2017-03-10 06:00

2017-03-10 06:00

Zelda - Gränslöst äventyr

Äventyr

Zelda: Breath of the Wild
Wii U/SwitchNintendo
Åldersmärkning: 12
Betyg:

Många är de som sett fram emot ett nytt, rejält Zelda. Skyward Sword var en besvikelse på flera sätt, och Breath of the Wild är tänkt att ta serien till nya, outforskade höjder. Framför allt lyckas spelet dock med att återskapa det som en gång gjorde originalspelet från 1986 till en så oumbärlig klassiker. Känslan av ett oändligt äventyr i en fantasieggande värld.

Breath of the Wild är ett open world-äventyr på alla sätt och vis. Du vaknar upp, kliver ut på ett stort, solblekt fält. Efter det kan du göra lite vad fasen du vill. Det påminner starkt om Bethesdas Elder Scrolls-spel på så vis. Det finns ett övergripande mål, men när eller hur du tar dig an det är upp till dig. Under tiden finns en hel värld att utforska.

Och det är just i upptäckterna Breath of the Wild har sin största styrka. Du kan klättra på nästan allt, byggnader, träd och i berg. Men innan du uppgraderat Link är han ganska klen och orkar inte klättra allt för högt utan att vila. Han orkar knappt simma över en flod utan att drunkna. Men i takt med att du betar av små pusselgrottor får du chansen att uppgradera både hälsa och uthållighet.

Pusslen i sig är ofta rätt fyndiga på ett klassiskt Zelda-vis, men inget sensationellt för den som överdoserat på fysikbaserade indiepusselspel de senaste tio åren. Det finns också fyra större tempel som måste övervinnas innan man kan ta sig an den onde Ganon, som återigen hotar prinsessan Zelda.

Ganon har dock redan raserat Hyrule innan spelet ens börjar, och mycket av landet ligger i ruiner. Utforskandet ackompanjeras av lågmäld musik, ofta milda pianostycken, eller bara vinden som viner i träden eller ruskar om i det höga gräset på slätterna. Att klättra upp på ett högt berg och blicka ut över landet medan solen ger ifrån sig dagens sista, röda strålar – det är svårslaget. Atmosfären är helt enorm, och miljöerna är en estetisk triumf. Just framkomligheten är fantastisk. Rent teoretiskt kan du gå lite vart du vill redan från början, men du måste ibland ha drycker med för att få mer uthållighet, eller för att uthärda extrem kyla eller värme beroende på miljön.

Just matlagningssystemet är dock inte vidare smart utformat rent praktiskt. Du måste krångla runt i de bökiga menyerna varje gång du ska laga till en rätt eller en trolldryck, och det blir snabbt tröttsamt. Jag är inte heller något fan av vapensystemet. Striderna kräver precision och finess och är riktigt bra, men vapnen går sönder snabbare än fienderna. Detta gör att du hela tiden måste plocka upp nya vapen, och när jag hittar ett jag gillar vågar jag knappt använda det för då är det snart borta. Jag kan inte se någon som helst poäng med detta. Resultatet är mest att du springer runt och gör av med dussinvapen som inte är roliga att använda.

Största hindret, framför allt på Wii U, är frekventa framedrops. Bilduppdateringen låser sig till 20fps i tid och otid. Främst inne i byar, men även ute i världen när det är mycket fiender, eller när det regnar, bland annat. När spelet flyter på som det ska är det fantastiskt, men den som är känslig för hackande bilduppdatering lär bli störd. Bäst fungerar det i bärbar form på Switch, men jag har främst spelat Wii U-versionen, som ett farväl till den döende konsolen.

Det är synd på ett en så mäktig spelvärld att Nintendo slarvat med det tekniska. Zelda är en storslagen upplevelse, men det är inte det perfekta spel det utmålats som i den enorma hypestormen. Det är dock ett väldigt bra äventyr, och det moderna Zelda-spel som bäst lyckats återskapa den känsla jag en gång fick av originalspelet på 80-talet.

Det säger en del om spelets styrka att jag trots en del rätt stora invändningar ändå inte kan sluta spela. En så här fantastisk spelvärld dyker inte upp så ofta, trots allt. Zelda bryter inte nödvändigtvis ny mark, men det återerövrar kärnan i serien – det stora äventyret.

Joakim Kilman

Många är de som sett fram emot ett nytt, rejält Zelda. Skyward Sword var en besvikelse på flera sätt, och Breath of the Wild är tänkt att ta serien till nya, outforskade höjder. Framför allt lyckas spelet dock med att återskapa det som en gång gjorde originalspelet från 1986 till en så oumbärlig klassiker. Känslan av ett oändligt äventyr i en fantasieggande värld.

Breath of the Wild är ett open world-äventyr på alla sätt och vis. Du vaknar upp, kliver ut på ett stort, solblekt fält. Efter det kan du göra lite vad fasen du vill. Det påminner starkt om Bethesdas Elder Scrolls-spel på så vis. Det finns ett övergripande mål, men när eller hur du tar dig an det är upp till dig. Under tiden finns en hel värld att utforska.

Och det är just i upptäckterna Breath of the Wild har sin största styrka. Du kan klättra på nästan allt, byggnader, träd och i berg. Men innan du uppgraderat Link är han ganska klen och orkar inte klättra allt för högt utan att vila. Han orkar knappt simma över en flod utan att drunkna. Men i takt med att du betar av små pusselgrottor får du chansen att uppgradera både hälsa och uthållighet.

Pusslen i sig är ofta rätt fyndiga på ett klassiskt Zelda-vis, men inget sensationellt för den som överdoserat på fysikbaserade indiepusselspel de senaste tio åren. Det finns också fyra större tempel som måste övervinnas innan man kan ta sig an den onde Ganon, som återigen hotar prinsessan Zelda.

Ganon har dock redan raserat Hyrule innan spelet ens börjar, och mycket av landet ligger i ruiner. Utforskandet ackompanjeras av lågmäld musik, ofta milda pianostycken, eller bara vinden som viner i träden eller ruskar om i det höga gräset på slätterna. Att klättra upp på ett högt berg och blicka ut över landet medan solen ger ifrån sig dagens sista, röda strålar – det är svårslaget. Atmosfären är helt enorm, och miljöerna är en estetisk triumf. Just framkomligheten är fantastisk. Rent teoretiskt kan du gå lite vart du vill redan från början, men du måste ibland ha drycker med för att få mer uthållighet, eller för att uthärda extrem kyla eller värme beroende på miljön.

Just matlagningssystemet är dock inte vidare smart utformat rent praktiskt. Du måste krångla runt i de bökiga menyerna varje gång du ska laga till en rätt eller en trolldryck, och det blir snabbt tröttsamt. Jag är inte heller något fan av vapensystemet. Striderna kräver precision och finess och är riktigt bra, men vapnen går sönder snabbare än fienderna. Detta gör att du hela tiden måste plocka upp nya vapen, och när jag hittar ett jag gillar vågar jag knappt använda det för då är det snart borta. Jag kan inte se någon som helst poäng med detta. Resultatet är mest att du springer runt och gör av med dussinvapen som inte är roliga att använda.

Största hindret, framför allt på Wii U, är frekventa framedrops. Bilduppdateringen låser sig till 20fps i tid och otid. Främst inne i byar, men även ute i världen när det är mycket fiender, eller när det regnar, bland annat. När spelet flyter på som det ska är det fantastiskt, men den som är känslig för hackande bilduppdatering lär bli störd. Bäst fungerar det i bärbar form på Switch, men jag har främst spelat Wii U-versionen, som ett farväl till den döende konsolen.

Det är synd på ett en så mäktig spelvärld att Nintendo slarvat med det tekniska. Zelda är en storslagen upplevelse, men det är inte det perfekta spel det utmålats som i den enorma hypestormen. Det är dock ett väldigt bra äventyr, och det moderna Zelda-spel som bäst lyckats återskapa den känsla jag en gång fick av originalspelet på 80-talet.

Det säger en del om spelets styrka att jag trots en del rätt stora invändningar ändå inte kan sluta spela. En så här fantastisk spelvärld dyker inte upp så ofta, trots allt. Zelda bryter inte nödvändigtvis ny mark, men det återerövrar kärnan i serien – det stora äventyret.

Joakim Kilman