2017-10-07 14:10

2017-10-07 14:16

Födelsedagskalas med cocktailkänsla

Det har börjat bli en trevlig vana att de lokala musikarrangörerna Metal Club och Club Pebbles gör gemensam sak av sin expertis och styr en helkväll för stadens musikälskare.
Betyg:

En typ av minifestival där Nöjesfabrikens båda scener används och varvas med eminenta internationella och nationella akter.

Tätnande oktobermörker och Metal Clüb sätter sexton ljus i tårtan. Kvällens huvudgäst är inga mindre än något kultförklarade Paradise Lost från engelska Halifax. En fjäder i hatten och ännu en riktig prestigebokning för hårdrocksjubilaren.

Pallbearer från Little Rock, Arkansas har äran att rulla igång festligheterna. Stämningsfull och mycket professionell doom metal av världsklass med de två hyllade albumen Foundations of burden och Heartless i ryggen. Kvartetten låter musiken tala för sig själv och mellansnacket är i stort sett obefintligt. Det matchar amerikanernas attityd och seriösa uppsyn väl. Det här kan vara det mest musikaliskt slipade band jag sett spela i Karlstad och när avlutande Foreigner mullrar ut ur pa:t får jag snarare känslan att jag upplevt en slipad konstellation från Ingesunds musikskola än ett gäng doom metal-killar från den amerikanska södern. Asketisk perfektionism.

Raka motsatsen är småländska Antichrist – rena skogshuggar-thrashen. Inga konstigheter, pang på bara och deras ockulta speed-thrash tar sikte mot strupen. Sign of the beast är en favorit som avhandlas och jag får känslan av en förarlös diligens som galopperar fram över prärien. Balansen mellan mangel och melodi ger en förträfflig kontrastkänsla. Dricka öl, skråla och hytta med näven känns som ett måste.

Åldermännen i Paradise Lost har precis släppt sitt femtonde album – Medusa. En återgång till det hårdare nittiotalet då de under karriärens första skede cementerade sitt patenterade gothic metal-sound. Med titlar som Gothic, Icon och Draconian Times uppnåddes en status som följt dem genom hela karriären. Kvällens setlist bryggar mellan de tidigare plattorna och nya Medusa och engelsmännen har gallrat bort de mest experimentellt spretiga verken från låtlistan. Ett smart drag för att skapa kontinuitet. Ändå känner jag av bandets spretighet. Tyvärr. Jag både äger och uppskattar Paradise Losts samtliga femton album, men ändå känns det som sångaren Nick Holmes och hans mannar lider av en slags kronisk identitetskris. Jag blir inte klok. Vad vill de egentligen? Nyheter som Gods of ancient, Medusa och Blood and chaos låter fantastiskt, men både Remembrance och Embers fire från odödliga Icon får mig att flacka med blicken efter nödutgången. Hur sjunger karln? Tur att An eternity of lies och oväntade Eternal krossar annars hade besvikelsen varit större.

Vampire, nattens kungar äntrar scenen när klockan slagit lördag och stora delar av publiken vandrat hem till resterna av fredagsmyset. Senaste albumet With primeval force är en sofistikerad fullpoängare och lika rå och intelligent är nattens framförande. Öppnande Knights of the burning crypt via episka Revenants och avslutande The Fen talar sitt tydliga språk, vacker-horrör världsklass. Mer rubank än sandpapper och lika förbjudet åtråvärt som den frusna lyktstolpen som flörtar med din tunga. Göteborgarna är en best som knäckt synergiekvationen där fult armkrokar med vackert.

Jesper Löfvenborg

 

! Paradise Lost har aldrig varit ett publikfriande liveband, men visst har gubbarna mognat med åldern. Plötsligt anar jag en gnutta spelglädje och entusiasm.

? Vad har du gjort med frillan Gregor Mackintosh? Avdelning ”gubbe gone punk”.

En typ av minifestival där Nöjesfabrikens båda scener används och varvas med eminenta internationella och nationella akter.

Tätnande oktobermörker och Metal Clüb sätter sexton ljus i tårtan. Kvällens huvudgäst är inga mindre än något kultförklarade Paradise Lost från engelska Halifax. En fjäder i hatten och ännu en riktig prestigebokning för hårdrocksjubilaren.

Pallbearer från Little Rock, Arkansas har äran att rulla igång festligheterna. Stämningsfull och mycket professionell doom metal av världsklass med de två hyllade albumen Foundations of burden och Heartless i ryggen. Kvartetten låter musiken tala för sig själv och mellansnacket är i stort sett obefintligt. Det matchar amerikanernas attityd och seriösa uppsyn väl. Det här kan vara det mest musikaliskt slipade band jag sett spela i Karlstad och när avlutande Foreigner mullrar ut ur pa:t får jag snarare känslan att jag upplevt en slipad konstellation från Ingesunds musikskola än ett gäng doom metal-killar från den amerikanska södern. Asketisk perfektionism.

Raka motsatsen är småländska Antichrist – rena skogshuggar-thrashen. Inga konstigheter, pang på bara och deras ockulta speed-thrash tar sikte mot strupen. Sign of the beast är en favorit som avhandlas och jag får känslan av en förarlös diligens som galopperar fram över prärien. Balansen mellan mangel och melodi ger en förträfflig kontrastkänsla. Dricka öl, skråla och hytta med näven känns som ett måste.

Åldermännen i Paradise Lost har precis släppt sitt femtonde album – Medusa. En återgång till det hårdare nittiotalet då de under karriärens första skede cementerade sitt patenterade gothic metal-sound. Med titlar som Gothic, Icon och Draconian Times uppnåddes en status som följt dem genom hela karriären. Kvällens setlist bryggar mellan de tidigare plattorna och nya Medusa och engelsmännen har gallrat bort de mest experimentellt spretiga verken från låtlistan. Ett smart drag för att skapa kontinuitet. Ändå känner jag av bandets spretighet. Tyvärr. Jag både äger och uppskattar Paradise Losts samtliga femton album, men ändå känns det som sångaren Nick Holmes och hans mannar lider av en slags kronisk identitetskris. Jag blir inte klok. Vad vill de egentligen? Nyheter som Gods of ancient, Medusa och Blood and chaos låter fantastiskt, men både Remembrance och Embers fire från odödliga Icon får mig att flacka med blicken efter nödutgången. Hur sjunger karln? Tur att An eternity of lies och oväntade Eternal krossar annars hade besvikelsen varit större.

Vampire, nattens kungar äntrar scenen när klockan slagit lördag och stora delar av publiken vandrat hem till resterna av fredagsmyset. Senaste albumet With primeval force är en sofistikerad fullpoängare och lika rå och intelligent är nattens framförande. Öppnande Knights of the burning crypt via episka Revenants och avslutande The Fen talar sitt tydliga språk, vacker-horrör världsklass. Mer rubank än sandpapper och lika förbjudet åtråvärt som den frusna lyktstolpen som flörtar med din tunga. Göteborgarna är en best som knäckt synergiekvationen där fult armkrokar med vackert.

Jesper Löfvenborg

 

! Paradise Lost har aldrig varit ett publikfriande liveband, men visst har gubbarna mognat med åldern. Plötsligt anar jag en gnutta spelglädje och entusiasm.

? Vad har du gjort med frillan Gregor Mackintosh? Avdelning ”gubbe gone punk”.

Vad? Paradise Lost, Pallbearer, Vampire & Antichrist

Var? Nöjesfabriken

Publik: ca 500