Glest på golvet under Det stora kalaset
KONSERT
Nöjesfabriken, Karlstad
Publik: ca 460
;)
Foto: Tobias Sterner [Förstora]
;)
Foto: Tobias Sterner [Förstora]
;)
Foto: Tobias Sterner [Förstora]
När Det stora kalaset kör igång på fredagskvällen är det oroväckande glest i publiken. Kanske prioriterar folk att sitta och glassa i den varma vårsolen, vad vet jag? Men det är en förbannad felprioritering, i så fall, för vi bjuds på en drös bra spelningar av idel kvalitetsartister på inomhusfestivalen Det stora kalaset. Det är, faktiskt, en smärre skandal att inte uppslutningen och entusiasmen för detta är större hos Karlstadsborna.
Bäst på hela kalaset är Jenny Wilson, som otacksamt nog spelar näst först. De av oss som är där får dock se och höra en fruktansvärt bra spelning av en entusiastisk och väldigt spelhungrig Wilson, uppbackad av ett fenomenalt band och en kör. På skiva har jag bitvis haft svårt att komma överens med Wilsons produktion, men live faller alla bitarna så naturligt och så rätt på plats att man får gåshud. Det är svängigt, gripande, underhållande och helt enkelt en skitbra spelning.
Jenny Wilsons klädsel och majestätisk uppenbarelse får mig dessutom att tänka på Grace Jones. De har samma intensiva pondus, fast med den skillnaden att Wilson inte skrämmer skiten ur mig, utan istället utstrålar glädje, värme och lekfullhet.
Me and My Army är inte lika tajta som Wilsons band. De är dock väldigt älskvärda. Trots att spelningen i ärlighetens namn är rätt slarvig, hafsig och lite onödigt brötig, så fungerar det. Det är, faktiskt, så här som Me and My Army ska kännas. Uppriktigt tillbakalutade, aldrig tillgjorda eller konstlade. Det är synd att lite av deras sound går förlorat i det brötiga ljudet emellanåt, men en låt som den självbetitlade Me and my army sitter till exempel helt rätt i hjärtat. Kleerup gör dessutom en fint avskalad version av With every heartbeat som extranummer.
Alexis Weak har den lite otacksamma uppgiften att försöka få en festivalpublik vars fokus kanske ligger mer i ölglasen än på hans texter, att lyssna på hans berättelser. För Alexis Weak är i första hand en berättare, och inte en underhållare. Bitvis svänger det dock fint, och de stunderna när Alexis Weak tränger igenom och når ut på allvar så är det riktigt bra.
Sahara Hotnights behöver ingen närmare presentation. De är huvudakten för kvällen, och de gör knappast publiken besviken. De är spelsugna, lika löjligt coola som alltid och som utlovat får vi lite smakprov från kommande skivan. Det är rakt, tajt och så imponerande självklart. En högst värdig avslutning på kvällen.
! – Daniel Adams-Ray är en jävligt stilig karl!
? – Var är ni, Karlstad? Ni missar ju festen.
