Appelquist har inget kvar att bevisa
NÖJE
Tidigare i veckan utsågs han till Sveriges roligaste ståuppare av den svenska humoreliten. Efter år av revanschlusta och slit är Kristoffer Appelquist, 37, äntligen framme.
;)
;)
;)
;)
Mitt i centrala Sunne, i ett vitt missionshus med blåa knutar, hälsar Kristoffer Appelquist välkommen. Nyss hemkommen från Stockholm där han tidigare på dagen hunnit gästa både SVT:s och TV4:s morgonsoffor med anledning av utmärkelsen till årets roligaste.
– Tänk dig att du är en rallyförare och så skulle alla de andra rallyförarna utse dig till den bäste. Jag är jättestolt över utmärkelsen, säger Kristoffer Appelquist och sträcker sig efter en Marylandkaka.
Efter en sipp kaffe fortsätter han.
– Nu är jag verkligen hemma. Jag har ingenting längre som jag måste bevisa. Nu är jag en av de där som jag strävade efter att bli.
Kristoffer Appelquist pratar gärna och mycket. Han klär i långrandigt, blir sällan tråkig och hinner ge tips om både pannkaksgräddning och barnbestyr.
En intensiv höst väntar för honom. Han ska turnera med komikerklubben RAW, fortsätta med soloföreställningen Krig samt leda tv-programmet Mitt liv är ett skämt som får premiär i oktober.
– Just nu känner jag mig mest proppmätt och glad. Det är dags för mig att inte tänka så mycket karriär för en gångs skull. Jag har drivits av revanschlusta så länge, känslan av att vilja komma till min rätt. Jag har velat bevisa att man faan inte behöver bo i Stockholm för att lyckas och så vidare. Det har hela tiden handlat mycket om att bevisa saker.
Varför då?
– Det gick inte så bra för mig i skolan, jag gick till och med åttan, sedan gick jag något som hette Anpassad studiegång vilket innebar att du stod i cykelaffär typ. Så jag har alltid haft ett akademikerkomplex, tänkt att jag inte är smart. Jag har inte känt mig värdelös men jag har sållat bort väldigt mycket i livet i tron om att det inte varit för mig. ”Klart det skulle vara kul att bli arkitekt, men det skulle ju jag aldrig kunna bli”. Jag har haft väldigt många sådana känslor, utgick ifrån att jag var obildbar och då blir världen en enda lång lista av begräsningar.
Kristoffer Appelquist började jobba som scentekniker inom teatervärlden. En arbetskamrat öppnade hans ögon för vidare studier, något han fortfarande känner en enorm tacksamhet för.
– Komvux är nog det största jag gjort i livet eftersom jag aldrig trodde att jag skulle klara av det. Jag läste ett ämne i taget, bland annat Statsvetenskap på universitet i Karlstad. Det var en enormt skön känsla när jag märkte att jag faktiskt fixade det.
Borde inte revanschlusten ha stillats där?
– Jo, den dämpades jävligt mycket. Men då växte det fram en annan lust, en kreativ lust som gillar utmaningar. Som drev på det där att ”Faan, jag kan nog också passa in någonstans”.
Varför började du med humor?
– När jag var liten hade jag problem med att passa in i klassen. I grupper överhuvudtaget. Och då finns det olika vägar att ta, olika försvarsmekanismer som träder i kraft. Jag blev klassens clown. Det var så det började. Jag hade en talang för att få folk att skratta.
Hur gammal var du när du först märkte det?
– Fem kanske. Tidigt var min strategi gentemot lärare, mot alla, att vara smart ass. Vilket innebär att vara socialt inkompetent egentligen. Det är ingen framkomlig väg. Men jag var också väldigt ifrågasättande hela riden. Ville hela tiden veta varför si eller varför så.
Var det ett personlighetsdrag eller berodde det mer på din omgivning?
– Jag var uppfostrad så. Jag växte upp på 70-talet och mina föräldrar var ute och demonstrerade och var engagerade i olika frågor. Det var på den tiden då socialt engagemang och samhällsintresse var modernt. Men sedan har jag en väldigt analytisk läggning också så att ifrågasätta har alltid varit naturligt för mig.
Efter en uppväxt i Malmö träffade Kristoffer Appelquist sin fru som har rötter i Värmland. 1997 flyttade paret till ett hus i Liljedal utanför Grums. Lantligheten blev en stark kontrast till centrala Malmö. Natur för Kristoffer Appelquist var de olika trädarterna som fanns i Kungsparken i Malmö. Träd försedda med en infolapp om art på välklippta gräsmattor.
– När jag var tio kunde jag se skillnad på en horse-pundare och en tjackpundare. Jag visste vad en alkoholist var och vad en stoner var. När jag träffade min tjej och insåg att hon kunde mycket om svampar och träd så retade jag henne lite för det. Men när vi sedan fick barn 1996 så kände jag att det var dags att välja: Vad vill jag att min dotter ska kunna? Träd eller knark? Det blev träd. Vi flyttade till Värmland.
Så du gick från att vara stadsbo till naturmänniska?
– Huset i Liljedal var en sommarstuga, väldigt fint och så men jag fick spatt. Vi bodde där i några år. Som tur var fick jag jobb i Sunne, på Västanåteater, så vi flyttade hit. Här lever jag stadsliv. Och har nära till naturen.
Under studierna började Kristoffer Appelquist att söka sig mot scenen, inte för att jobba kring den utan med målet att stå där själv.
– Jag försökte dra igång en teatergrupp i Karlstad men det gick inte så bra, det var bara en till som ville vara med. Så jag tänkte att jag skulle göra det på egen hand. Och så blev det ståupp. När jag satt på föreläsningar kom jag hela tiden på roliga saker att säga men tvingade mig själv att vara tyst. Men till slut kunde jag inte hålla mig längre, så jag sa det där roliga som fick hela klassen att gapflabba.
Du började använda klassrummet som en scen.
– Ja. Precis. Och ungefär samtidigt upptäckte jag komikern Eddie Izzard, började se en massa klipp med honom nätet. Det här var nog runt 2004. Året efter ställde jag mig på en scen för första gången. Det var ett ställe i Stockholm där de flesta av våra ståuppare har debuterat. Det gick rätt bra. Folk skrattade inte men det handlar inte om det första gången.
Minns du det första skämtet du drog?
– Jag minns att det handlade om att jag är döpt till Kristopher Robin. Som killen i Nalle Puh. Det var alldeles för krångligt och aggressivt. Idag hade jag gjort det annorlunda. Innan man kan krångla till det måste man bli kompis med sin publik.
Är det så du lägger upp dina föreställningar, först bli kompis?
– Absolut. Det gäller alla komiker. Det sker ofta genom att du bjussar på dig själv. Pratar om dina svaga sidor. Folk kan känna igen sig. Det är inte en teknik, det är mer en inställning man måste ha. Om människor ska betala för att lyssna på mig i en timme så måste de tycka om mig annars orkar de inte.
Om publiken vill att du ska vara kompis, hur vill du att en publik ska vara?
– Nykter gärna. Jag känner att jag har ett krav på närvaro hos publiken. De ska vilja lyssna på mig. Inte pilla med mobilen eller annat. Det handlar om att ingjuta en stämning. En publik är inte en publik innan de börjar agera som en grupp. När de skrattar, slår sig för knäna utan att de tänker på det, utan att se sig själv utifrån och värdera varandra utan är helt inne i föreställningen. Då först är det en publik.
Hur tänker du kring ditt material, vad kännetecknar din humor?
– Jag börjar långt bort. Så långt bort ifrån roligt som möjligt. Jag tar ett ämne som är svårt och bearbetar det till jag tycker det är roligt. Exempelvis kriget i Afghanistan. Svensk försvarspolitik är inte roligt. Men jag är intresserad av det så jag läser på. Och när jag har läst på känner jag ett uttrycksbehov och mitt sätt att uttrycka mig är genom humor.
Du vill gärna bottna i något verkligt?
– Jo. Jag kan tycka att många av mina kollegor är bra på att prata om Kikki Danielssons matvanor eller en kändis utseende. Jag har faan inte tid att sitta och läsa på om sådant. Jag försöker varken vara smart eller smal, jag har bestämt mig för att inte syssla med sådant som jag skiter i. Det är mentalt ohygieniskt att läsa kvälls- och skvallertidningar. Man ruttnar inombords. Det är inte konstigare än att om du äter sopor så blir du sjuk. Skit in - skit ut. Jag skriver om riktiga saker som jag bryr mig om. Det är mitt trick.
Men om vi återvänder till dina framträdanden i alla tv-programmen. Det känns som om det gick väldigt fort för dig från ståupp-debuten till Parlamentet.
– Det gjorde det. Jag fick möjligheten att uppträda samma kväll som en kille som förutom att vara komiker, jobbade som tv-producent. Han gillade min akt och ringde sedan och bjöd in mig till ett program han jobbade med. Sedan dess har jag försörjt mig som komiker. Det ska ju egentligen ta några år men det gick sjukt snabbt för mig. Jag var jävligt motiverad, fokuserad, ståuppandet var verkligen ingenting jag gjorde med vänsterhanden. Jag slipade på formuleringar i oändlighet.
Vad är roligast då, tv eller scenen?
– Det finns inget roligare än en fullsatt teater. Och att gå ut där och göra sitt eget material, det är oslagbart.
Kristoffer Appelquist är född 1975 i Malmö och bor i centrala Sunne med fru och två barn.
Gillar: Monty Phyton och Killinggänget. Schyffert är kung i min bok.
Tittar på: Tv-serien Breaking bad. Jävligt bra, välskrivet och roligt.
Lyssnar på: John Coltranes Giant steps är en favorit. Jag kan ingenting om musik, vet inte varför det är så bra, vet bara att det är bra.
Läser: Inte jättemycket om jag ska vara ärlig. Just nu är det mest båttidningar. Mellan maj och september är det tidningar och böcker om båtar som gäller.
Aktuell: Årets roligaste stå-uppare. I oktober syns han i tv med programmet Mitt liv är ett skämt (Kanal 5). Turnerar med både Raw, då tillsammans med bland andra Marika Carlsson som utsågs till Sveriges roligaste kvinna, och egna produktionen Krig i höst. Kommer till Scalateatern i Karlstad 16 oktober. På måndag åker han åter till Afghanistan för att underhålla de svenska trupperna.
Har medverkat i en rad tv-program som Parlamentet, 100 %, Extra extra, Breaking news, Time out, babben och Co och Sing-A-long.
– Det är en massa olika ingredienser som gör att vissa personer är roligare än andra i det här konstiga yrket. Från att kunna tänka ut roliga saker, som är oväntade men ändå sanna, till att vara sann mot sig själv, kunna gräva där man står. Man står inte bara och är arg på en massa tv-program hit och dit.
Dessutom krävs en personlighet som publiken kan tycka om. Folk måste tycka om personen i sig. Det är väldigt svårt att lyckas få allt det här att stämma samtidigt, men det gör det faktiskt för Kristoffer.
Henrik Schyffert delade ut priset Årets Ståuppare till Kristoffer Appelquist tidigare i veckan.
– I Sunne är alla kändisar. Alla känner alla. Jag blir mer igenkänd om jag är någon annanstans. På sportlovet, när det är fullt av turister som ska åka skidor, då tisslas det och pekas när jag kommer. Jag har bott här i tolv år och får fortfarande frågan ”Vad faan gör du här” när jag är i min mataffär. Och det är alltid någon som kommer utifrån som frågar. Jag känner att jag är en del av samhället här, jag älskar den här bygden och vill att den ska må bra. Jag tycker om att betala skatt här och älskar det faktum att mina barn går i skola här. Jag är stolt över Sunne. Och jag tror att byn är stolt över att ha en ståuppkomiker. Som dessutom är Sveriges roligaste.
