2017-08-11 06:00

2017-08-11 14:25

"Ett band med en väg framåt"

INTERVJU: Oscar Magnusson pratar om framtiden för Sven-Ingvars

Nytt material, konserter och nytolkningar av det gamla.
Det är en del av framtiden för Swedish Music Hall of Fame-bandet Sven-Ingvars. NWT möter Oscar Magnusson och pratar om en tid av förändring.

På söndag ska medlemmarna i Sven-Ingvars sätta sig ner tillsammans med sina instrument och inleda början på något nytt. Det är ett Sven-Ingvars utan den karismatiske Sven-Erik Magnusson, bandets frontman och självklare ledare sedan begynnelsen. Den ende medlemmen som genom de dryga 60 verksamma åren aldrig blivit utbytt. Och utbytt blir han inte heller nu. De kommande kapitlen i historien om det värmländska musikfenomenet skrivs som en hyllning.

– Det känns fortfarande overkligt, främmande. Jag har kvar hans nummer i mobilen och får fortfarande impulsen att ringa honom, säger Oscar Magnusson och sträcker sig efter kaffekoppen.

Utanför konsthallen i Borgvik faller sensommarregnet och inomhus trängs färglada regnrockar med matgäster.

– Och eftersom han var den han var blir jag konstant påmind om honom. Folk kommer fortfarande fram i alla tänkbara situationer och beklagar sorgen eller berättar något personligt minne. Allt det där både stärker och gör mig ledsen, det blir så märkbart att han är borta.

Det var i mars som Sven-Erik Magnusson gick bort. Tidigare har sonen och Sven-Ingvarskollegan Oscar Magnusson berättat för NWT om hur han sedan barnsben mer eller mindre närt en tanke på att fortsätta den musikaliska gärning hans far och bandet skapat. Just musiken spelar en stor roll i sorgearbetet. När vi pratar om den inser Oscar att tankar och idéer kring ett fortlevande Sven-Ingvars gör det lättare att kunna hantera alla känslor som kommer då man förlorar en familjemedlem.

– Musik är ett konkret sätt att behandla många saker i livet, fortsätter Oscar.

– Ärligt talat vet jag inte hur det kommer att kännas när vi – alla i bandet – för första gången på riktigt gör något under namnet Sven-Ingvars. Det vi sätter i första rummet är att det ska kännas värdigt och att jag och de andra i bandet ska känna att vi bottnar i det.

Oersättlig

Ett första steg togs då Oscar tillsammans med bandets gitarrist Staffan Ernestam medverkade i ”Allsång på Skansen”. Ett andra steg sker på Folk & Rock-festivalen i Segmon nu i helgen då duon återigen uppträder tillsammans.

– Det blir några låtar akustiskt, en hyllning. När framöver vi kör hela bandet kommer det att kännas så mycket större på alla sätt. När jag tänker på det i dag, när vi pratar om det, känner jag att det verkligen är något jag vill göra. Det känns rätt.

Hur tänker du att det ska bli? Vilken skepnad kommer gruppen att ta?

– Vi behåller namnet. Pappa är oersättlig, det finns som sagt ingen vilja att fylla hans skor. Bara för att vi fortsätter betyder inte det att vi ersätter någon. Det finns ett band kvar, det är ingen ny medlem som tar över något. Jag ser det som att jag flyttar närmare mitten av scenen och att vi tar det vidare. Musiken lever vidare genom alla inspelningar, men den måste få leva vidare och ta plats även i det levande formatet.

Hur ser du på publikens förväntar och reaktioner, är det något du känner att du måste ta hänsyn till?

– Det har varit spännande bara med det lilla vi redan gjort. Det finns ju ingenting som säger att alla tar emot detta med öppna armar. Vi har blivit fullkomligt överrösta med lyckönskningar!

– Jag sjunger som jag sjunger. Sniffar människor upp en nyans av pappa i min sång är det jättefint. Visst är det med fjärilar i magen vi gör detta, men de är mer där för att påminna mig om att göra rätt gentemot pappa. Inte gentemot någon annan. Självklart hoppas vi att folk ska tycka om det. Vi kommer själva att ha en process där vi ska börja tycka om det och tycka om att göra det. Tar vi oss igenom det spelar det ingen roll vad någon annan tycker om jag ska vara helt ärlig.

Pratade du och Sven-Erik något om bandets framtid under hans sista tid?

– Vi hann prata om allt egentligen. Samtidigt var hans sjukdom något som infiltrerade varje vaken stund. Man fick göra ett val – antigen lever man i sjukdomen eller med den. Vi valde att inte prata om sjukdomen hela tiden, vi försökte ta varje dag som den kom, leva livet i den mån det gick. Att stå på scenen under den sista tiden var väldigt bra för pappa. Ett livselixir som han själv sa. Men han var osäker på om jag ville fortsätta med bandet utan honom. Han tyckte det vore fantastiskt om jag gjorde det. Det hade såklart varit en skillnad om jag i den situationen ”bara” varit en bandkollega, om vi inte var far och son.

– Vi visste båda vad som väntade och det vi pratade mest om var livet – min son, min systers barn. Och så pratade vi om alla minnen, alla åren med bandet. Det har ju varit hela mitt liv också. Att prata framtid med någon som vet att den inte har någon direkt framtid kvar, det blir väldigt speciellt... Han beskrev de sista åren som bland bandets allra bästa. Han gav mig sitt stöd i allt jag skulle företa mig.

Så när du och de andra i bandet sitter i replokalen på söndag kommer det att kännas som om pappa sitter som på din axel?

– Absolut. Det för fullständigt ofrånkomligt.

Har du haft funderingar på att i stället satsa på en solokarriär?

– Det ena utesluter inte det andra. Jag var sångare och gitarrist innan jag blev fullvärdig medlem i Sven-Ingvars. Då var jag 25 år. I och med det beslutet tryckte jag på pausknappen med mitt solomusicerande. I samma veva startade jag upp Sliperiet och all den kreativitet jag tidigare fick utlopp för genom att skriva låtar och sjunga i eget namn, den plöjde jag ner i konsthallen.

Sven-Ingvars har under alla år hittat nya vägar – ibland genom nya medlemmar, ibland genom nya sammanhang.

– Ja, det är otroligt Sven-Ingvarskt, haha. Sven-Ingvars får inte stagnera. Det ska tas vidare. Det här bandet har tagit sig igenom tider av både bu och bä och hela tiden lyckats ta steget vidare. Och just nu befinner sig bandet i en tid av förändring, ett nytt steg väntar. Det sker med vördnad och respekt.

När det gäller material har bandet alltid arbetat med samtida låtskrivare, från Thore Skogman till Per Gessle och Plura – kan du nämna någon låtskrivare av i dag som ni skulle vilja arbeta med?

– Det finns många. Tomas Andersson Wij är en favorit. Vi har haft flera långtgående planer på samarbeten, Sven-Erik var tänkt att gästa Håkan Hellström under sommarens turné och det fanns tankar på ytterligare samarbete där. Pappa och Ingvar växte upp med rock'n'rollen, jag och många i bandet med mig, kommer mer från en bakgrund med Beatles och singersongwriters. Det är viktigt att vi hittar en form som funkar för bandet så som det är i dag. Ska jag sjunga ”Torparrock” till exempel, måste jag hitta en annan vinkel på den.

När du själv nu skriver musik till bandet, har du vissa kriterier som låten ska uppfylla för att funka som en Sven-Ingvars-låt?

– Nej! Visst, jag kanske inte sätter mig och skriver världens deppigaste ballad. Eller varför inte, är det en bra låt så är det en bra låt, eller hur?

Det finns en hel del vemod i gruppens musik också.

– Det håller jag verkligen med om. Peter LeMarcs ”Hus till salu” till exempel, en skilsmässolåt rakt upp och ner. För mig är Sven-Ingvars musik både ljus och mörk. Det finns svärta och det finns en enorm glädje. Jag känner att jag måste låta mig själv färga det jag skriver om jag ska skriva till Sven-Ingvars, det finns en hel del uppslag och idéer. Det ska bli kul att sätta sig med hela bandet på söndag. Jag har en ganska klar bild av hur det ska bli, men allt ligger fortfarande ganska långt bort.

Hur ser den bilden ut?

– Som att vi är ett fortsatt väldigt bra band som gör något relevant, något vitalt. Ett band med en väg framåt. Var det bär får vi med pappas hjälp försöka styra så gott vi kan.

Vad gör Sven-Ingvars om fem år?

– Det kommer nog vara aktuellt med både turnéer och skivor. Jag ser nog att vi jobbar i projekt. Ett projekt skulle kunna vara att spela ”I Frödingland” från första till sista låten tillsammans med stråkorkester och hela klabbet. Ett annat projekt skulle kunna vara att koncentrera oss på visorna i något sammanhang. Det finns så mycket spännande som är ogjort. Vi är ett kreativt gäng och det finns en kvalité i oss som ger oss väldigt bra förutsättningar bara vi tar oss an det här kärleksfullt. Blandar nytt med gammalt.

På söndag ska medlemmarna i Sven-Ingvars sätta sig ner tillsammans med sina instrument och inleda början på något nytt. Det är ett Sven-Ingvars utan den karismatiske Sven-Erik Magnusson, bandets frontman och självklare ledare sedan begynnelsen. Den ende medlemmen som genom de dryga 60 verksamma åren aldrig blivit utbytt. Och utbytt blir han inte heller nu. De kommande kapitlen i historien om det värmländska musikfenomenet skrivs som en hyllning.

– Det känns fortfarande overkligt, främmande. Jag har kvar hans nummer i mobilen och får fortfarande impulsen att ringa honom, säger Oscar Magnusson och sträcker sig efter kaffekoppen.

Utanför konsthallen i Borgvik faller sensommarregnet och inomhus trängs färglada regnrockar med matgäster.

– Och eftersom han var den han var blir jag konstant påmind om honom. Folk kommer fortfarande fram i alla tänkbara situationer och beklagar sorgen eller berättar något personligt minne. Allt det där både stärker och gör mig ledsen, det blir så märkbart att han är borta.

Det var i mars som Sven-Erik Magnusson gick bort. Tidigare har sonen och Sven-Ingvarskollegan Oscar Magnusson berättat för NWT om hur han sedan barnsben mer eller mindre närt en tanke på att fortsätta den musikaliska gärning hans far och bandet skapat. Just musiken spelar en stor roll i sorgearbetet. När vi pratar om den inser Oscar att tankar och idéer kring ett fortlevande Sven-Ingvars gör det lättare att kunna hantera alla känslor som kommer då man förlorar en familjemedlem.

– Musik är ett konkret sätt att behandla många saker i livet, fortsätter Oscar.

– Ärligt talat vet jag inte hur det kommer att kännas när vi – alla i bandet – för första gången på riktigt gör något under namnet Sven-Ingvars. Det vi sätter i första rummet är att det ska kännas värdigt och att jag och de andra i bandet ska känna att vi bottnar i det.

Oersättlig

Ett första steg togs då Oscar tillsammans med bandets gitarrist Staffan Ernestam medverkade i ”Allsång på Skansen”. Ett andra steg sker på Folk & Rock-festivalen i Segmon nu i helgen då duon återigen uppträder tillsammans.

– Det blir några låtar akustiskt, en hyllning. När framöver vi kör hela bandet kommer det att kännas så mycket större på alla sätt. När jag tänker på det i dag, när vi pratar om det, känner jag att det verkligen är något jag vill göra. Det känns rätt.

Hur tänker du att det ska bli? Vilken skepnad kommer gruppen att ta?

– Vi behåller namnet. Pappa är oersättlig, det finns som sagt ingen vilja att fylla hans skor. Bara för att vi fortsätter betyder inte det att vi ersätter någon. Det finns ett band kvar, det är ingen ny medlem som tar över något. Jag ser det som att jag flyttar närmare mitten av scenen och att vi tar det vidare. Musiken lever vidare genom alla inspelningar, men den måste få leva vidare och ta plats även i det levande formatet.

Hur ser du på publikens förväntar och reaktioner, är det något du känner att du måste ta hänsyn till?

– Det har varit spännande bara med det lilla vi redan gjort. Det finns ju ingenting som säger att alla tar emot detta med öppna armar. Vi har blivit fullkomligt överrösta med lyckönskningar!

– Jag sjunger som jag sjunger. Sniffar människor upp en nyans av pappa i min sång är det jättefint. Visst är det med fjärilar i magen vi gör detta, men de är mer där för att påminna mig om att göra rätt gentemot pappa. Inte gentemot någon annan. Självklart hoppas vi att folk ska tycka om det. Vi kommer själva att ha en process där vi ska börja tycka om det och tycka om att göra det. Tar vi oss igenom det spelar det ingen roll vad någon annan tycker om jag ska vara helt ärlig.

Pratade du och Sven-Erik något om bandets framtid under hans sista tid?

– Vi hann prata om allt egentligen. Samtidigt var hans sjukdom något som infiltrerade varje vaken stund. Man fick göra ett val – antigen lever man i sjukdomen eller med den. Vi valde att inte prata om sjukdomen hela tiden, vi försökte ta varje dag som den kom, leva livet i den mån det gick. Att stå på scenen under den sista tiden var väldigt bra för pappa. Ett livselixir som han själv sa. Men han var osäker på om jag ville fortsätta med bandet utan honom. Han tyckte det vore fantastiskt om jag gjorde det. Det hade såklart varit en skillnad om jag i den situationen ”bara” varit en bandkollega, om vi inte var far och son.

– Vi visste båda vad som väntade och det vi pratade mest om var livet – min son, min systers barn. Och så pratade vi om alla minnen, alla åren med bandet. Det har ju varit hela mitt liv också. Att prata framtid med någon som vet att den inte har någon direkt framtid kvar, det blir väldigt speciellt... Han beskrev de sista åren som bland bandets allra bästa. Han gav mig sitt stöd i allt jag skulle företa mig.

Så när du och de andra i bandet sitter i replokalen på söndag kommer det att kännas som om pappa sitter som på din axel?

– Absolut. Det för fullständigt ofrånkomligt.

Har du haft funderingar på att i stället satsa på en solokarriär?

– Det ena utesluter inte det andra. Jag var sångare och gitarrist innan jag blev fullvärdig medlem i Sven-Ingvars. Då var jag 25 år. I och med det beslutet tryckte jag på pausknappen med mitt solomusicerande. I samma veva startade jag upp Sliperiet och all den kreativitet jag tidigare fick utlopp för genom att skriva låtar och sjunga i eget namn, den plöjde jag ner i konsthallen.

Sven-Ingvars har under alla år hittat nya vägar – ibland genom nya medlemmar, ibland genom nya sammanhang.

– Ja, det är otroligt Sven-Ingvarskt, haha. Sven-Ingvars får inte stagnera. Det ska tas vidare. Det här bandet har tagit sig igenom tider av både bu och bä och hela tiden lyckats ta steget vidare. Och just nu befinner sig bandet i en tid av förändring, ett nytt steg väntar. Det sker med vördnad och respekt.

När det gäller material har bandet alltid arbetat med samtida låtskrivare, från Thore Skogman till Per Gessle och Plura – kan du nämna någon låtskrivare av i dag som ni skulle vilja arbeta med?

– Det finns många. Tomas Andersson Wij är en favorit. Vi har haft flera långtgående planer på samarbeten, Sven-Erik var tänkt att gästa Håkan Hellström under sommarens turné och det fanns tankar på ytterligare samarbete där. Pappa och Ingvar växte upp med rock'n'rollen, jag och många i bandet med mig, kommer mer från en bakgrund med Beatles och singersongwriters. Det är viktigt att vi hittar en form som funkar för bandet så som det är i dag. Ska jag sjunga ”Torparrock” till exempel, måste jag hitta en annan vinkel på den.

När du själv nu skriver musik till bandet, har du vissa kriterier som låten ska uppfylla för att funka som en Sven-Ingvars-låt?

– Nej! Visst, jag kanske inte sätter mig och skriver världens deppigaste ballad. Eller varför inte, är det en bra låt så är det en bra låt, eller hur?

Det finns en hel del vemod i gruppens musik också.

– Det håller jag verkligen med om. Peter LeMarcs ”Hus till salu” till exempel, en skilsmässolåt rakt upp och ner. För mig är Sven-Ingvars musik både ljus och mörk. Det finns svärta och det finns en enorm glädje. Jag känner att jag måste låta mig själv färga det jag skriver om jag ska skriva till Sven-Ingvars, det finns en hel del uppslag och idéer. Det ska bli kul att sätta sig med hela bandet på söndag. Jag har en ganska klar bild av hur det ska bli, men allt ligger fortfarande ganska långt bort.

Hur ser den bilden ut?

– Som att vi är ett fortsatt väldigt bra band som gör något relevant, något vitalt. Ett band med en väg framåt. Var det bär får vi med pappas hjälp försöka styra så gott vi kan.

Vad gör Sven-Ingvars om fem år?

– Det kommer nog vara aktuellt med både turnéer och skivor. Jag ser nog att vi jobbar i projekt. Ett projekt skulle kunna vara att spela ”I Frödingland” från första till sista låten tillsammans med stråkorkester och hela klabbet. Ett annat projekt skulle kunna vara att koncentrera oss på visorna i något sammanhang. Det finns så mycket spännande som är ogjort. Vi är ett kreativt gäng och det finns en kvalité i oss som ger oss väldigt bra förutsättningar bara vi tar oss an det här kärleksfullt. Blandar nytt med gammalt.

Fakta

Oscar Magnusson, 36, bor tillsammans med fru och sonen John i Borgvik.

Blev medlem i Sven-Ingvars 2006.

Driver vid sidan av Sven-Ingvars konsthallen Sliperiet och är konstnärlig ledare för Vattentornet i Säffle.

Lyssnar på: Min son, som är två och ett halvt, lyssnar från morgon till kväll på sin farfars musik. Just nu är låten ”Under ditt parasoll” favoriten för honom. Han sjunger dessutom gärna ”Anita” med en två- och ett halvt årings ordförråd. Jag försöker spela annan musik för honom, men det biter inte.

Läser: Det har inte funnits tid till det den senaste tiden.

Tittar på: Konst!