Det är ett yrke som kan liknas mer vid en livsstil. Där ständigt nya kollegor och perioder av ovisshet mellan projektanställningarna hör till vardagen.
NWT har pratat med tre skådespelare om deras yrkesliv och vad det innebär.
De är 25, 35 och 49 år gamla och i olika skeden i karriären. Men alla har de en sak gemensamt – kärleken till att stå på scen.
– Det är ett väldigt ”ojojoj, vilken svår bransch ni har valt och det är minsann inte som på 70-talet när det stod teatrar och väntade med kontrakt i handen”, berättar Maya Rung som menar att hon under utbildningen fick en insyn i vilken bransch som väntade henne.
Hon är 25 år och har precis gått ur scenskolan i Göteborg.
– Men det är samtidigt en del av att jobba med det här: Att jobba intensivt i vissa perioder och att stå utan arbete i andra perioder. Man måste bara lära sig att hantera perioderna mellan jobb.
Det är en livsstil?
– Ja det är ju det. På ett sätt är det otryggt men samtidigt finns det något hisnande fantastiskt att gå och vänta på ett besked. För om man väl får det där jobbet som man ville ha så är det så laddat att man nästan dör.
För Maya Rung har det trots allt rullat på med jobb. Hon har hunnit med att testa på arbetslivet i tv-serier, teaterpjäser och musikaler. När NWT får tag på henne är hon mitt i lunchen på en sushirestaurang i Stockholm.
– Jag hade min första repdag i måndags så jag har precis kommit hit, berättar hon.
Hon har flyttat från Göteborg för att medverka i musikalen La cage aux folles på Oscarsteatern tillsammans med Loa Falkman och Sven Nordin. I september är det premiär så under hösten har hon en projektanställning men hur det blir sen är oklart.
Hon talar om en berg- och dalbana. Att kastas mellan arbeten och arbetslöshet. Mellan intensiva arbetsperioder och sökandet efter nya projekt.
– Samtidigt så tror jag att det är något man söker som skådespelare. Man vill inte ha ett liv i evig balans.
Det är en frihet?
– Ja på ett sätt. Men sen är det ju många som säger att de inte vill ha en fast anställning. De kanske är rädda för att bli fast och stagnera.
Hur tänker du kring det?
– Just nu passar det mig väldigt bra att bra att vara anställd på projekt. För jag vill testa på så mycket olika typer av roller. Men jag skulle ju så klart jättegärna ha kontrakt som löper under en längre tid för att slippa stressen: ”Vad ska jag göra sen, vad ska jag göra sen”.
För att aldrig veta vad man ska göra ett år framåt i tiden, det menar hon kan vara en ständig stressfaktor.
– Men jag tror inte att det negativa någon gång kan väga tyngre om man vill fullfölja sin dröm. Man vill bli skådespelare, visst branschen är lite skitig, men skit samma. Man kan inte lägga sig förrän man testat på och levt det och sedan känt att det inte går längre.
Inte ens hälften av de tio som gick ur scenskolan tillsammans med Maya har arbete i dag. Men än så länge är det lugnt för henne. Hon har kontrakt och kan få arbetsro, i alla fall för en tid framöver.
– Jag förstår ju inte hur de som har familj klarar av det, att ständigt åka runt så här. Nu funkar det utmärkt för mig, jag är ju ung och väldigt flexibel men i framtiden hoppas jag så klart att jag kan vara mer på ett ställe. Samtidigt handlar det om hur man ser på det, det här kommer ju i paketet att vara skådespelare, det är ett liv, förklarar hon.
I ett soligt Västra Ämtervik möter 35-årige skådespelaren Isak Hjelmskog upp i en idyllisk trädgård. Han berättar att han just varit i full färd med att kratta upp allt gräs som röjts vid den lilla bäcken som passerar trädgården. Vanligtvis bor han i centrala Stockholm med sin fru Julia Högberg och deras son. Men nu är han pappaledig i Sunne medan hon spelar i sommarens föreställning på Västanå teater.
– Jag känner igen det där, säger han och syftar på Maya Rungs historia om scenskolans proklamerande om vilken svår bransch som skulle möta de nyutexaminerade skådespelarna.
– Man hade ingen aning om vilken verklighet man skulle ut i, säger han.
Och visst kan det vara en stress att aldrig veta vad som väntar.
– Ah man kanske borde bli lite mer buddhist och lära sig konsten att leva i nuet (skratt). Man måste nog lära sig att ta det som det kommer. Det går ju inte att kräva att ”Jag måste bli fastanställd” för det är ju inte realistiskt.
Precis som för Maya har jobben rullat på i lagom takt även för Isak. Och han har inte gått någon längre period utan arbete. Under de senaste åren har han arbetat ibland annat Växjö, Borås, Linköping och Malmö i olika teaterprojekt. För att få arbete så måste man vara beredd att flytta på sig dit jobben finns.
Han springer upp till övervåningen i det hus de bor i under den halvårslånga Sunnevistelsen. När han kommer tillbaka till trädgården bär han på en bricka med en kaffetermos och några koppar.
– Vi trodde ju att vi skulle få en lugn sommar hemma i Stockholm. Men sen fick Julia det här jobbet och hux flux så tillbringar vi ett halvår i Värmland.
Man måste vara flexibel?
– Jo, det måste man nog. Jag har alltid tyckt om att resa mycket och blivit stressad av att vara på bara ett ställe. Och jag ser nog resorna i yrket som just resor och något spännande där man får bekanta sig med nya miljöer.
Sen ska man bryta upp.
– Ja, sen ska man bryta upp. Det har jag inte ens tänkt på. För vi kanske aldrig mer kommer att komma tillbaka hit. Så har jag stått och krattat här och fixat grönsakslandet helt i onödan, säger han och skrattar åt tanken.
Att arbetsorterna har blivit många vittnar alla Isaks bibliotekskort om.
– Jag har en bibliotekskortssamling som nästan är komisk. För jag är en notorisk biblioteksmänniska. Nu har jag ett eget litet case hemma med bibliotekskort från norr till söder.
Han rabblar upp orterna som korten gäller i.
Men hur funkar det att ha familj och behöva resa så mycket och arbeta på olika orter?
– Traditionellt i den här branschen har det väl varit så att man inte har tänkt på de andra (skratt). Och som kvinna har man tidigare inte kunnat fortsätta att arbeta om man skaffat barn.
Men så småningom, när den egna sonen kommer upp i dagisålder, då menar han att det gäller att tänka om:
– Jag har alltid haft inställningen att man får flytta dit jobben är, för så fungerar branschen. Men så småningom måste vi ju tänka om och jobba närmare Stockholm så att vi kan dagpendla.
Men vad gör att man väljer ett liv med en arbetssituation där man inte vet hur vardagen ska se ut ett halvår framåt i tiden? Isak tror sig ha svaret.
– Jag skulle absolut inte ha valt ett annat yrke om jag valde om igen. Jag måste göra något kreativt. Att vara fast i ett låst jobb som inte innehåller någon kreativitet det vore mardrömmen.
En som har hittat ett sätt att lösa den kringflackande arbetssituationen är Katarina Persdotter-Jäder. Hon flyttade från Östergötland till Stockholm och hamnade så småningom i Ransäter, Värmland, där hon nu bor tillsammans med familjen.
I 23 år har hon arbetat som frilansande skådespelare. Men nu är hon inte längre beroende av andra teatrar, nu skapar hon sina egna arbetstillfällen i egna Jäders teater som hon driver tillsammans med maken Håkan Jäder. Det har blivit ett sätt att underlätta familjelivet. För genom att starta sin egen teater har de också kunnat bestämma arbetssituationen själva. Turnerandet har de fortsatt med och lösningen har då hetat barnvakt.
– Men vi har ju hela tiden varit flexibla i och med att vi har kunnat bestämma vilka jobb vi ska tacka ja till.
I dag är hon glad att hon flyttade till Värmland för att driva en liknande teater som hon gör i dag, det skulle ha varit omöjligt om hon hade bott kvar i Stockholm.
– Vi hade inte kunna starta en teater på det här sättet i Stockholm. Här har vi inga kostnader direkt, vi har replokalen i vår ladugård och här är inte husen så dyra. För mig har barnen och familjen kommit först och jag har trivts med det. Det är klart att det har kommit saker i ens väg som har gått en förbi. Men man kan inte spekulera i efterhand om vad som hade hänt om jag hade bott kvar i Stockholm.
Är det en svår bransch?
– Ja, givetvis. Man tar ju ett år i taget och undrar alltid: ”Hur ska det gå nästa år?”.
– Men det frilansande livet är ju fantastiskt, man är fri men samtidigt väldigt bunden till att driva. Fast ibland tar ju bara ångesten över men ovissheten är något man får lära sig att leva med.
Det blir tyst en stund när hon tänker efter.
– Det är väldigt otryggt för varenda skådespelare egentligen.
Och ändå väljer man en sådan otrygghet?
– Man ska inte säga att drivkraften är det osäkra och ovissa för jag tror inte att man skapar bättre i den miljön. Man måste nog verkligen vilja hålla på med det. Jag önskar att det hade varit lite tryggare men samtidigt, det är något med det här som gör att man ändå fortsätter.
