2017-04-09 23:00

2017-04-09 23:03

Kraftfull rock'n'roll med Jerry

Jerry Williams - Man måste få lira
Karlstad CCC
Publik: Fullsatt

2013 var Jerry Williams ute på en omfattande avskedsturné som sågs av runt 250000 personer. Sedan blev det en skiva till och snart började det föga förvånande att klia i turnéfingrarna igen. Man måste få lira, som showen också heter.
Betyg:

Ursprungligen är det en krogshow men åttamannabandet och tre körtjejer funkar lika bra ute på vägarna och det framgår med all önskvärd tydlighet varför Jerka inte kunde stanna hemma - det är det här som verkar ge energi och mening åt hans liv. 

Konserten är uppdelad i två delar med paus emellan. Första halvan känns mer sammanhållen, bandet är mycket tight och tillåter Jerry Williams att visa att det nog inte finns många här i landet som kan fler ursprungliga rockposer han.

Det är en hel del nya låtar jämfört med förra turnén men eftersom bara någon enstaka kommer från senaste skivan blir det ändå som en spin-off till avskedsturnén. Fast med en sådan kraft och rutin som Jerry har funkar ju det också, särskilt som han har en förmåga att hitta låtar ur rock´n´roll-biblioteket som inte är helt sönderspelade.

Williams behärskar alla stämningar, oavsett om det är innerliga ballader som Someone, countryflirtar som Seven spanish angels eller rockigare låtar som Git it och det är väl egentligen bara i den italienska utflykten med Angelina och Buona Sera som det möjligen svajar lite.

Den andra halvan har trots sin mer hit-betonade karaktär svårt att ta fart, inte minst för att Williams nästan omedelbart och generöst nog lämnar över scenen till bandet och respektive körtjej i fyra nummer och hur bra det än låter blir man ändå att sakna huvudpersonen själv. Men sen kommer i alla fall hitlåtarna på rad med I can jive, Did I tell you? och You never can tell och avslutningen med Vintersaga är en sedvanlig uppvisning i konsten att vrida varenda droppe själ ur en låt.

Till veckan fyller Jerry Williams 75 bast, men det kan man knappast tro. Hans glädje över att få göra detta är nästan lite rörande; han är hundra procent engagerad i varenda sekund av konserten och ser genuint lycklig ut mest hela tiden. Han gör det han älskar mest av allt och vi råkar få vara där med honom och lyssna. Det är väl det musik handlar om, egentligen.


!
Det här med att gå i pension är nog inte riktigt ämnat för alla.

? Varför tröttnar man aldrig på en så i grunden enkel låt som I can jive?

Ursprungligen är det en krogshow men åttamannabandet och tre körtjejer funkar lika bra ute på vägarna och det framgår med all önskvärd tydlighet varför Jerka inte kunde stanna hemma - det är det här som verkar ge energi och mening åt hans liv. 

Konserten är uppdelad i två delar med paus emellan. Första halvan känns mer sammanhållen, bandet är mycket tight och tillåter Jerry Williams att visa att det nog inte finns många här i landet som kan fler ursprungliga rockposer han.

Det är en hel del nya låtar jämfört med förra turnén men eftersom bara någon enstaka kommer från senaste skivan blir det ändå som en spin-off till avskedsturnén. Fast med en sådan kraft och rutin som Jerry har funkar ju det också, särskilt som han har en förmåga att hitta låtar ur rock´n´roll-biblioteket som inte är helt sönderspelade.

Williams behärskar alla stämningar, oavsett om det är innerliga ballader som Someone, countryflirtar som Seven spanish angels eller rockigare låtar som Git it och det är väl egentligen bara i den italienska utflykten med Angelina och Buona Sera som det möjligen svajar lite.

Den andra halvan har trots sin mer hit-betonade karaktär svårt att ta fart, inte minst för att Williams nästan omedelbart och generöst nog lämnar över scenen till bandet och respektive körtjej i fyra nummer och hur bra det än låter blir man ändå att sakna huvudpersonen själv. Men sen kommer i alla fall hitlåtarna på rad med I can jive, Did I tell you? och You never can tell och avslutningen med Vintersaga är en sedvanlig uppvisning i konsten att vrida varenda droppe själ ur en låt.

Till veckan fyller Jerry Williams 75 bast, men det kan man knappast tro. Hans glädje över att få göra detta är nästan lite rörande; han är hundra procent engagerad i varenda sekund av konserten och ser genuint lycklig ut mest hela tiden. Han gör det han älskar mest av allt och vi råkar få vara där med honom och lyssna. Det är väl det musik handlar om, egentligen.


!
Det här med att gå i pension är nog inte riktigt ämnat för alla.

? Varför tröttnar man aldrig på en så i grunden enkel låt som I can jive?

  • Per Wiker