att roa gamla fans – de görs till en aktiv metapoäng som träffar kusligt rätt. För de av oss som förstår att bra äventyrsspel är en viktig del av genrens identitet och säregna sätt att berätta är det också underbart med ett spel som fullkomligen öser välkonstruerade, bitvis ganska komplexa pussel över spelaren – utan att hemfalla särskilt ofta åt ologiska dumheter.

Thimbleweed Park är matigt, välbalanserat och fullt av härliga detaljer och konversationer att upptäcka och utforska. Minnesvärda karaktärer som sheriffen och framför allt förolämpningsclownen Ransome ger den märkliga lilla staden personlighet och identitet. Det enda egentligt negativa är att röstskådespeleriet är lite ojämnt ibland inte lever upp helt till replikerna, men det är inte ett särskilt stort problem. Och flera av rösterna, som ovan nämnde Ransome, är helt obetalbara.

Thimbleweed Park börjar som ett simpelt mordmysterium, men vecklar ut sig mer och mer till något större. En modern klassiker.

Joakim Kilman