2017-01-28 09:25

2017-01-28 09:25

Utsålt och folkligt med Takida och Stiftelsen

KONSERT

Takida & Stiftelsen, co-headline tour 2017
Plats: Nöjesfabriken, Karlstad
Publik: Utsålt
Betyg: Takida 4, Stiftelsen 3
Betyg:

Ånges Takida berör. Tänk att ett simpelt rockband kan väcka så mycket känslor hos folk, det är ju trots allt bara musik. Men kanske är det just detta som är storheten i fenomenet Takida? Antingen förfäras du över bandets framgång eller så är du en av dem som euforiskt twittrar att du säkrat biljett till kvällens utsålda spelning.

Kön ringlar lång utanför Nöjes entré redan tidigt på kvällen och stämningen är så där rusigt förväntansfull då både en och annan borde ha skippat den sista ölen redan innan tillställningen. Merchfolket vid det gigantiska t-shirtbordet, som täcker hela foajéns bortre vägg, vädrar samtidigt morgonluft när den lönehelgsförfriskade horden väller in. Största merchutbudet jag sett på länge.

Svettig kväll

Robert Pettersson, frontman, grundare och sångare i både Stiftelsen och Takida, har en minst sagt svettig kväll då båda banden från hans musikfabrik ingår i turnépaketet, och dessutom är det premiärkväll. Jag var inte säker på att jag hade hört Stiftelsen förut, men redan under öppnande Opsovati blir jag varse om att lever man i Sverige kan man inte undgå Herr Petterssons musikaliska själ. Iklädd glasögon och mittbena ser han ut som Matt Damons gestaltade svärmorsdrömssida i The talented Mr. Ripley. Folkligt, ödmjukt och emotionellt sårbar mellansnackar han att det här är ”livet på en spets”. Stiftelsens känns oerhört svenskt, och nästan lite småblödigt och musiken klistrar vid första mötet. En annan värld, Vart jag än går, Darling och ständigt ämnesaktuella Giftet står ut i ett set som andas premiär.

Barhäng

En viktig del av showen och dagens Takida är New York Citys Ryan Star som varit med och arbetat på bandets senaste platta. Hans powerpoppiga rock får trettio minuter mellan huvudakterna, men det missar de flesta då de hänger i baren och är upptagna med att lägga ut Stiftelsenbilder på sociala medier. Vilken röst och snacka om att vara överpepp. Ryan Star älskar verkligen läget och han kommer tillbaka både en och två gånger under Takidas framförande. Dels under disco-rockiga Don’t wait up och med hans egenproddade Last train home där Ryan snyggt dubblerar med en uppenbart rörd Robert Pettersson. Mycket av Takidas storhet ligger i deras lättillgänglighet och det strömlinjeformade budskapet. Precis som Stiftelsen klistrar melodierna och vem kan ducka för radioplågor som Curly Sue, Better och You learn? Sådana låtar har allt som en festsugen folkmassa behöver – refräng, melodi, rätt längd och lagom tyngd. Tror hela stället sjunger med under just Curly Sue och mer Takida än så här kan det inte bli. Öronbedövande. Personligen uppskattar jag vissa av de mer anonyma låtarna bäst där man än tydligare blir varse om deras hårdrocksådra bortom Nickelback- och Sublimereferenserna. Evil eye och Purgatory (live and let die) låter fortfarande väldigt mycket Bandit Rock, men ändå lite mer rubank och rebell när de framförs live.

Nöjes fullsmetade lokaler i kombination med Takidas energi och uppenbara tillgivenhet till sin musik skapar en ömsesidig respekt som för sagan från Ånge vidare oavsett vad du eller jag tycker. Takida är och förblir ett fenomen. Visst är musik fantastiskt!

Ånges Takida berör. Tänk att ett simpelt rockband kan väcka så mycket känslor hos folk, det är ju trots allt bara musik. Men kanske är det just detta som är storheten i fenomenet Takida? Antingen förfäras du över bandets framgång eller så är du en av dem som euforiskt twittrar att du säkrat biljett till kvällens utsålda spelning.

Kön ringlar lång utanför Nöjes entré redan tidigt på kvällen och stämningen är så där rusigt förväntansfull då både en och annan borde ha skippat den sista ölen redan innan tillställningen. Merchfolket vid det gigantiska t-shirtbordet, som täcker hela foajéns bortre vägg, vädrar samtidigt morgonluft när den lönehelgsförfriskade horden väller in. Största merchutbudet jag sett på länge.

Svettig kväll

Robert Pettersson, frontman, grundare och sångare i både Stiftelsen och Takida, har en minst sagt svettig kväll då båda banden från hans musikfabrik ingår i turnépaketet, och dessutom är det premiärkväll. Jag var inte säker på att jag hade hört Stiftelsen förut, men redan under öppnande Opsovati blir jag varse om att lever man i Sverige kan man inte undgå Herr Petterssons musikaliska själ. Iklädd glasögon och mittbena ser han ut som Matt Damons gestaltade svärmorsdrömssida i The talented Mr. Ripley. Folkligt, ödmjukt och emotionellt sårbar mellansnackar han att det här är ”livet på en spets”. Stiftelsens känns oerhört svenskt, och nästan lite småblödigt och musiken klistrar vid första mötet. En annan värld, Vart jag än går, Darling och ständigt ämnesaktuella Giftet står ut i ett set som andas premiär.

Barhäng

En viktig del av showen och dagens Takida är New York Citys Ryan Star som varit med och arbetat på bandets senaste platta. Hans powerpoppiga rock får trettio minuter mellan huvudakterna, men det missar de flesta då de hänger i baren och är upptagna med att lägga ut Stiftelsenbilder på sociala medier. Vilken röst och snacka om att vara överpepp. Ryan Star älskar verkligen läget och han kommer tillbaka både en och två gånger under Takidas framförande. Dels under disco-rockiga Don’t wait up och med hans egenproddade Last train home där Ryan snyggt dubblerar med en uppenbart rörd Robert Pettersson. Mycket av Takidas storhet ligger i deras lättillgänglighet och det strömlinjeformade budskapet. Precis som Stiftelsen klistrar melodierna och vem kan ducka för radioplågor som Curly Sue, Better och You learn? Sådana låtar har allt som en festsugen folkmassa behöver – refräng, melodi, rätt längd och lagom tyngd. Tror hela stället sjunger med under just Curly Sue och mer Takida än så här kan det inte bli. Öronbedövande. Personligen uppskattar jag vissa av de mer anonyma låtarna bäst där man än tydligare blir varse om deras hårdrocksådra bortom Nickelback- och Sublimereferenserna. Evil eye och Purgatory (live and let die) låter fortfarande väldigt mycket Bandit Rock, men ändå lite mer rubank och rebell när de framförs live.

Nöjes fullsmetade lokaler i kombination med Takidas energi och uppenbara tillgivenhet till sin musik skapar en ömsesidig respekt som för sagan från Ånge vidare oavsett vad du eller jag tycker. Takida är och förblir ett fenomen. Visst är musik fantastiskt!

  • Jesper Löfvenborg

! Stiftelsens encore som dansbandet Stiftelzen iklädda väst och peruk var väl inte speciellt lyckat. Vad var poängen liksom. Fimpa det inslaget genast.

 

? Kvällens bästa låt? När DJ-killen slänger på Panteras Cowboys from hell får jag kvällens enda ståpäls. Lex när musik når själen.