2017-05-12 06:00

2017-05-12 06:00

Vänskapen lika viktig som musiken för Mando Diao

INTERVJU: "Vi har nio liv, en förmåga att kunna gå vidare"

Mando Diao sökte isoleringen i värmländska Silence-studion för att skapa ett album med dansant rock.

Omslagsbilden till bandets debutalbum är tagen på en skolgård i Karlstad. Det är 15 år sedan och bandets turbulenta resa är nu på väg in i ett helt nytt kapitel. Bandmedlemmar har alltid kommit och gått, men när Gustaf Norén under dramatiska former lämnade skutan för några år sedan var det många som trodde att Borlängebandet gjort sitt.

Men Mando Diao verkar fortfarande vara i en uppkäftig trotsålder där förväntningar på vad som ska hända och hur det ska låta sällan uppfylls.

Nu släpper bandet albumet ”Good Times”. och om förrförra albumet fokuserade på Fröding och efterföljaren var en djupdykning i syntpop, är det nya helt fritt från koncept och övergripande programförklarningar. Det enda bandet har haft som mål är att skapa en dansant rockmusik.

– Det har vi haft som ett mantra under arbetet, säger Björn Dixgård.

– Det ska svänga, vi ville göra en ösig partyplatta. Fast här finns ballader och en del soulaktiga saker också. Han verkar själv imponerad över bandets överlevnadsinstinkt.

– Vi har nio liv, en förmåga att kunna gå vidare och reflektera. Vi var sjukt unga när vi började så det är, gissar jag, något vi lärt oss längs vägen. Vi har trampat utan att riktigt tänka efter. I dag känns allt så mycket mer harmoniskt.

Kamratskap

Den nye medlemmen, Jens Siverstedt, beskriver också ett starkt kamratskap.

– Jag är väl the new guy, skrattar han och konstaterar att de senaste två åren då han varit medlem har gått väldigt fort. Han har en bakgrund inom hiphop och det var en rad slumpmässiga möten som gjorde att hamnade i Mando Diao.

– Jag började skriva musik med Björn, vi blev ihopparade i studion. Vi skulle skriva utan adress, alltså till andra artister utan att veta exakt vilken. Vi lajade på och hade jävligt roligt tillsammans. Under några månader skrev vi en massa låtar, och några av dom har kommit med på skivan.

– Det som kommer ut har influerats av allt vi har haft inom oss sedan vi barn, fortsätter trummisen Patrik Heikinpieti.

– Alla har lyssnat på olika saker vilket vi bär med oss och låter färga den musik vi gör tillsammans.

Jens fortsätter på samma spår:

– Jag har kommit in från mitt håll och mina idéer har aldrig ifrågasatts utan gruppen tar åt sig det som är bra, oavsett vem som kommer med det. Vi har producerat skivan tillsammans, alla vi i bandet. Men eftersom jag är den enda singeln i bandet och den som inte har barn, har jag haft mer tid att sitta med låtarna och ratta detaljer.

Bowla i Arvika

En stor del av arbetet med albumet gjordes under hösten i värmländska Silence-studion i Näved utanför Koppom.

– Vi var där när vi gick in i slutspurten med skivan kan man säga, fortsätter Jens.

– De flesta låtarna var utvalda, vi hade testat en del arrangemang, men det var när vi kom dit som vi skulle få det allt att hända. Vi hade sneglat på Silence i över ett år, visste att vi ville åka just dit för att få arbetsro tack vare den avskildhet som är där. Dessutom känner vi till en del om den historik som sitter i de där väggarna.

– Vi behöver verkligen isolera oss, säger Patrik. – Speciellt eftersom vi alla har familjer att ta hänsyn till.

Grunderna till de flesta låtarna spelades in den den värmländska studion.

– Trummor, bas, alltså de fundamentala grejerna är inspelade i den gamla träkåken. Efter att ha jobbat intensivt i nån vecka drog vi till Arvika en kväll för att dricka GT:s och bowla. Det behövde vi, berättar Björn.

Mando Diao har gått igenom en hel del olika faser, hur vill ni beskriva gruppen i dag?

– Gemenskap och glädje, säger Björn snabbt.

– Det präglar oss i dag mer än någonsin. De senaste veckorna har vi varit ute i Europa och promotat plattan och vi är verkligen ett kompisgäng, vi går ut och käkar efter jobbet, går ut och dansar. Vi gillar att umgås även utöver musiken. Det är en ynnest.

Patrik håller med.

– Vi är äldre och har med åren lärt oss att vårda våra relationer. Jag har varit med sedan 2002 och i början, när vi var unga skulle allt gå fort, man tänkte inte på att man behöver ge varandra utrymme och tid. Vänskapen är i dag lika viktig som musiken. Vi skulle aldrig kunna ha den här livsstilen om vi inte vore bästa vänner. Så enkelt är det.

”Alla för en”

Det var inga svårigheter för Jens som nykomling att komma in i gemenskapen.

– Jag trillade in i det här gänget lite naivt. Det finns en lång historia i bandet som inte jag har någon del i. Men om det under senare år var Björn och Gustaf väldigt dominerande i bandet, nu är det betydligt mer jämnt mellan medlemmarna. I dag är det mer ”alla för en” som gäller, alla går med sträckta ryggar. Alla har varit med i låtskriveriet och i inspelning och produktion. Det ger en helt annan glädje.

Vad kännetecknar bandet just nu rent musikaliskt?

– Fetare trummor och fetare bas, skrattar Jens. – Ett klassiskt framgångsrecept. Och så blir det såklart mer centrerat kring Björns röst.

Patrik fortätter:

– Sen har vi en mer renodlad gitarrist nu. Både Björn och Gustaf spelade gitarr tidigare, men båda sjöng samtidigt. Nu har vi Jens som kan koncentrera sig på gitarren. Dessutom vågar Jens ta plats och han har ett väldigt eget sound.

Albumet skvallrar om att ni har haft kul i studion, det finns en lekfullhet i musiken.

– Eftersom vi är utspridda över hela landet, från Luleå till Halmstad, så upplever vi en enorm spelglädje när vi väl ses. Och den spelglädjen har fått följa med in i studion. Sedan är det pressande att arbeta med ett nytt album, prestationskraven kan vara överväldigande. Så vi har låtit oss vara naiva och barnsliga, det är väldigt viktigt att ha kul under arbetets gång.

Björn, du axlar all sång nu, hur upplever du det?

– Det var nervöst i början. Speciellt innan första gigget. Ska jag vara ärlig var det först halvvägs in i spelningen som det släppte. Men skillnaden är inte så stor som folk kan tro. Jag sjöng på alla låtar när Gustaf var med också, om jag inte sjöng lead så sjöng jag en stämma. Jag sjunger på. Det har jag gjort i hela mitt liv.

Hur förhåller ni er till Gustafs låtar?

– Vi försöker att ha respekt gentemot Gustaf. De låtar som jag upplever som mest personliga för honom spelar vi inte. Det känns som hans låtar.

Albumet inleds med ”Break us”, en låt som egentligen hade ratats?

– Vi valde ut det bästa från 40 demos som vi sedan arbetade vidare med. Under resan föll ”Break us” bort. Men så när vi skulle lägga sång på en annan låt, en annan ballad, så gick Daniel Haglund och Björn in i studion och vi andra tog ledigt och drack vin. När vi andra kommer tillbaka ner i studion sitter Daniel och gråter vid flygeln. Vi fick höra det de hade spelat in och alla tyckte bara ”Wow!”. Shit va fett.

– Jag gjorde en kupp helt enkelt, skrattar Björn.– Jag ville sjunga ”Brek us” i stället för den andra låten. Det var en livetagning med bara piano och sång. Det kan bli starkt med en avskalad produktion.

Jens:

– Idag är det så lätt att göra allt så perfekt. Det är lätt att förstöra genom att sitta och pilla för mycket i datorn. Det är lätt att stirra på skärmen istället för att lyssna ordentligt. Det kan vara svårt att komma ifrån, men det var något vi hade med oss i bakhuvudet hela tiden.

Det finns en låt på albumet som heter ”Brother”, det är lätt att tolka in att den handlar om Gustaf.

– Förstår det, men det gör den inte, säger Björn. Det är en kärlekslåt. Den är inte självupplevd som många av de andra. Vi ville skapa en sorts film noir-text, en break up-story. Det är lite klurigt eftersom den heter som den gör men lyssnar du på refrängen så är det tydligt att låten handlar om en tjej.

Hur ser Mando Diaos närmaste framtid ut?

– Det är intensivt just nu och i sommar väntar festivalspelningar runt om. Vi kommer att kuska runt som ett piratgäng i hela Europa. Det är mer jobb utomlands än det är i Sverige. Tyskland är viktigt för oss. Men för oss emotionellt är responsen på hemmaplan viktigast. Fast det är såklart oerhört kul att uppmärksammas i många länder. Det kan vara skönt att komma bort, komma ut ibland.

Omslagsbilden till bandets debutalbum är tagen på en skolgård i Karlstad. Det är 15 år sedan och bandets turbulenta resa är nu på väg in i ett helt nytt kapitel. Bandmedlemmar har alltid kommit och gått, men när Gustaf Norén under dramatiska former lämnade skutan för några år sedan var det många som trodde att Borlängebandet gjort sitt.

Men Mando Diao verkar fortfarande vara i en uppkäftig trotsålder där förväntningar på vad som ska hända och hur det ska låta sällan uppfylls.

Nu släpper bandet albumet ”Good Times”. och om förrförra albumet fokuserade på Fröding och efterföljaren var en djupdykning i syntpop, är det nya helt fritt från koncept och övergripande programförklarningar. Det enda bandet har haft som mål är att skapa en dansant rockmusik.

– Det har vi haft som ett mantra under arbetet, säger Björn Dixgård.

– Det ska svänga, vi ville göra en ösig partyplatta. Fast här finns ballader och en del soulaktiga saker också. Han verkar själv imponerad över bandets överlevnadsinstinkt.

– Vi har nio liv, en förmåga att kunna gå vidare och reflektera. Vi var sjukt unga när vi började så det är, gissar jag, något vi lärt oss längs vägen. Vi har trampat utan att riktigt tänka efter. I dag känns allt så mycket mer harmoniskt.

Kamratskap

Den nye medlemmen, Jens Siverstedt, beskriver också ett starkt kamratskap.

– Jag är väl the new guy, skrattar han och konstaterar att de senaste två åren då han varit medlem har gått väldigt fort. Han har en bakgrund inom hiphop och det var en rad slumpmässiga möten som gjorde att hamnade i Mando Diao.

– Jag började skriva musik med Björn, vi blev ihopparade i studion. Vi skulle skriva utan adress, alltså till andra artister utan att veta exakt vilken. Vi lajade på och hade jävligt roligt tillsammans. Under några månader skrev vi en massa låtar, och några av dom har kommit med på skivan.

– Det som kommer ut har influerats av allt vi har haft inom oss sedan vi barn, fortsätter trummisen Patrik Heikinpieti.

– Alla har lyssnat på olika saker vilket vi bär med oss och låter färga den musik vi gör tillsammans.

Jens fortsätter på samma spår:

– Jag har kommit in från mitt håll och mina idéer har aldrig ifrågasatts utan gruppen tar åt sig det som är bra, oavsett vem som kommer med det. Vi har producerat skivan tillsammans, alla vi i bandet. Men eftersom jag är den enda singeln i bandet och den som inte har barn, har jag haft mer tid att sitta med låtarna och ratta detaljer.

Bowla i Arvika

En stor del av arbetet med albumet gjordes under hösten i värmländska Silence-studion i Näved utanför Koppom.

– Vi var där när vi gick in i slutspurten med skivan kan man säga, fortsätter Jens.

– De flesta låtarna var utvalda, vi hade testat en del arrangemang, men det var när vi kom dit som vi skulle få det allt att hända. Vi hade sneglat på Silence i över ett år, visste att vi ville åka just dit för att få arbetsro tack vare den avskildhet som är där. Dessutom känner vi till en del om den historik som sitter i de där väggarna.

– Vi behöver verkligen isolera oss, säger Patrik. – Speciellt eftersom vi alla har familjer att ta hänsyn till.

Grunderna till de flesta låtarna spelades in den den värmländska studion.

– Trummor, bas, alltså de fundamentala grejerna är inspelade i den gamla träkåken. Efter att ha jobbat intensivt i nån vecka drog vi till Arvika en kväll för att dricka GT:s och bowla. Det behövde vi, berättar Björn.

Mando Diao har gått igenom en hel del olika faser, hur vill ni beskriva gruppen i dag?

– Gemenskap och glädje, säger Björn snabbt.

– Det präglar oss i dag mer än någonsin. De senaste veckorna har vi varit ute i Europa och promotat plattan och vi är verkligen ett kompisgäng, vi går ut och käkar efter jobbet, går ut och dansar. Vi gillar att umgås även utöver musiken. Det är en ynnest.

Patrik håller med.

– Vi är äldre och har med åren lärt oss att vårda våra relationer. Jag har varit med sedan 2002 och i början, när vi var unga skulle allt gå fort, man tänkte inte på att man behöver ge varandra utrymme och tid. Vänskapen är i dag lika viktig som musiken. Vi skulle aldrig kunna ha den här livsstilen om vi inte vore bästa vänner. Så enkelt är det.

”Alla för en”

Det var inga svårigheter för Jens som nykomling att komma in i gemenskapen.

– Jag trillade in i det här gänget lite naivt. Det finns en lång historia i bandet som inte jag har någon del i. Men om det under senare år var Björn och Gustaf väldigt dominerande i bandet, nu är det betydligt mer jämnt mellan medlemmarna. I dag är det mer ”alla för en” som gäller, alla går med sträckta ryggar. Alla har varit med i låtskriveriet och i inspelning och produktion. Det ger en helt annan glädje.

Vad kännetecknar bandet just nu rent musikaliskt?

– Fetare trummor och fetare bas, skrattar Jens. – Ett klassiskt framgångsrecept. Och så blir det såklart mer centrerat kring Björns röst.

Patrik fortätter:

– Sen har vi en mer renodlad gitarrist nu. Både Björn och Gustaf spelade gitarr tidigare, men båda sjöng samtidigt. Nu har vi Jens som kan koncentrera sig på gitarren. Dessutom vågar Jens ta plats och han har ett väldigt eget sound.

Albumet skvallrar om att ni har haft kul i studion, det finns en lekfullhet i musiken.

– Eftersom vi är utspridda över hela landet, från Luleå till Halmstad, så upplever vi en enorm spelglädje när vi väl ses. Och den spelglädjen har fått följa med in i studion. Sedan är det pressande att arbeta med ett nytt album, prestationskraven kan vara överväldigande. Så vi har låtit oss vara naiva och barnsliga, det är väldigt viktigt att ha kul under arbetets gång.

Björn, du axlar all sång nu, hur upplever du det?

– Det var nervöst i början. Speciellt innan första gigget. Ska jag vara ärlig var det först halvvägs in i spelningen som det släppte. Men skillnaden är inte så stor som folk kan tro. Jag sjöng på alla låtar när Gustaf var med också, om jag inte sjöng lead så sjöng jag en stämma. Jag sjunger på. Det har jag gjort i hela mitt liv.

Hur förhåller ni er till Gustafs låtar?

– Vi försöker att ha respekt gentemot Gustaf. De låtar som jag upplever som mest personliga för honom spelar vi inte. Det känns som hans låtar.

Albumet inleds med ”Break us”, en låt som egentligen hade ratats?

– Vi valde ut det bästa från 40 demos som vi sedan arbetade vidare med. Under resan föll ”Break us” bort. Men så när vi skulle lägga sång på en annan låt, en annan ballad, så gick Daniel Haglund och Björn in i studion och vi andra tog ledigt och drack vin. När vi andra kommer tillbaka ner i studion sitter Daniel och gråter vid flygeln. Vi fick höra det de hade spelat in och alla tyckte bara ”Wow!”. Shit va fett.

– Jag gjorde en kupp helt enkelt, skrattar Björn.– Jag ville sjunga ”Brek us” i stället för den andra låten. Det var en livetagning med bara piano och sång. Det kan bli starkt med en avskalad produktion.

Jens:

– Idag är det så lätt att göra allt så perfekt. Det är lätt att förstöra genom att sitta och pilla för mycket i datorn. Det är lätt att stirra på skärmen istället för att lyssna ordentligt. Det kan vara svårt att komma ifrån, men det var något vi hade med oss i bakhuvudet hela tiden.

Det finns en låt på albumet som heter ”Brother”, det är lätt att tolka in att den handlar om Gustaf.

– Förstår det, men det gör den inte, säger Björn. Det är en kärlekslåt. Den är inte självupplevd som många av de andra. Vi ville skapa en sorts film noir-text, en break up-story. Det är lite klurigt eftersom den heter som den gör men lyssnar du på refrängen så är det tydligt att låten handlar om en tjej.

Hur ser Mando Diaos närmaste framtid ut?

– Det är intensivt just nu och i sommar väntar festivalspelningar runt om. Vi kommer att kuska runt som ett piratgäng i hela Europa. Det är mer jobb utomlands än det är i Sverige. Tyskland är viktigt för oss. Men för oss emotionellt är responsen på hemmaplan viktigast. Fast det är såklart oerhört kul att uppmärksammas i många länder. Det kan vara skönt att komma bort, komma ut ibland.

Bildades i slutet av 90-talet

Mando Diao bildades i slutet av 90-talet och består av Björn Dixgård, Carl-Johan Fogelklou, Jens Siverstedt, Patrik Heikinpieti och Daniel Haglund.

2002 Bring 'em In

2004 Hurricane Bar

2006 Ode to Ochrasy

2007 Never Seen the Light of Day

2009 Give Me Fire

2009 The Malevolence of Mando Diao

2010 MTV Unplugged - Above and Beyond

2012 Greatest Hits Volume 1

2012 Infruset

2014 Ælita

2017 Good Times