2017-05-18 06:00

2017-05-18 10:27

Ken Stringfellow är ständigt nyfiken

KONSERTAKTUELL: Rastlös mångsysslare gör solokonsert i Karlstad

Han har spelat med R.E.M, Big Star och sitt eget band The Posies.
Nu kommer den amerikanska mångsysslaren Ken Stringfellow till Karlstad för en intim solokonsert.

Ken Stringfellow slog aldrig riktigt igenom med gruppen The Posies i skarven mellan 80- och 90-tal. Gruppen älskades av kritiker och samlade med åren på sig en stor ska fans med det stora genombrottet uteblev. Under hans långa och brokiga karriär har han spelat i otaliga konstellationer och sammanhang – han har turnerat med R.E.M och de överlevande medlemmarna i Big Star, han har också väckt liv i The Poises då och då genom åren och släppt skivor i eget namn.

– Jag söker hela tiden nya sammanhang. Variation är viktigt. Dessutom är jag oerhört nyfiken, säger Ken Stringfellow när jag når honom i den lilla franska staden Tours där han under de senaste 14 åren levt ett förhållandevis lugnt familjeliv – han medger dock att han under den här tiden allt som oftast varit mer eller mindre på resande fot.

– Att jobba med musik är ett väldigt bra sätt att lära känna och träffa människor. Jag har alltid varit rastlös vilket säkert kan förklaras med att jag som liten flyttade runt väldigt mycket. Min nyfikenhet är lyckligtvis alltid ett steg före min förmåga att tillfredsställa den.

Musikaliskt rör han sig över olika stilar, alla med gitarren som den gemensamma nämnaren. Anledningen till att han spelar i just Karlstad är att han och hans turnémanager ska besöka en gitarrtillverkare här.

– Det började med pianolektioner för mig. Det var verkligen inget jag gillade. Det var för tråkigt. Men så upptäckte jag en gitarr i huset hemma, en gitarr som flyttat in samtidigt som min styvpappa. Jag var 11 och blev fast med gitarren.

Egen rockopera

Gitarren var enklare för honom att göra till sin egen. Den kunde han smyga undan med, öva utan att mamma höll koll på hur utvecklingen fortskred som med pianot.

– Tanken på att skriva egna låtar kom tidigt. Jag var ett stort fan av The Who och ville såklart skriva min egen rockopera! Jag skrev och spelade in den på en kassettbandspelare, jag kan fortfarande gräma mig över att den där inspelningen kom bort. Jag var 12 när jag gjorde den.

Ambitiöst att skriva en rockopera i så tidigt ålder.

– Eller hur! För mycket fritid kanske. Men jag var väldigt ambitiös. Det blev tydligt senare när jag några år senare träffade Jon (Auer) som jag bildade The Posies med. Vi spelade i ett annat band då men det var så uppenbart att den var vi som var de enda medlemmarna som ville komma någonstans med musiken. Vi fann varandra i ambitionen.

The Posies släppte debutalbumet ”Failure” 1988 och turnerade med band som The Replacements och They Might be Giants vilket ledde till ett skivkontrakt med ett majorbolag. Men då den stora framgången uteblev droppades bandet efter tre album. 1998 splittrades The Posies men har sedan dess återförenats vid flera tillfällen.

– Bandet existerar fortfarande. Som något säsongsbetonat. Jag ser det som att bandet är en del av ett växelbruk för mig. Vissa år arbetar jag med gruppen, andra år låter jag annat ta mer plats. På så sätt håller jag alltid levande och intressant. Jorden, den kreativa myllan så att säga, får inte blir utsliten. Bandet startade som något mellan Jon och mig och under åren har många medlemmar kommit och gått så i dag är det något först och främst mellan oss båda.

Nu när du gör solokonserter, hur väljer du material?

– Det blir en del från mina soloskivor, det är ytterst få sammanhang de låtarna spelas i om jag inte gör det själv, haha. Men tjusningen med sologig är att det inte finns några regler, jag kan göra precis vad som faller mig in. Med ett band så måste saker vara repeterade. Det är som en motorbåt med en fast destination. Solokonserter är mer som en segelbåt – jag kan följa infall i ett makligt tempo och låta publikens reaktioner och önskemål påverka mina val. Men det blir troligtvis lite av varje, troligtvis någon Big Star-cover också.

Hur kom det sig att du började spela med Big Star?

– Vi hade inte hört dom när vi gjorde första Posies-skivan men fick höra att vi borde gilla dom med tanke på hur vår musik lät. När vi sedan hörde deras skivor så slängde vi in flera av deras låtar i våra konserter direkt. I början av 90-talet skulle gruppen återförenas och jag och Jon fick vara med på ett hörn. Nu är det bara en medlem kvar i livet, men vi kör fortfarande Big Star-konserter med honom. Vi vill gärna vara med och förvalta den musiken, ge den ett andra liv. Nyligen gjorde vi en hyllningskonsert med medlemmar från Wilco, R.E.M. och Robyn Hitchcock. Big Star är kanske ett band som inte många känner till, men väldigt mångas favoritband hade kanske inte existerat utan Big Star.

Utöver dina egna band och projekt har du turnerat världen runt med R.E.M vid ett flertal tillfällen. Hur upplever du kontrasten från de stora scenerna till betydligt mindre?

– Musiken jag gör som soloartist är anpassad för små, intima lokaler. En del av låtarna är väldigt lågmälda. Jag vill komma nära publiken och vara väldigt känslomässigt direkt i det jag vill säga. Det kommer att bli en hel del energiska grejer också, som du märkt är jag ju rastlös och hänger mig gärna åt spontana infall.

Ken Stringfellow slog aldrig riktigt igenom med gruppen The Posies i skarven mellan 80- och 90-tal. Gruppen älskades av kritiker och samlade med åren på sig en stor ska fans med det stora genombrottet uteblev. Under hans långa och brokiga karriär har han spelat i otaliga konstellationer och sammanhang – han har turnerat med R.E.M och de överlevande medlemmarna i Big Star, han har också väckt liv i The Poises då och då genom åren och släppt skivor i eget namn.

– Jag söker hela tiden nya sammanhang. Variation är viktigt. Dessutom är jag oerhört nyfiken, säger Ken Stringfellow när jag når honom i den lilla franska staden Tours där han under de senaste 14 åren levt ett förhållandevis lugnt familjeliv – han medger dock att han under den här tiden allt som oftast varit mer eller mindre på resande fot.

– Att jobba med musik är ett väldigt bra sätt att lära känna och träffa människor. Jag har alltid varit rastlös vilket säkert kan förklaras med att jag som liten flyttade runt väldigt mycket. Min nyfikenhet är lyckligtvis alltid ett steg före min förmåga att tillfredsställa den.

Musikaliskt rör han sig över olika stilar, alla med gitarren som den gemensamma nämnaren. Anledningen till att han spelar i just Karlstad är att han och hans turnémanager ska besöka en gitarrtillverkare här.

– Det började med pianolektioner för mig. Det var verkligen inget jag gillade. Det var för tråkigt. Men så upptäckte jag en gitarr i huset hemma, en gitarr som flyttat in samtidigt som min styvpappa. Jag var 11 och blev fast med gitarren.

Egen rockopera

Gitarren var enklare för honom att göra till sin egen. Den kunde han smyga undan med, öva utan att mamma höll koll på hur utvecklingen fortskred som med pianot.

– Tanken på att skriva egna låtar kom tidigt. Jag var ett stort fan av The Who och ville såklart skriva min egen rockopera! Jag skrev och spelade in den på en kassettbandspelare, jag kan fortfarande gräma mig över att den där inspelningen kom bort. Jag var 12 när jag gjorde den.

Ambitiöst att skriva en rockopera i så tidigt ålder.

– Eller hur! För mycket fritid kanske. Men jag var väldigt ambitiös. Det blev tydligt senare när jag några år senare träffade Jon (Auer) som jag bildade The Posies med. Vi spelade i ett annat band då men det var så uppenbart att den var vi som var de enda medlemmarna som ville komma någonstans med musiken. Vi fann varandra i ambitionen.

The Posies släppte debutalbumet ”Failure” 1988 och turnerade med band som The Replacements och They Might be Giants vilket ledde till ett skivkontrakt med ett majorbolag. Men då den stora framgången uteblev droppades bandet efter tre album. 1998 splittrades The Posies men har sedan dess återförenats vid flera tillfällen.

– Bandet existerar fortfarande. Som något säsongsbetonat. Jag ser det som att bandet är en del av ett växelbruk för mig. Vissa år arbetar jag med gruppen, andra år låter jag annat ta mer plats. På så sätt håller jag alltid levande och intressant. Jorden, den kreativa myllan så att säga, får inte blir utsliten. Bandet startade som något mellan Jon och mig och under åren har många medlemmar kommit och gått så i dag är det något först och främst mellan oss båda.

Nu när du gör solokonserter, hur väljer du material?

– Det blir en del från mina soloskivor, det är ytterst få sammanhang de låtarna spelas i om jag inte gör det själv, haha. Men tjusningen med sologig är att det inte finns några regler, jag kan göra precis vad som faller mig in. Med ett band så måste saker vara repeterade. Det är som en motorbåt med en fast destination. Solokonserter är mer som en segelbåt – jag kan följa infall i ett makligt tempo och låta publikens reaktioner och önskemål påverka mina val. Men det blir troligtvis lite av varje, troligtvis någon Big Star-cover också.

Hur kom det sig att du började spela med Big Star?

– Vi hade inte hört dom när vi gjorde första Posies-skivan men fick höra att vi borde gilla dom med tanke på hur vår musik lät. När vi sedan hörde deras skivor så slängde vi in flera av deras låtar i våra konserter direkt. I början av 90-talet skulle gruppen återförenas och jag och Jon fick vara med på ett hörn. Nu är det bara en medlem kvar i livet, men vi kör fortfarande Big Star-konserter med honom. Vi vill gärna vara med och förvalta den musiken, ge den ett andra liv. Nyligen gjorde vi en hyllningskonsert med medlemmar från Wilco, R.E.M. och Robyn Hitchcock. Big Star är kanske ett band som inte många känner till, men väldigt mångas favoritband hade kanske inte existerat utan Big Star.

Utöver dina egna band och projekt har du turnerat världen runt med R.E.M vid ett flertal tillfällen. Hur upplever du kontrasten från de stora scenerna till betydligt mindre?

– Musiken jag gör som soloartist är anpassad för små, intima lokaler. En del av låtarna är väldigt lågmälda. Jag vill komma nära publiken och vara väldigt känslomässigt direkt i det jag vill säga. Det kommer att bli en hel del energiska grejer också, som du märkt är jag ju rastlös och hänger mig gärna åt spontana infall.

Ken Stringfellow

Ken Stringfellow föddes 1968 i Hollywood, Kalifornien. Växte upp i Chicago, Detroit och den lilla staden Bellingham i nordvästra USA. Bildades The Posies med Jon Auer 1988.

Arbetar som musiker, låtskrivare och producent och har på ett eller annat sätt haft ett finger i hundratals skivinspelningar.

Har släppt fyra soloalbum och spelar i en mängd olika konstellationer, bland andra The Posies och Big Star. Vid flera tillfällen har han samarbetat med R.E.M, både i studio och på turnéer.

Den 20 maj spelar han på The Bull Bar i Karlstad.

Ken Stringfellow

Var? The Bull Bar, Karlstad

När? 20 maj