2017-01-07 11:23

2017-01-07 11:25

Spänstig åttiotalsnostalgi

PÅ SCEN

Vad? Lustans Lakejer
Var? Nöjesfabriken, Karlstad
Publik? 200
Betyg:

Trettiofem år efter att Uppdrag i Genève släpptes gör Lustans Lakejer som många andra och bygger en hel konsert kring ett specifikt verk. Det handlar alltså om deras andra skiva från 1981 som väl får betraktas som gruppens magnum opus. Lustans Lakejer har inte varit fullständigt borta under dessa år men återkomsten med att spela hela Uppdrag i Genève tycks ha resulterat i ett lite överraskande lyft, även för dem.

Tre av originalmedlemmarna från skivan finns på scenen denna kväll, Johan Kinde, Tom Wolgers och Christer Hellman, sedvanligt elegant klädda och de kör utan vidare presentation igång med öppningslåten Rendez-vous i Rio och så följer skivan, låt för låt. Till några av dem drar Kinde korta anekdoter men annars är det musiken och nostalgin som får tala.

Lustans Lakejer kom som en drinkpinne i ögat på proggen och punken när de i stället sjöng om en flärdfull dekadens; om casinon, champagne, farlig kärlek och nattens nycker på ett estetiskt och möjligen lite brådmoget sätt. Så, hur funkar det då, 35 år senare? Rätt bra faktiskt. Det är i grunden bra låtar som i många fall åldrats väl. Rent krasst skulle visserligen en del av låtarna knappast platsa utanför detta koncept men andra får ett driv som saknas på skivan vilket gör att man till exempel hör vilken bra låt Paradisets portar egentligen är. Det är spänstigt och syntslingorna ligger där de ska och Stilla nätter och Man lever bara två gånger är fortfarande bra låtar. Publiken kan texterna och det är uppenbart att Lustans Lakejer betytt väldigt mycket för många i lokalen.

Efter att Uppdrag i Genève är framförd får vi också som bonus en knippe låtar i en kompakt favoritblandning, med fokus på tidiga hitlåtar från de första skivorna. Diamanter är visserligen en något överskattad låt men älskas fortfarande av publiken. Zarah Leander-covern Sång om syrsor funkar inte heller så bra, men via Begärets dunkla mål och framförallt den lite bortglömda pärlan Skuggan av ett tvivel landar man i den tunga avslutningen Massans sorl som är en av de mäktigaste svenska låtarna från åttiotalet och dessutom en perfekt avslutning på en lite ojämn kväll.

! Att Lustans Lakejer byter casinot mot Bingolotto verkar ge dem lite dubbla känslor.

? Det här med att låta publiken vänta i nästan en timme känns kanske lite...1981.

Trettiofem år efter att Uppdrag i Genève släpptes gör Lustans Lakejer som många andra och bygger en hel konsert kring ett specifikt verk. Det handlar alltså om deras andra skiva från 1981 som väl får betraktas som gruppens magnum opus. Lustans Lakejer har inte varit fullständigt borta under dessa år men återkomsten med att spela hela Uppdrag i Genève tycks ha resulterat i ett lite överraskande lyft, även för dem.

Tre av originalmedlemmarna från skivan finns på scenen denna kväll, Johan Kinde, Tom Wolgers och Christer Hellman, sedvanligt elegant klädda och de kör utan vidare presentation igång med öppningslåten Rendez-vous i Rio och så följer skivan, låt för låt. Till några av dem drar Kinde korta anekdoter men annars är det musiken och nostalgin som får tala.

Lustans Lakejer kom som en drinkpinne i ögat på proggen och punken när de i stället sjöng om en flärdfull dekadens; om casinon, champagne, farlig kärlek och nattens nycker på ett estetiskt och möjligen lite brådmoget sätt. Så, hur funkar det då, 35 år senare? Rätt bra faktiskt. Det är i grunden bra låtar som i många fall åldrats väl. Rent krasst skulle visserligen en del av låtarna knappast platsa utanför detta koncept men andra får ett driv som saknas på skivan vilket gör att man till exempel hör vilken bra låt Paradisets portar egentligen är. Det är spänstigt och syntslingorna ligger där de ska och Stilla nätter och Man lever bara två gånger är fortfarande bra låtar. Publiken kan texterna och det är uppenbart att Lustans Lakejer betytt väldigt mycket för många i lokalen.

Efter att Uppdrag i Genève är framförd får vi också som bonus en knippe låtar i en kompakt favoritblandning, med fokus på tidiga hitlåtar från de första skivorna. Diamanter är visserligen en något överskattad låt men älskas fortfarande av publiken. Zarah Leander-covern Sång om syrsor funkar inte heller så bra, men via Begärets dunkla mål och framförallt den lite bortglömda pärlan Skuggan av ett tvivel landar man i den tunga avslutningen Massans sorl som är en av de mäktigaste svenska låtarna från åttiotalet och dessutom en perfekt avslutning på en lite ojämn kväll.

! Att Lustans Lakejer byter casinot mot Bingolotto verkar ge dem lite dubbla känslor.

? Det här med att låta publiken vänta i nästan en timme känns kanske lite...1981.

  • Per Wiker