Naken under ett tjockt lager ull
NÖJESKRÖNIKA
;)
När deras ull är fullt utvuxen ser de ut som frodiga rastafarier. Ullen ligger i lockar över hela kroppen och ökar deras kroppsvolym flera gånger om. Men då och då vankas det klippning. Efter en ganska omständlig procedur avlägsnas det mesta av ullen och kvar blir en liten snitsig lugg och lite krull på de smala benen.
Dagarna efter en klippning ser de tidigare fluffiga alpackorna ut som nakna pudlar på styltor. Jag slås av hur försagda de ser ut när de står inne i hagen och tuggar sitt gröna gräs. Under kläderna gömmer sig en tanig kropp och helt plötsligt finns inte den imponerande fasaden att gömma sig bakom.
Det är lätt att gömma sig bakom en hög av len och fluffig ull. Det är lätt att gömma sig bakom solglasögon, t-shirttryck, musikgenrer, ett moln av parfym eller en vältrimmad muskelmassa. Men vad blir kvar när solbrännan, deodoranten, accessoarerna och de fyndiga filmcitaten spolas ned i vasken? Hur luktar du oduschad? Står du på rangliga alpackaben och känner dig lite besvärad då?
Vid några tillfällen i mitt liv har jag jag blivit alpackaklippt. De attribut jag starkast identifierat mig med har ryckts bort från mig. Jag var dansare och skadade knäet. Jag blev smygpoet och hamnade i Australien utan mitt modersmål. Jag satsade på att bli akademiker och upptäckte att min teflonhjärna inte gärna deltog i intellektuella name-droppingsessioner och drabbningar med den övriga eliten.
Jag satsade på att svettas min kropp ren och stark på yogamattan, och då dök en graviditet upp. Jag har upptäckt att få saker ger mig trygghet att identifiera mig med. Ska jag nu gå helt in i identifikation med rollen som mor? Lägga allt annat åt sidan och bli en helyllemamma som fixar och trixar och vränger röven över huvudet, bara för att sedan få gnälla över hur mycket sjå det är att stå i med barn?
Nej, helst inte. Helst kliver jag gärna ur rollerna jag spelar. De kommer ändå alltid att finnas där. Jag kommer att vara flickvän, mamma, dotter, väninna, pajas, recensent, självhushållare, yogi eller vad det än må vara som dyker upp längs med vägen.
Men helst av allt vill jag upptäcka det där som gömmer sig bakom alla epiteten. Då vill jag knalla ut i höstskogen, låta svamparna sätta tänderna i mig, kisa mot solskenet, lyssna på vinden – och kanske känna det där nakna. Känna kontakten till det fullt naturliga varandet.
För betraktar jag mina vänner Salvia och Cayenne, ser jag att de vet helt och fullt vad jag pratar om.
