2017-02-26 22:28

2017-02-27 07:08

Det går som på räls, Joe

KARLSTAD: 26 februari 2017

Joe Labero – A Magic World
Karlstad CCC
Längd: ca 120 minuter
Publik: Utsålt

När jag var liten handlade det om trollkarlar som roade barn och en och annan vuxen med spelkort, näsdukar, rep och kaniner. Hög hatt, trollspö och kavaj med många fickor var ett måste och fascinationsnivån låg i par med underhållningsvärdet hos Clownen Manne. I litteraturen hade vi smurfarnas Gargamel, han från landet Oz och den allsmäktige Gandalf i Tolkiens fiktiva värld. Sedan var det ett vakuum. Men så hände det något, fram stegade Alvestasonen Lars Bengt Roland Johansson, mer känd som Joe Labero. Borta var det något barnkalasklingande namnet trollkarl och istället pratade man om magi och illusioner.

Joe Labero har under åren förbryllat och underhållit människor runt hela jorden. Trollkarlsrollen lever kvar i grund och botten, rekvisitan är egentligen densamma och tricken har uppgraderats till 2.0, eller om det heter 3.0. Den stora skillnaden är att Joe Labero inte bara längre är en trollkarl. Han är en professionell magiker som precis som The Muppet Shows Kermit the Frog bedriver showbiz med stort S. Att den globetrottande smålänningen är mångmiljonär medelst Harry Potter-livsstil är faktiskt riktigt häftigt.

Kvällens föreställning är en biografisk geografisk resa genom Laberos trettiotre år långa karriär. Superlativen är många och jobben målas upp med stora guldpenslar – det går inte undgå att det varit mycket glitter och glamour. Parallellt med berättelsen bjuder han på det ena spektakulära numret efter det andra och successivt stegras nivån. Ingen kan förneka Joes enorma talang, men tyvärr känns det stundtals som bara ännu en dag på jobbet. Enligt Labero ska man inte förstå hans show utan imponeras och förundras. Check på den. Dock imponeras jag inte av hans söndagspromenad genom kvällen på CCC. Han kan sin show, men vägrar att bjuda på något extra trots att han får en tjej att sväva och till och med trollar bort sig själv.

Vi bjuds på en påkostad rockshow där ständigt Joe vandrar i strålkastarens ljus. Rutinerat bjuder han in den ena skräckslagna åskådaren efter den andra och stundtals blir situationerna både dråpliga och underhållande. Världsvant slänger han käft med de inblandade, men även detta moment blir, trots ståuppkaraktär, lite av ett tåg på räls.

Min barndoms födelsedagstrollkarl har blivit en elitspelande yrkesman som med enkelhet tunnlar konsertlokalens samtliga närvarande. So come on let me entertain you sjunger Robbie Williams ur högtalaren under Laberos sorti från scenen. Definitivt, men det krävs lite mer hjärta och närvaro för att övertyga mig helt och hållet.

! Jag älskar hur folket i publiken skräckslaget sänker blicken varje gång Labero närmar sig. Ingen vill bli indragen i showen.

? Har den internationella showbiz-magikern Joe Labero blivit för stor för de svenska landsortsscenerna?

När jag var liten handlade det om trollkarlar som roade barn och en och annan vuxen med spelkort, näsdukar, rep och kaniner. Hög hatt, trollspö och kavaj med många fickor var ett måste och fascinationsnivån låg i par med underhållningsvärdet hos Clownen Manne. I litteraturen hade vi smurfarnas Gargamel, han från landet Oz och den allsmäktige Gandalf i Tolkiens fiktiva värld. Sedan var det ett vakuum. Men så hände det något, fram stegade Alvestasonen Lars Bengt Roland Johansson, mer känd som Joe Labero. Borta var det något barnkalasklingande namnet trollkarl och istället pratade man om magi och illusioner.

Joe Labero har under åren förbryllat och underhållit människor runt hela jorden. Trollkarlsrollen lever kvar i grund och botten, rekvisitan är egentligen densamma och tricken har uppgraderats till 2.0, eller om det heter 3.0. Den stora skillnaden är att Joe Labero inte bara längre är en trollkarl. Han är en professionell magiker som precis som The Muppet Shows Kermit the Frog bedriver showbiz med stort S. Att den globetrottande smålänningen är mångmiljonär medelst Harry Potter-livsstil är faktiskt riktigt häftigt.

Kvällens föreställning är en biografisk geografisk resa genom Laberos trettiotre år långa karriär. Superlativen är många och jobben målas upp med stora guldpenslar – det går inte undgå att det varit mycket glitter och glamour. Parallellt med berättelsen bjuder han på det ena spektakulära numret efter det andra och successivt stegras nivån. Ingen kan förneka Joes enorma talang, men tyvärr känns det stundtals som bara ännu en dag på jobbet. Enligt Labero ska man inte förstå hans show utan imponeras och förundras. Check på den. Dock imponeras jag inte av hans söndagspromenad genom kvällen på CCC. Han kan sin show, men vägrar att bjuda på något extra trots att han får en tjej att sväva och till och med trollar bort sig själv.

Vi bjuds på en påkostad rockshow där ständigt Joe vandrar i strålkastarens ljus. Rutinerat bjuder han in den ena skräckslagna åskådaren efter den andra och stundtals blir situationerna både dråpliga och underhållande. Världsvant slänger han käft med de inblandade, men även detta moment blir, trots ståuppkaraktär, lite av ett tåg på räls.

Min barndoms födelsedagstrollkarl har blivit en elitspelande yrkesman som med enkelhet tunnlar konsertlokalens samtliga närvarande. So come on let me entertain you sjunger Robbie Williams ur högtalaren under Laberos sorti från scenen. Definitivt, men det krävs lite mer hjärta och närvaro för att övertyga mig helt och hållet.

! Jag älskar hur folket i publiken skräckslaget sänker blicken varje gång Labero närmar sig. Ingen vill bli indragen i showen.

? Har den internationella showbiz-magikern Joe Labero blivit för stor för de svenska landsortsscenerna?

  • Jesper Löfvenborg