Arn går i hamn med flaggan i topp

BIO

Arn - Riket vid vägens slut
Filmstaden, Karlstad
Regi: Peter Flinth
Betyg: 3

Tron på kärleken övervinner allt. I den andra Arn-filmen återfår Sveriges riddarhjälte, Joakim Nätterqvist, sin stora kärlek Cecilia, spelade av Sofia Helin.
Foto: Erik Aavatsmark/SF [Förstora]

”Svårt att inte bli imponerad” skrev jag i min recension av den första Arn-filmen (Arn – tempelriddaren) för ett drygt halvår sedan. När nu projektet slutförs genom den andra och avslutande filmen var åtminstone jag lite skeptisk till om musklerna verkligen skulle räcka till för en episk berättelse av den här dimensionen, i två delar dessutom. Men glädjande nog tycker jag att det gör det, såväl vad gäller muskler, budget (så kallade production values) som berättarkraft. Arn – Riket vid vägens slut ger ett övervägande positivt intryck och det är första gången jag sett en film i den här skalan av svenskt ursprung (nåja, filmen är faktiskt svensk-norsk-finsk-dansk-tysk-engelsk om man vill vara petig) utan att behöva skämmas efteråt.

Bra manus

Den danske fältherren, regissören Peter Flinth, har arbetat efter ett visuellt, väldisponerat och ofta riktigt bra manus av Hans Gunnarsson, som i sin tur förstås utgått från Jan Guillous romaner.
Filmerna, och då framför allt den senare, skiftar spelplatser på ett intelligent sätt som hjälper till att förhöja såväl spänning som engagemang när vi dels följer Arns fortsatta korståg i det heliga landet; dels hans trolovade Cecilias outtröttliga väntan hemma i Västra Götaland. Inte helt oväntat handlar det en hel del om krig, svek och diverse våldsamheter, men vad Flinth och Gunnarsson i slutändan lyfter fram är sympatiskt nog kärlekshistorien mellan Arn och Cecilia. Joakim Nätterqvist och Sofia Helin gör även här stabila insatser, vilket ju är en förutsättning för att man skall vilja följa deras öden i drygt fyra timmar (den totala speltiden för båda filmerna; att endast se den andra delen är tämligen meningslöst). Men rollbesättningen överlag har varit ovanligt lyckad, med så gott som hela familjen Skarsgård, Fanny Risberg, Bibi Andersson och Milind Soman (den sistnämnde som Saladin) i spetsen. Och precis som den första filmen kännetecknas den andra dessutom av snyggt foto (Eric Kress) och följsam musik (av Tuomas Kantelinen), som lyfter fram såväl dramatik som känslor utan att bli smetig eller insmickrande.

Välgjort och snyggt

Skall man skärskåda Arn-filmerna så finns det en hel del att kritisera och ifrågasätta, kanske framför allt att det aldrig riktigt bränner till ordentligt. Allt är välgjort, snyggt och helt enligt instruktionsboken, men det blir heller aldrig mer än ett ovanligt stiligt planschverk – som mer fungerar som en utmärkt bildsättning av Guillous romaner. Klichéer är trots allt klichéer, även om slutnotan hamnar en bit över tvåhundramiljonerkronors-strecket… Men det känns småaktigt att kritisera filmerna för vad de inte är, när såväl yta som innehåll räcker gott för att hålla åskådaren både engagerad och nöjd.
Arnprojektet går således i hamn med flaggan i topp. Och det är inte illa...

Anders Pettersson