Warrior Soul - Dysterheten tar över
Hårdrock
;)
Att Kory Clarke är livstidsdömd till underläge är i sig tragiskt. Han har alltid krälat runt i succéns rännsten och fått resa sig på nio sedan branschen gång på gång har grusat hans karriär.
Idag vet jag inte riktigt vart han befinner sig, frågan är om han vet själv. Förra albumet, det utmärkta Destroy the war machine, var en orgie i det Kory kan bäst. Överstinn hårdrock med så mycket finess och krut att man ville kasta sig i väggen av respekt.
Stiff middle finger är dess raka motsats, men låter faktiskt mer som det Warrior Soul som gjorde de tre första albumen till makalösa klassiker.
Kory är som vanligt pissed of på allt och alla men gör misstaget att låta dysterheten ta över. Jag kickar igång på utmärkta Junky stripper och mullrande Occupy där originalmedlemmen John Rico gör ett utmärkt gästspel, men saknar de enkla stänkarna som är Warrior Souls sentida styrka.
Kory ska vara ilsken på ett underhållande sätt, inte vrida ur sig samhällskritik likt en vresig gubbe under en valkampanj. Rösten, den är dock fortfarande helt magisk trots ett slitage få andra hade mäktat med att överleva.
