2017-03-05 17:46

2017-03-05 17:46

Skön energi utan explosivitet

KONSERT

När Uddevallasonen Thomas Stenström kliver upp på Tempels scen till introt av singeln Det är inte lätt att leva tar det inte många sekunder innan publiken börjar dansa vilt (i mån av plats).
Betyg:

Den första tanken som slår mig är att Stenström verkar passa perfekt på den lilla klubbscenen och det visar sig senare stämma väldigt bra. Det är inte bara avståndsmässigt man kommer närmare. Han kan utan större ansträngning ta över scenen och nå publiken på ett mer intimt sätt där man liksom känner sig inkluderad i musiken.

Mina polare och Luffareblod, två av de största hitlåtarna från den senaste plattan Rör inte min kompis, får allsången att lyfta lokalen. Nästan lika högt hörs publikkören när Dirty Harry och en tung refräng, från succéalbumet Fulkultur, börjar spelas. Sångprestationen är inte densamma som på inspelningen, vilket så klart inte är helt ovanligt, men det känns nästan som att rösten börjar svika smått vid vissa högre toner. På något sätt är det dock fint att allt inte är perfekt, speciellt då Stenström inte är känd för sin skönsång utan för hans medryckande melodier och personliga texter.

Hans balla image och scennärvaro är ganska unik då han lyckas vara energisk utan att vara så där explosiv och ösig som hans musik egentligen kan låta honom vara. Han rör sig och får med publiken i varje ton han tar utan att behöva kuta runt på scenen och säga KOM IGEN DÅ mellan varje låt.

Inför låten Det här är inte mitt land, som egentligen körs tillsammans med Silvana Imam, säger Stenström att han är trött på att få höra att man ska ta avstånd från rasister när det i själva verket bara är motstånd som hjälper. Publiken håller med. Trots att tempot sänks radikalt efter detta och scenen släcks ned är energin densamma, för nu har tonerna till Forever Young, som för övrigt är en personlig favorit, börjat. Bandmedlemmarna lägger snygga stämmor under tiden lamporna tänds och kvällens huvudperson visar sig igen lagom till första refrängen.

Tyvärr bråkar rösten mer nu och det känns nästan kämpigt att ta sig igenom alla verser och refränger. Samma sak händer under den stora genombrottslåten – Slå mig hårt i ansiktet, som trots sina svängiga partier inte borde vara höjdpunkten längre, med tanke på hur många andra fantastiska låtar som kommit från Thomas Stenström.

Den första tanken som slår mig är att Stenström verkar passa perfekt på den lilla klubbscenen och det visar sig senare stämma väldigt bra. Det är inte bara avståndsmässigt man kommer närmare. Han kan utan större ansträngning ta över scenen och nå publiken på ett mer intimt sätt där man liksom känner sig inkluderad i musiken.

Mina polare och Luffareblod, två av de största hitlåtarna från den senaste plattan Rör inte min kompis, får allsången att lyfta lokalen. Nästan lika högt hörs publikkören när Dirty Harry och en tung refräng, från succéalbumet Fulkultur, börjar spelas. Sångprestationen är inte densamma som på inspelningen, vilket så klart inte är helt ovanligt, men det känns nästan som att rösten börjar svika smått vid vissa högre toner. På något sätt är det dock fint att allt inte är perfekt, speciellt då Stenström inte är känd för sin skönsång utan för hans medryckande melodier och personliga texter.

Hans balla image och scennärvaro är ganska unik då han lyckas vara energisk utan att vara så där explosiv och ösig som hans musik egentligen kan låta honom vara. Han rör sig och får med publiken i varje ton han tar utan att behöva kuta runt på scenen och säga KOM IGEN DÅ mellan varje låt.

Inför låten Det här är inte mitt land, som egentligen körs tillsammans med Silvana Imam, säger Stenström att han är trött på att få höra att man ska ta avstånd från rasister när det i själva verket bara är motstånd som hjälper. Publiken håller med. Trots att tempot sänks radikalt efter detta och scenen släcks ned är energin densamma, för nu har tonerna till Forever Young, som för övrigt är en personlig favorit, börjat. Bandmedlemmarna lägger snygga stämmor under tiden lamporna tänds och kvällens huvudperson visar sig igen lagom till första refrängen.

Tyvärr bråkar rösten mer nu och det känns nästan kämpigt att ta sig igenom alla verser och refränger. Samma sak händer under den stora genombrottslåten – Slå mig hårt i ansiktet, som trots sina svängiga partier inte borde vara höjdpunkten längre, med tanke på hur många andra fantastiska låtar som kommit från Thomas Stenström.

  • Ida Myrin

Thomas Stenström

Plats: Tempel

Publik: cirka 700 personer

!: Stenström behöver inte använda sig av publikfrieri, det sköter låtarna åt honom!

?: Vad hände med låten Allt jag har som kom ut som singel inför skivsläppet?