Allt är inte guld som glimmar
FILMKRÖNIKA
2006 fick några finska filmtokar idén om att göra en actionkomedi om nazister på månens baksida. Projektet verkade fullständigt vansinnigt men filmentusiaster från när och fjärran ställde upp som medfinansiärer/investerare, ett system som kallas crowfunding. Projektet blev det största i sitt slag i Europa.
Resultatet blev Iron Sky (läs recensionen av dvd-utgåvan intill).
Men allt är inte guld som glimmar, en del är faktiskt rätt pinsamt. En del idéer borde gömmas under ett skyddande lager och slutförvaras intill mänsklighetens slut.
När jag läste film på universitetet fick vi i uppdrag att göra en kortfilm. Mitt bidrag var den surrealistiska stumfilmen Gud, Jesus och den röda pappkartongen. Min blonda, blåögda pojkvän fick hedersuppdraget att spela Jesus och pappa tog sig an rollen som Gud med liv och lust. ”Jesus” fick åka upp och ner i en rulltrappa inne i Karlstad iförd en hemsydd toga (för det hade nog Jesus), på huvudet hade han en elegant gloria tillverkad av julgransglitter och ståltråd. Handlingen tror jag vi ska bespara er (eller så har jag förträngt den, det kan vara så).
Filmen blev i vilket fall godkänd. Det är i och för sig oklart hur dålig den hade behövt vara för att bli underkänd. Roligare var det när vi skulle göra en kortfilm utan handlig men med ett budskap. Jag klippte ihop allt det mest bloddrypande jag kunde hitta i våldsfilm till en kavalkad av blod, avslitna lemmar och rullande huvuden. Jag plockade bort ljudet och la i stället på signaturmelodin till barnprogrammet Björnes magasin. Jag kallade filmen Barnprogram och i förtexterna tackade jag mina småbröder, då 11 och 14 år gamla, för lån av filmer.
Läraren blev eld och lågor och talade lyriskt om diskrepansen mellan ljud och bild. Några av killarna i kursen blev sura och tyckte att jag kritiserade deras våldsglorifierande kortfilmer. Jag skruvade besvärat på mig. Idén hade jag ju bara fått när jag spelade blockflöjt och tittade på splatterfilm samtidigt, multitasking ungefär. Sånt gör väl alla en torsdagskväll?
Men jag blev aldrig filmare. Jag drömde om att bli filmkritiker och kulturjournalist, att få bedöma andra. Att få vaska bland guldkornen.































































