Snipp, snapp, snut så var trippen snart slut
NÖJE
1992. ”Aldrig mer”
”Första året åkte jag helt ensam och bodde i ett tält, det var fruktansvärt tråkigt. Det var också första gången som jag sa ”aldrig mer” om turnén (skratt). Jag kan inte förstå hur jag tänkte, att som musiker åka ut på turné med moped, det skulle jag aldrig komma på i dag.
Och jag hade inte ens någon moped på den tiden så jag ringde till radioprogrammet Efterlysningen och annonserade efter en. Till slut fick jag tag på en moppe och den köpte jag sedan, den finns kvar än i dag.”
Proggtanken
”Det var proggtanken som låg bakom idén i början - musik skulle fan inte kosta något. Men vi glömde ju bort att vi inte fick något betalt då heller (skratt). Och de hundralappar som vi hade lyckats få in gick till en ny moped. Så långsamt byggdes den här turnén upp genom åren.”
1999. ”Inte min image”
”Ola Magnell var den första mer kända artisten att delta. Att han tackade ja berodde endast på att han är så go och snäll och har en förmåga att inte kunna tacka nej.
Jag hade frågat en massa artister om de ville vara med på moppeturnén men fick svaren att: ”Nja, det tror jag inte är min image”. Så frågade jag Ola och han gav inget klart, konkret, ja men det var ändå ett ja. Också blev det klart att han skulle vara med och att vi skulle ha turnépremiär på Sillegården. Men samma dag som vi skulle ha premiär ringde Ola från Stockholm och sa ”Tyvärr, jag kan inte vara med på turnén för jag har tappat bort tågbiljetten”.
Utav alla bortförklaringar jag har hört var den här nog bland de sämsta. Så jag sa till Ola att: ”Oj vad tråkigt men det är väl bara att köpa en ny?”. ”Ja, ja” sa han och så kom han till Värmland.”
1999. Ner i lupinfältet
”Vi kom inte ut från Västra Ämtervik innan Ola hade kört av vägen med sin flakmoppe och kört ned i ett lupinfält. Han hävdade bestämt att han hade svängt på styret i samband med att vägen svängde, men mopeden hade fortsatt rakt. Jag kollade igenom moppen men hitta inga fel så vi åkte hela turnén. Den var lite vinglig i styrningen längs med vägen men det gick ju.
När vi slutligen kom fram till Lurö, där turnén avslutades det året, upptäckte jag att det saknades en bult i styret. Så bulten som skulle hålla ihop hela styret fanns inte. Det enda som höll ihop allt var friktionen av att mopeden var så himla rostig och skitig. Stackars Ola.”
2001. Jagaren som hittade hem (bild)
”Jag hade ganska usel ekonomi ett tag så då ordnade vi en auktion under den sista konserten och sålde av mopederna för att få tillbaka lite pengar. Jag sålde allihop men det var bara en som bjöd så jag fick uselt betalt– ”vad har jag gjort”, tänkte jag. En av mopederna som såldes där hette Jagaren och jag ångrade länge att jag sålde den.
Ibland har jag slagit in ordet Jagaren för att se om jag skulle få någon träff på Tradera, men ingen moped har dykt upp. Men så förra året, när jag var inne på sajten, fick jag en träff och då visade det sig att det var min moped som jag hade sålt. Jag köpte tillbaka den och nu står den här.”
2002. Att dela lika
”En viktig tanke bakom turnén är att man ska dela lika på allt, även inkomster. Det finns ingen prislapp på det här utan det beror på hur det går. De sista åren har det gått riktigt bra men fortfarande har det gått mindre bra de flesta åren som moppeturnén har rullat. 2002 fick vi exempelvis ihop 3 000 spänn under hela turnén och på de pengarna skulle det betalas skatt och sociala avgifter (skratt).”
2003. ”Jesus är här”
”Vi hade kört från Arvika och skulle upp till Lillskogshöjden, nära Östmark, där det bor ungefär 25 personer. När vi så småningom kom fram och det skulle göras soundcheck var Totta (Näslund) inte alls intresserad av att göra soundcheck. Men han gick i alla fall fram till micken och sa ”Jesus är här” och pang, då gick strömmen. Thorstein Bergman blev förbannad på Totta och sa ”Du ska inte vridga gudarna på detta sätt”.
Strömmen kom aldrig tillbaka så det slutade med att vi konkade ut en tramporgel från bygdegården och spelade på akustiska gitarrer och tramporgel.”
2003. Vägrade köra med hjälm
”Den som har varit mest noga med sin image genom åren har nog varit Totta Näslund! Han vägrade att köra med hjälm. Det var till och med så att jag ringde och ansökte om dispens för att han skulle få köra utan hjälm, men det gick inte hem.
Totta hade också som krav att hans moppe skulle gå fortast. Han drog alltid i väg först och dök sedan upp varje kväll. Ibland så hittade vi honom i en trädgård fikandes någonstans längs vägen eller lagandes staket (skratt).”
2003. ”En djävulsk explosion”
”Totta körde på först som vanligt, men när vi kom till Fagerås stod han där väntandes och sa ”Det är något fel på bakdäcket”. Så tittade vi efter och då var det punktering. Han hade säkert kört så ett antal kilometer.
Vi gick in på en mack och köpte ett reservhjul på tub, ett skum som fyllde upp bakhjulet så fint. Men jag visste inte då att det utvidgades efter hand när det stelnar och dessutom var dimensionerat för bildäck. Så vi körde i väg och det gick jättebra. Tottas moppe gick ju fortast så han drog i väg mot Karlstad. Men strax utanför Apertin kom vi i kapp honom. Där stod hans moppe i diket och folk stod samlade runt. Då hade bakhjulet exploderat, alltså inte bara däcket utan hela fälgen och allt. Det var en djävulsk explosion, Totta hade mött bilar så han hade fått styra rakt ner i diket. Det hade kunnat gå riktigt illa, men det gick bra som tur va”.
2004. Tog taxi mellan stoppen
”För Wille Crafoord tog det tre år innan han fick in mopedsnitsen. I efterhand har han berättat att mopedturnén har varit bland det viktigaste han har varit med om mänskligt sett. Det är ett solidariskt projekt som man gör gemensamt. I början begrep han inte varför man skulle köra moppe så under det första året åkte han taxi mellan stoppen. Så småningom kom Crafoord och mopeden överrens, och han lärde sig att man kan göra saker tillsammans.
Det här året var även Salem al Fakir med, fast som Willes kompmusiker. Och jag tror att det var där och då som Salems solokarriär började. Vi kom till Långserud en dag och var på väg mot Karlstad. Men det regnade så Ola och Wille hade ingen lust att åka så de tog bil. Då sa Salem ifrån för han ville hellre åka moped, och Wille blev helt knäckt. Så jag tror faktiskt att det var där, i Långserud i hällregn, som Salems solokarriär började.”
”Som lumpen”
”Det positiva från lumpen kan appliceras på det här: uppsittning, framåt marsch, alla på en gång, mot samma mål. Artistlivet är oerhört ensamvargsmässigt i övrigt. Men så helt plötsligt får människor träffa på ett kollektiv och då händer saker” (Berättat av Robert Henriksson.)
2005. När Magnell fick nog
”Bland det roligast i moppeturnéns historia var nog när Ola Magnell fick nog, i hällregn på en raksträcka mitt på E18. Han stannade surt där och sa: ”Nu tänker jag fan inte köra en meter mer på den här jävla turnén.” Så kom Robban i kapp honom och då sa Ola: ”Nu står jag här tills någon kommer och hämtar mig”. Och Robban svarade: ”Men du blir ju blötare om du står kvar här det är bättre du kör dit vi ska”.
Men det är förvånansvärt, det har faktiskt aldrig blivit något storbråk under resorna.”
2010. En lögn för konstens skull
”Vi skulle åka mellan Munkfors och Kristinehamn och det regnade så kopiöst. Några hade investerat i regnställ av lyxfabrikat inköpta i Stockholms dyraste butiker och de började fundera över hur fruktansvärt det var, om det verkligen kunde regna så mycket som det gjorde. Göran sa då: ”Det här är ingenting, de andra åren har det varit mycket värre”. Sedan när de inte lyssnade vände sig Göran till mig och sa: ”Det här var det jävligaste jag har varit med om”.
De andra trodde att regnmängden inte var något ovanligt. Jag minns hur Pugh Rogefeldt och Pernilla Andersson fick stanna ibland och tömma vatten ur stövlarna. Vi kör ju med handskar i vanliga fall men det här året fick vi köra med diskhandskar för att det var så blött”. (Berättat av Robert Henriksson)
2011.
”Vi försökte få med Melissa Horn men det var fullkomlig omöjligt att få med henne på något sånt här”.
2012. Konkurrerar ut annat
”I dag har det blivit kultstatus bland artister i Sverige att vara med på den här turnén. Universal och alla de stora bolagen kollar upp vilka datum packmopedsturnén går och sedan bokar de inte in något stort i Värmland då. För de vet att vi drar mycket folk.”
2012. 2000 mil senare...
”Nu känner jag att det är dags för en förändring. Om det sen är slut för evigt vet jag inte. För mig är turnén ett konstverk i sig i ständig förändring, men det har blivit lite för statiskt nu. Det här är ett äventyr lika mycket som en konsertturné.”
Anders Johansson, Jens Nordstrand, Fredrik Svensson, Thorstein Bergman, Marcus Sandborgh, Totta Näslund, Marie Bergman, Petter Jostéus, Robert Henriksson, Mats Klingström, Bengan Janson, Ola Magnell, Bengan Blomgren, Johan Lindström, Eva Hillered, Wille Crafoord, Peter Lundblad, Salem al Fakir, Plura Jonsson, Claes Jansson, Bengt Berg, Lasse Englund, Bengt Bygren, Dan Magnusson, Uno Svenningsson, Irma Schultz, Niklas Strömstedt, Basse Wickman, Carin Kjellman, Ronny Eriksson, Staffan Hellstrand, Anders Glenmark, Pugh Rogefledt, Pernilla Andersson, Dregen, Sara Löfgren, Per Persson, Mats Ronander, Anna Stadling, Patrik Isaksson, Anders Moneybrother Wendin.
6–8: Så många timmar ägnas åt mopedåkande varje dag under turnén.
13: Så många mopeder har Göran Samuelsson i sin lada.
20: Under så många år har turnén pågått.
30: Kilometer i timmen är maxhastigheten för turnéns mopeder.
90: Så många mil räknar Göran Samuelsson avverka under årets turné.
2 000: Är den ungefärliga sträckan, i mil, som turnén har avverkat genom åren. En sträcka som skulle ta mopedisterna från Karlstad till Ystad ungefär 40 gånger.
”Inte klokt” är Samuelssons kommentarer på hur många mil som avverkats på moped genom åren.
