2015-12-04 06:00

2015-12-04 06:00

Xenoblade Chronicles X - Ambitiöst, imponerande och frustrerande

Rollspel

Xenoblade Chronicles XWii UNintendoÅldergräns: 16
Betyg:

Xenoblade Chronicles var ett fantastiskt originellt rollspelsäventyr som ådrog sig stående ovationer från spelare och kritiker världen över när det släpptes till Wii. Uppföljaren lägger helt enkelt till X till titeln, som japanska spelutvecklare gärna gör, men är en helt fristående berättelse. Ambitionsnivån är ännu högre än i föregångaren, och det är ett djupt imponerande spel på många vis.

Tyvärr hämmas spelet också av en uppsjö av frustrationer och brister, som hindrar spelet från att obehindrat blomma ut till det mästerverk det egentligen är. Musiken är extremt ojämnt och pendlar mellan passande episk och direkt horribel låtsasrock på repeat. Den går inte heller att stänga av. Värre är att både storyn och karaktärerna är extremt ointressanta med repetitiv dialog där samma tråkiga skämt upprepas in absurdum genom spelets mer än 100 timmar långa äventyr.

Lägg till detta ett onödigt komplicerat gränssnitt och bitvis förvirrande spelsystem där särskilt uppdragsstrukturen är extra ointuitiv och du får ett spel som lite för ofta lägger krokben för mig som spelare. Det tvingar mig ofta att utföra repetitiva, långrandiga uppgifter innan jag kan komma vidare, vilket är en dödssynd för ett rollspel vars stora styrka är att vara stort, fritt och lekfullt.

Men Xenoblade Chronicles X är också ett fullständigt briljant spel. Det har en enorm, vacker värld befolkad av stora, kreativa monster att slåss mot. Det påminner en del om Monster Hunter-spelen i sättet spelet hela tiden erbjuder nya utmaningar i en öppen värld med komplicerade spelsystem att bemästra. Det finns med andra ord mycket att älska med Xenoblade Chronicles X. Det är bara synd att det hålls tillbaka något av helt onödiga, tidsödande frustrationsmoment.

Joakim Kilman

Xenoblade Chronicles var ett fantastiskt originellt rollspelsäventyr som ådrog sig stående ovationer från spelare och kritiker världen över när det släpptes till Wii. Uppföljaren lägger helt enkelt till X till titeln, som japanska spelutvecklare gärna gör, men är en helt fristående berättelse. Ambitionsnivån är ännu högre än i föregångaren, och det är ett djupt imponerande spel på många vis.

Tyvärr hämmas spelet också av en uppsjö av frustrationer och brister, som hindrar spelet från att obehindrat blomma ut till det mästerverk det egentligen är. Musiken är extremt ojämnt och pendlar mellan passande episk och direkt horribel låtsasrock på repeat. Den går inte heller att stänga av. Värre är att både storyn och karaktärerna är extremt ointressanta med repetitiv dialog där samma tråkiga skämt upprepas in absurdum genom spelets mer än 100 timmar långa äventyr.

Lägg till detta ett onödigt komplicerat gränssnitt och bitvis förvirrande spelsystem där särskilt uppdragsstrukturen är extra ointuitiv och du får ett spel som lite för ofta lägger krokben för mig som spelare. Det tvingar mig ofta att utföra repetitiva, långrandiga uppgifter innan jag kan komma vidare, vilket är en dödssynd för ett rollspel vars stora styrka är att vara stort, fritt och lekfullt.

Men Xenoblade Chronicles X är också ett fullständigt briljant spel. Det har en enorm, vacker värld befolkad av stora, kreativa monster att slåss mot. Det påminner en del om Monster Hunter-spelen i sättet spelet hela tiden erbjuder nya utmaningar i en öppen värld med komplicerade spelsystem att bemästra. Det finns med andra ord mycket att älska med Xenoblade Chronicles X. Det är bara synd att det hålls tillbaka något av helt onödiga, tidsödande frustrationsmoment.

Joakim Kilman