2017-05-13 08:18

2017-05-13 08:19

Saint Vitus imponerade

KONSERT

Saint Vitus, Merciless, The Lurking Fear & Toombstones
Var: Nöjesfabriken, Karlstad
Publik: 300
Betyg: Saint Vitus 4, Merciless 4, The Lurking Fear 3

Egentligen lyssnar jag inte på Saint Vitus. Jag har aldrig riktigt fallit för jänkarnas kultstämplade doom metal, men med eller utan vokalisten Scott "Wino" Weinrich i sättningen – självklart står man framför kravallen när bandet besöker Nöjes.

Det är inte första gången som jag imponeras av Karlstads livescen. Det har passerat band som jag aldrig trodde skulle spela här. Att vi har flinka konsertarrangörer som Metal Clüb och Club Pebbles är förstås en avgörande faktor när man betraktar kvällens aktningsvärda nöjespussel. Det ska inte vara möjligt.

Norska Tombstones öppnar kvällens festligheter, men bedöms inte i denna text. Hade inte ens hunnit vässa pennan när de gick av scen. Istället blir det storpremiär för Tompa Lindbergs The Lurking Fear som väljer att spela för första gången någonsin denna afton. Förväntningar? Ja absolut, vem har inte det när man ser den välrenommerade laguppställningen. 

Men tyvärr kan giget inte sammanfattas med mer än ett solitt G. Fullt ställ från första ackord, sköna skräckstick och Adrian Erlandssons rasande trumspel. Ett tuffare At the Gates med enorm potential. Kompetent, köttigt, men ganska trist står det att läsa i mina anteckningar. Sorry.

Bara jag ser gitarrlegendaren Dave Chandlers Easy Rider-aktiga karaktär blir jag en smula starstruck. Vilken stjärna, auran fullkomligt skriker hjälte. Jag känner att jag måste smyga närmare scenen för att kunna insupa live-fixen från Saint Vitus.

Deras musik, som jag har anat, växer flera dimensioner när den upplevs live. En monumental och vördnadsvärdig arketyp för en hel genre. Det hörs att de härstammar från gudfadern Black Sabbath, men de har skalat bort engelsmännens svängiga dynamik och trampat sin egen stig, på gott och ont.

Chandlers gitarrljud är unikt och både får och ska ta plats. Tyvärr på bekostnad av Scott Reagers sång som stundtals drunknar i kollegans sträng- och pedaluppvisning. Via låtar som War is our destiny, White stallions och avslutande Born too late erkänner jag mig besegrad, kapitulerar och sällar mig till hyllningskören. Imponerande Saint Vitus.

Strängnäs eminenta dödsthrashare Merciless fick jag aldrig uppleva live under början av nittiotalet, men när de bestämde sig för att göra comeback på tidningen Close-Ups hårdrockskryssning i höstas fick jag äntligen se konstellationen. Något överpeppad landade upplevelsen i ett ganska neutralt betyg. Dags för revansch känner jag, och som de övertygar inför det något decimerade publiken. Pang på, inget tjafs och veteranerna som är inne på sin sista turné som band cementerar att debutplattan The awakening (1990) är deras definitiva magnum opus. Souls of the dead, Dying world och Pure hate. Gåshud. Att vi även får Unbound och The land I used to walk från senare i karriären gör ju inte saken sämre.

 

! Saint Vitus Scott Reagers skippar ölflaskan och dricker istället ur medhavd Frankensteinmugg. Världsklass på det dryckesdonet.

? Då var vi där igen. Hallå Karlstad var är ni? 300 personer är alldeles för lite för en spelning av den här digniteteten. Skäms på er.

Egentligen lyssnar jag inte på Saint Vitus. Jag har aldrig riktigt fallit för jänkarnas kultstämplade doom metal, men med eller utan vokalisten Scott "Wino" Weinrich i sättningen – självklart står man framför kravallen när bandet besöker Nöjes.

Det är inte första gången som jag imponeras av Karlstads livescen. Det har passerat band som jag aldrig trodde skulle spela här. Att vi har flinka konsertarrangörer som Metal Clüb och Club Pebbles är förstås en avgörande faktor när man betraktar kvällens aktningsvärda nöjespussel. Det ska inte vara möjligt.

Norska Tombstones öppnar kvällens festligheter, men bedöms inte i denna text. Hade inte ens hunnit vässa pennan när de gick av scen. Istället blir det storpremiär för Tompa Lindbergs The Lurking Fear som väljer att spela för första gången någonsin denna afton. Förväntningar? Ja absolut, vem har inte det när man ser den välrenommerade laguppställningen. 

Men tyvärr kan giget inte sammanfattas med mer än ett solitt G. Fullt ställ från första ackord, sköna skräckstick och Adrian Erlandssons rasande trumspel. Ett tuffare At the Gates med enorm potential. Kompetent, köttigt, men ganska trist står det att läsa i mina anteckningar. Sorry.

Bara jag ser gitarrlegendaren Dave Chandlers Easy Rider-aktiga karaktär blir jag en smula starstruck. Vilken stjärna, auran fullkomligt skriker hjälte. Jag känner att jag måste smyga närmare scenen för att kunna insupa live-fixen från Saint Vitus.

Deras musik, som jag har anat, växer flera dimensioner när den upplevs live. En monumental och vördnadsvärdig arketyp för en hel genre. Det hörs att de härstammar från gudfadern Black Sabbath, men de har skalat bort engelsmännens svängiga dynamik och trampat sin egen stig, på gott och ont.

Chandlers gitarrljud är unikt och både får och ska ta plats. Tyvärr på bekostnad av Scott Reagers sång som stundtals drunknar i kollegans sträng- och pedaluppvisning. Via låtar som War is our destiny, White stallions och avslutande Born too late erkänner jag mig besegrad, kapitulerar och sällar mig till hyllningskören. Imponerande Saint Vitus.

Strängnäs eminenta dödsthrashare Merciless fick jag aldrig uppleva live under början av nittiotalet, men när de bestämde sig för att göra comeback på tidningen Close-Ups hårdrockskryssning i höstas fick jag äntligen se konstellationen. Något överpeppad landade upplevelsen i ett ganska neutralt betyg. Dags för revansch känner jag, och som de övertygar inför det något decimerade publiken. Pang på, inget tjafs och veteranerna som är inne på sin sista turné som band cementerar att debutplattan The awakening (1990) är deras definitiva magnum opus. Souls of the dead, Dying world och Pure hate. Gåshud. Att vi även får Unbound och The land I used to walk från senare i karriären gör ju inte saken sämre.

 

! Saint Vitus Scott Reagers skippar ölflaskan och dricker istället ur medhavd Frankensteinmugg. Världsklass på det dryckesdonet.

? Då var vi där igen. Hallå Karlstad var är ni? 300 personer är alldeles för lite för en spelning av den här digniteteten. Skäms på er.

  • Jesper Löfvenborg