;)
;)
;)
;)
;)
;)
Det omåttligt populära sjumannabandet från Boston har krånglat sig till Sverige för en snabbvisit på West Coast Riot. Och efter försenade flyg, inställda skivsigneringar och bagage på villovägar stod man trots allt på en av de stora scenerna vid Frihamnen på utsatt tid, till fansens stora glädje.
– Alltid roligt att spela i Sverige, ni har bra musiksmak här, säger Ken Casey när NWT får en exklusiv pratstund med honom efter spelningen.
Lika roligt hade inte Dropkick-basisten när bandet spelade på Trädgårn' i Göteborg för tre år sedan. När övriga medlemmar gav allt på scen hade han tvingats inta viloläge på sjukhus.
– Jag hade fått en öroninfektion och hade svårt med balansen och spydde på scenen några dagar tidigare, så det gick helt enkelt inte att fortsätta. Det var verkligen inte roligt men jag kom tillbaka och gjorde de sista showerna på turnén.
Och Dropkick Murphys behöver alltid Ken Casey på scenen som sångkomplement till andre frontmannen Al Barr. På West Coast Riot bjöds publiken på en pigg föreställning med folkmusikpunk och det mesta från bandets senare utgåvor, The Warriors Code och The Meanest of Times, men på tok för lite (en ynka låt!) från sju år gamla mästerverket Blackout.
Överlägset störst jubel fick för övrigt Shipping up to Boston, ledmotivet från hårdkokta Scorsese-rullen The Departed.
– En förbannat bra film, så det kändes riktigt stort när vi fick chansen att vara en del av den. Den har gett oss en hel del nya fans som annars inte hade upptäckt oss.
Firade 30 år
När Dropkick Murphys tog sina första stapplande musikaliska steg 1995 var redan Bad Religion ett av världens största punkband.
I år firar veteranerna från Los Angeles 30 år med en evighetslång turné runt jorden, och ett av stoppen var så klart på West Coast Riot.
– Det är alltid bra och stabila shower i Sverige. Men i Europa är det nog spanjorerna som är vildast, säger Bad Religions trummis Brooks Wackerman och skrattar.
Brooks anslöt till bandet för tio år sedan – samtidigt som originalmedlemmen Brett Gurewitz (gitarrist, grundare av Epitaph Records) kom tillbaka efter flera år av personliga problem.
Något som sångaren, frontmannen och professorn Greg Graffin har beskrivit som en rejäl nytändning för bandet.
– Det kändes viktigt att få tillbaka Brett, och om jag kunde bidra med ny entusiasm var det bara roligt. Jag är tacksam varje dag för att få vara med i det här bandet, förtydligar Brooks.
Greg Graffins sylvassa och stundtals obegripliga texter har alltid vållat ett visst huvudbry hos fansen, speciellt de som inte har engelska som förstaspråk.
– Haha, då ska du tänka på att jag har engelska som förstaspråk och väldigt ofta inte har en aning om vad Greg sjunger om. Men det är nog också en av anledningarna till att det här bandet sticker ut lite, fortsätter Brooks.
2010-års upplaga av Bad Religion är naturligt både lite tunnhårigare och lite stelare, men vad gör det när kavalkaden av hits nosar på högsta betyg. 21st Century Digital Boy, Along the way, American Jesus och tämligen färska godbiten Los Angeles is Burning är bara några av de 22 låtar som bandet hinner klämma in på en timme. Då glömmer man bort allt vad ålderskrämpor heter.
– Just nu känns det oerhört bra, och jag skulle jättegärna göra tio skivor till med det här bandet. Så vi kanske kör i 30 år till, säger Brooks Wackerman och skrattar.
Minst en skiva till blir det åtminstone för Bad Religion, den började man nämligen spela in i början av juni. Till hösten är det även tänkt att Dropkick Murphys ska bege sig in i studion igen.
– Vi har repat in en hel del nytt, så vi ska börja spela in till hösten och hoppas kunna ge ut någonting i mars nästa år, avslöjar Ken Casey.
The Hives regerar
Det fanns annars en hel drös minnesvärda höjdpunkter på årets West Coast Riot.
Återförenade ska-legendarerna i The Specials bjöd på gemytlig baktakt och flåshurtiga Flogging Molly räddades ännu en gång av sin fantastiska signaturmelodi What's left of the flag.
Karlstadbandet Brute fick chansen till en spelning tack vare tidningen Close-Up, och var mycket nöjda med sitt framträdande som var ett av festivalens första.
– Det gick riktigt bra, och riktigt mycket folk. Och vi måste varit det första bandet någonsin som fått till en mosh-pit framför scenen så tidigt på dagen, säger inhoppande ex-medlemmen Rickard Hednar.
Rise Against skrattar förmodligen hela vägen till banken nuförtiden efter att starka brottarballaden Hero of War spelats sönder och samman på i princip alla världens radiostationer under året.
Men den är fortfarande sjukt bra, och sångaren Tim McIlraths fantastiska röst tillsammans med en extra känslofylld liveversion gjorde den om möjligt ännu bättre på West Coast Riot. Noterade till och med ett antal gråtande tonårspar i publiken – inte ofta det händer när ett hardcoreband från Chicago står på en svensk scen.
Men Rise Against är naturligtvis så mycket mer än Hero of War. Bäst denna kväll var The Dirt Whispered om någon råkade undra.
The Hives fick sedan äran att runda av årets festival. Fagerstas kaxigaste band genom tiderna har tagit den spikraka vägen mot toppen, och är så klart en rockexplosion som måste upplevas live.
Jag har gnällt en hel massa på Howlin' Pelle och hans välklädda vänner genom åren för att de mest stått och stampat med samma låt om och om igen. Men nu har även jag tvingats kapitulera.
Bäst den här aftonen var utan tvekan en furiös version av Return the favour som rundade av hela festivalen.
Och omedelbart fick oss att längta till West Coast Riot 2011.
WEBB-TV: FBK på lyxmiddag hos miljardären
– 
