2017-09-29 06:00

2017-09-29 13:05

Daniel Romano är ständigt kreativ

INTERVJU: "Låtar är något jag tänker på varje sekund under varje dag"

Kanadensaren Daniel Romano trivs i Värmland, det påminner honom om hemma.
Nu har han spenderat tre veckor i en stuga vid en sjö utanför Karlstad – han har skrivit låtar, gjort film och laddat för den stundande Europaturnén.

Grusväg och samlade postlådor, höstfärger och en spegelblank sjö. I en stuga vid Gapern, knappa halvtimmens bilväg utanför Karlstad, har sex nordamerikaner bott under tre kreativa veckor. Artisten och låtskrivaren Daniel Romano har varit i stugan tidigare, ifjol spelade han helt på egen hand in ett album där, ett album som hyllades i bland annat NWT och DN.

– Det här är som en ny version av hemma, säger Daniel Romano och slår ut handen mot naturen som omger honom.

Han sitter på verandan med en kopp kallt kaffe och en cigarett. Anledningen till att han och hans band har hamnat just här är bandbokaren Roya Sarvestani. Det är hennes stuga och de möttes för några år sedan i samband med en konsert i Karlstad.

– Jag är uppväxt i södra Ontario i Kanada, nära Niagarafallen, precis vid gränsen till USA, fortsätter Romano och blir inte alls förvånad när han får höra att även Bob Dylan, som spelat i Karlstad vid flertalet tillfällen, fastnat för det värmländska landskapet då det påminde om hans uppväxt i Duluth, också det nära gränsen.

– Dylan är praktiskt taget kanadensare, skrattar han.

Förgiftad dansare

Musikaliskt lutar sig Daniel Romano åt flera håll – country och garagerock, soul och americana. Allt kokas ner och blir till något eget.

– Det är tredje och sista veckan vi är här nu. Den här gången har jag med hela bandet plus en ljudtekniker. Det blev inget färdigt album den här gången, men jag har skrivit en hel del låtar.

Han drar handen genom luggen och berättar om intensiva dagar.

– Vi har gjort många saker, en kortfilm till exempel. Den heter ”Quiet Dancer” och handlar om en förgiftad dansare. Så fort hon börjar dansa tystnar musiken.

Oavsett om det rör filmmanus, måleri eller låtar så är han konstant kreativ. Hans bandkollega och manager – ”the boss of everything”, som han själv beskriver henne – Kay Berkel beskriver det som att han alltid är i poolen och simmar, han går aldrig upp eller behöver hoppa i.

Hans kropp rymmer en hel del rastlöshet.

– Att vara isolerad under några veckor i en tämligen liten timmerstuga påverkar inte min rastlöshet på ett negativt sätt. Faktiskt. Jag gillar avskildheten. Det spelar inte så stor roll var jag befinner mig egentligen, jag kan få saker gjorda var som.

Växt upp på scenen

Daniel Romano berättar om en uppväxt som skett mer eller mindre på scen tillsammans med föräldrarna som båda var folkmusiker. Han och hans lillebror, som spelar trummor med honom nu, har lärt sig scenyrket sedan barnsben.

– Vi spelade i barer och alla möjliga ställen. Det var troligtvis den bästa utbildning du kan få. Jag spelade låtar av Rolling Stones innan jag ens visste vilka de var. Och en massa Van Morrison som var mina föräldrars favorit. Vi spelade nog alldeles för många Van Morrison-låtar, det var tunga saker för min unga hjärna!

I början av tonåren började han skriva sina egna låtar. Då hade han hittat punken och inspirerades av energin och kraften.

– Punken fick det att verka så enkelt. Punkmentaliteten, speciellt när det gäller låtskrivande, är väldigt rättfram. Det finns en frihet där, den är en bra katalysator för kreativitet. Redan då hade jag en djup förståelse för vad en låt är, jag hade ju spelat så länge.

– Efter ett tag började jag gå utanför det snabba tempot och aggressionen. Experimenterade med annat. Men allt jag gör är på ett eller annat sätt fortfarande punk kan jag tycka. Aggression har egentligen inget med punk att göra, du kan skriva punklåtar om blommor. Det gör ofta jag.

Du nämnde förståelse för vad en låt är, hur vill du förklara vad en låt är?

– Hmm. En låt, som koncept, består av ord formade i en fin ordning till en melodi. Melodin ska kännas som orden. Det är grejen. Jag tycker inte att låtskrivande är någon större grej, om du skriver rätt ord så faller låten på plats av sig själv. Som när du målar – redan när du har en skiss vet du hur bilden kommer att se ut. Texten, orden, det du berättar – det är den kreativa delen av jobbet.

Så utmaningen är att hitta orden?

– Yeah! När jag tänker på låtar tänker jag på textrader. Inte melodi eller arrangemang. Jag försöker hitta en mening, en titel, sedan utgår hela låten från den. En rad som blir synopsis, som utgör kärnan i det jag vill ha sagt. En låt kan kännas klar för mig när jag har den där textraden. Sedan är det bara att hantverksmässigt göra klart.

Tråkar den biten ut dig?

– Nej, jag älskar den delen också. Jag är nog beroende av den. Av allt kring låtskrivande om jag tänker efter. Jag skriver låtar genom att ge dem titlar. Ska jag göra ett album listar jag tio eller tolv titlar, och sedan gör jag klart låt för låt. Jag skriver inte ner texterna längre, när jag har hittat ackorden som passar till titeln så sitter jag bara och kör och kör och så kommer texten till mig. Och det är väldigt sällan jag ändrar något i efterhand. Det är viktigt att låtskriveriet inte stagnerar, jag måste hålla det färskt.

Du arbetar hela tiden?

– Det är det som är jobbet. Allt du som låtskrivare behöver vara är en god lyssnare. Alla kan skriva låtar.

Han sträcker sig efter ytterligare en cigarett, tänder med sin guldfärgade zippo, hinner tänka efter.

– Det låter möjligen arrogant, alla kanske inte kan skriva låtar. Men för mig är det så djupt rotat i min existens. Låtar är något jag tänker på varje sekund under varje dag. Möten med människor, situationer, konversationer, filmer, målningar, blommor, landskap – det finns inspiration i det mesta.

Har den här utsikten och miljön färgat de låtar du skrivit här?

– På ett vis absolut, men jag kan inte sätta fingret på vad det skulle vara, hur det skulle höras i musiken. Jag har inte skrivit något som handlar om just den här platsen, samtidigt så på ett eller annat sätt så handlar de alla om just den här platsen. Sorry om det låter skumt.

Två månaders turné

Snart väntar en två månaders lång Europaturné. Den inleds i England där den även avslutas. Någonstans i mitten kommer han åter till Karlstad för en konsert på Nöjesfabriken.

– Jag gillar att turnera länge. Till slut hamnar vi på en nivå där vi inte behöver tänka efter och som band är vi bra på att nå det där tillståndet. Vi har som en ömsesidig överenskommelse som träder i kraft när vi spelar. Det ska bli spännande att se hur det utvecklas under 40 spelningar. Det är underbara musiker jag har med mig.

Du har din egen scenfamilj nu?

– Yeah, exakt! Det är absolut nödvändigt tror jag. Att det känns som en familj alltså. Jag skulle inte kunna tänka mig att göra de här turerna med några andra. Jag behöver ha dem runt mig. Det är en perfekt samling karaktärer.

En tidigare intervju med Roya Sarvestani hittar du här.

 

 

 

 

 

 

 

Grusväg och samlade postlådor, höstfärger och en spegelblank sjö. I en stuga vid Gapern, knappa halvtimmens bilväg utanför Karlstad, har sex nordamerikaner bott under tre kreativa veckor. Artisten och låtskrivaren Daniel Romano har varit i stugan tidigare, ifjol spelade han helt på egen hand in ett album där, ett album som hyllades i bland annat NWT och DN.

– Det här är som en ny version av hemma, säger Daniel Romano och slår ut handen mot naturen som omger honom.

Han sitter på verandan med en kopp kallt kaffe och en cigarett. Anledningen till att han och hans band har hamnat just här är bandbokaren Roya Sarvestani. Det är hennes stuga och de möttes för några år sedan i samband med en konsert i Karlstad.

– Jag är uppväxt i södra Ontario i Kanada, nära Niagarafallen, precis vid gränsen till USA, fortsätter Romano och blir inte alls förvånad när han får höra att även Bob Dylan, som spelat i Karlstad vid flertalet tillfällen, fastnat för det värmländska landskapet då det påminde om hans uppväxt i Duluth, också det nära gränsen.

– Dylan är praktiskt taget kanadensare, skrattar han.

Förgiftad dansare

Musikaliskt lutar sig Daniel Romano åt flera håll – country och garagerock, soul och americana. Allt kokas ner och blir till något eget.

– Det är tredje och sista veckan vi är här nu. Den här gången har jag med hela bandet plus en ljudtekniker. Det blev inget färdigt album den här gången, men jag har skrivit en hel del låtar.

Han drar handen genom luggen och berättar om intensiva dagar.

– Vi har gjort många saker, en kortfilm till exempel. Den heter ”Quiet Dancer” och handlar om en förgiftad dansare. Så fort hon börjar dansa tystnar musiken.

Oavsett om det rör filmmanus, måleri eller låtar så är han konstant kreativ. Hans bandkollega och manager – ”the boss of everything”, som han själv beskriver henne – Kay Berkel beskriver det som att han alltid är i poolen och simmar, han går aldrig upp eller behöver hoppa i.

Hans kropp rymmer en hel del rastlöshet.

– Att vara isolerad under några veckor i en tämligen liten timmerstuga påverkar inte min rastlöshet på ett negativt sätt. Faktiskt. Jag gillar avskildheten. Det spelar inte så stor roll var jag befinner mig egentligen, jag kan få saker gjorda var som.

Växt upp på scenen

Daniel Romano berättar om en uppväxt som skett mer eller mindre på scen tillsammans med föräldrarna som båda var folkmusiker. Han och hans lillebror, som spelar trummor med honom nu, har lärt sig scenyrket sedan barnsben.

– Vi spelade i barer och alla möjliga ställen. Det var troligtvis den bästa utbildning du kan få. Jag spelade låtar av Rolling Stones innan jag ens visste vilka de var. Och en massa Van Morrison som var mina föräldrars favorit. Vi spelade nog alldeles för många Van Morrison-låtar, det var tunga saker för min unga hjärna!

I början av tonåren började han skriva sina egna låtar. Då hade han hittat punken och inspirerades av energin och kraften.

– Punken fick det att verka så enkelt. Punkmentaliteten, speciellt när det gäller låtskrivande, är väldigt rättfram. Det finns en frihet där, den är en bra katalysator för kreativitet. Redan då hade jag en djup förståelse för vad en låt är, jag hade ju spelat så länge.

– Efter ett tag började jag gå utanför det snabba tempot och aggressionen. Experimenterade med annat. Men allt jag gör är på ett eller annat sätt fortfarande punk kan jag tycka. Aggression har egentligen inget med punk att göra, du kan skriva punklåtar om blommor. Det gör ofta jag.

Du nämnde förståelse för vad en låt är, hur vill du förklara vad en låt är?

– Hmm. En låt, som koncept, består av ord formade i en fin ordning till en melodi. Melodin ska kännas som orden. Det är grejen. Jag tycker inte att låtskrivande är någon större grej, om du skriver rätt ord så faller låten på plats av sig själv. Som när du målar – redan när du har en skiss vet du hur bilden kommer att se ut. Texten, orden, det du berättar – det är den kreativa delen av jobbet.

Så utmaningen är att hitta orden?

– Yeah! När jag tänker på låtar tänker jag på textrader. Inte melodi eller arrangemang. Jag försöker hitta en mening, en titel, sedan utgår hela låten från den. En rad som blir synopsis, som utgör kärnan i det jag vill ha sagt. En låt kan kännas klar för mig när jag har den där textraden. Sedan är det bara att hantverksmässigt göra klart.

Tråkar den biten ut dig?

– Nej, jag älskar den delen också. Jag är nog beroende av den. Av allt kring låtskrivande om jag tänker efter. Jag skriver låtar genom att ge dem titlar. Ska jag göra ett album listar jag tio eller tolv titlar, och sedan gör jag klart låt för låt. Jag skriver inte ner texterna längre, när jag har hittat ackorden som passar till titeln så sitter jag bara och kör och kör och så kommer texten till mig. Och det är väldigt sällan jag ändrar något i efterhand. Det är viktigt att låtskriveriet inte stagnerar, jag måste hålla det färskt.

Du arbetar hela tiden?

– Det är det som är jobbet. Allt du som låtskrivare behöver vara är en god lyssnare. Alla kan skriva låtar.

Han sträcker sig efter ytterligare en cigarett, tänder med sin guldfärgade zippo, hinner tänka efter.

– Det låter möjligen arrogant, alla kanske inte kan skriva låtar. Men för mig är det så djupt rotat i min existens. Låtar är något jag tänker på varje sekund under varje dag. Möten med människor, situationer, konversationer, filmer, målningar, blommor, landskap – det finns inspiration i det mesta.

Har den här utsikten och miljön färgat de låtar du skrivit här?

– På ett vis absolut, men jag kan inte sätta fingret på vad det skulle vara, hur det skulle höras i musiken. Jag har inte skrivit något som handlar om just den här platsen, samtidigt så på ett eller annat sätt så handlar de alla om just den här platsen. Sorry om det låter skumt.

Två månaders turné

Snart väntar en två månaders lång Europaturné. Den inleds i England där den även avslutas. Någonstans i mitten kommer han åter till Karlstad för en konsert på Nöjesfabriken.

– Jag gillar att turnera länge. Till slut hamnar vi på en nivå där vi inte behöver tänka efter och som band är vi bra på att nå det där tillståndet. Vi har som en ömsesidig överenskommelse som träder i kraft när vi spelar. Det ska bli spännande att se hur det utvecklas under 40 spelningar. Det är underbara musiker jag har med mig.

Du har din egen scenfamilj nu?

– Yeah, exakt! Det är absolut nödvändigt tror jag. Att det känns som en familj alltså. Jag skulle inte kunna tänka mig att göra de här turerna med några andra. Jag behöver ha dem runt mig. Det är en perfekt samling karaktärer.

En tidigare intervju med Roya Sarvestani hittar du här.

 

 

 

 

 

 

 

Gillar Arthur Rimbaud

Daniel Romano är född 1985 i Kanada.

Bor, när han inte är på turné, i småstaden Welland, Kanada.

Albumdebuterade 2009 och släppte sitt senaste Värmlandsinspelade album ”Modern Pressure” tidigare i år.

Lyssnar på:

– Wagner faktiskt. Jag skulle aldrig kunna göra instrumental musik utan att tråka ut alla, så det är fascinerade att lyssna på andra som kan.

Läser:

– Mycket. Henry Miller är en stor favorit. Just nu läser jag hans ”The Rosy Crucifixion”. En annan favorit är Arthur Rimbaud. Hans ”Illuminations” är en av de bästa böcker som skrivits. En bra bok kan ta mig väldigt lång tid att läsa klart för den kan vara så inspirerande. Jag måste ta pauser för att skriva låtar hela tiden.

Tittar på:

– Jag vill se Sofia Coppolas nya film. Har försökt se den i Karlstad men inte kommit i väg.

Skivan jag tar med mig till en öde ö:

– Hm, jag skulle nog ta med en dålig. Eller ingen och försöka minnas låtar i stället. Skulle det nödvändigtvis vara en bra skiva får det bli någon med The Incredible String Band.