2017-03-10 06:00

2017-03-10 06:00

Lisa Ekdahl: "Längtan är den starkaste drivkraften"

INTERVJU: Karlstadsaktuella Lisa Ekdahl låter lusten styra

Hon låter lusten styra och drivs av längtan.
Lisa Ekdahl är tillbaka och sjunger på svenska för första gången på 11 år.

Det är över 20 år sedan hon blev ”Vem vet”-Lisa med hela Sveriges befolkning. Det var en monsterhit som inte gick att undgå. Sedan dess har hon gjort flera skivor med Lars Winnerbäck som producent, gjort jazz med fokus på den franska marknaden och under långa stunder har hon hamnat under radarn för den svenska publiken.

Men nu är hon tillbaka. Och det med besked. Nytt album på svenska ”När alla vägarna bär hem”, medverkan i ”Så mycket bättre” och en omfattande turné som nu når Värmland och Karlstad.

– Det känns som att jag återvänder på något sätt. Det har gått elva år och det är en lång tid, säger hon och drar lite på orden som för att smaka på hur dom låter.

Att inte göra något på svenska har inte varit en medveten plan berättar hon, snarare har det blivit så på grund av en rad trevliga tillfälligheter.

– Jag har haft skivkontrakt i Frankrike och roliga projekt och erbjudanden har hela tiden strömmat in från Europa och jag har hoppat på det ena efter det andra.

Men det svenska hann till slut i fatt henne. En stark hemlängtan fick fäste.

– Jag började längta efter det jag förknippar med Sverige – musiken och publiken. Och när väl den där längtan var väckt kände jag att skrivandet på svenska kom i gång.

Insnurrad

I samma veva kom förfrågan om medverkan i ”Så mycket bättre”.

– Jag tackade ja blixtsnabbt så att jag inte skulle hinna ångra mig, skrattar hon.

– Jag kände mig plötsligt helt insnurrad i allt det svenska! Allt gick av bara farten och nu gör jag en stor turné i landet, något som jag inte gjort på många, många år.

Till en stor del var det just språket som lockade henne tillbaka. Att få uttrycka tankar och musik på modersmålet.

– Det kom väldigt plötsligt, jag stod i mitt hus i Portugal och så började jag längta efter Cornelis, Beppe, Barbro Hörberg och Monica Zetterlund. Jag satte på youtube-klipp och sjönk in i den svenska musikskatten igen – blev längtansfull. Längtan är den absolut starkaste drivkraften tror jag.

Just Monica Zetterlund, som hon gjorde konserter med i slutet av 90-talet, beskriver hon som en stor förebild.

– Hon har format mig otroligt mycket. Redan när jag var barn spelade hon en stor roll i mitt liv. Jag hade ofta svårt att sova och ett sätt att göra det lättare var genom insomningsmusik. Det jag lyssnade på mest var en konsert med Monica Zetterlund som jag hade spelat in på en kassett från radion. Så det jag alltid hörde på väg in i drömmen var hennes röst, låtar och mellansnack. Jag känner mig väldigt präglad av det.

Luststyrt

Redan när Lisa Ekdahl slog igenom 1994 lät hon färdig, hennes uttryck då skiljer sig inte allt för mycket mot hur hon låter på de senaste inspelningarna.

– Jag hade en väldigt tydlig vision om hur jag ville låta. Och det kom till mig väldigt tidigt. Både i låtskrivandet och i mina texter och i mitt tonspråk. Jag ville ha med Latinamerika och jazz i min musik, och blanda det med popmusik.

Var det medvetet, du valde din stil?

– Det kan man nog säga att det var. Men också luststyrt. Jag tog med det jag själv gillade. Dessutom hade jag en insikt om min röst, den är inte alls stor, jag jobbar bättre med ett intimt uttryck. Jag har ett mindre tilltal naturligt. Jag kände till en del om mina styrkor och svagheter, lärde känna dom tidigt.

Den här flirten med Frankrike som du närt under många år, hur började det?

– Det började med ett erbjudande från en liten klubb. Jag spelade med en jazztrio och det kom väldigt mycket folk, vi spelade hela natten. Sedan bokades fler konserter och jag började skriva engelska låtar, det ena gav det andra.

Vad tror du själv att fransmännen lockades av hos dig?

– Intimiteten. Det tilltalar det franska.

Kan du känna att din musik blir mer intim när du sjunger på svenska?

– Det är mitt förstaspråk så visst. Men jag har bott i New York och har haft en känslig relation till engelskan av en massa olika själ som gör att jag känner mig väldigt förankrad i det språket också. Men. När den där längtan efter det svenska kom, jag kan inte riktigt förklara det, men jag tror att själva språket hade en stor del i det. Men jag längtade också efter min svenska publik och allt jag upplevt med den.

Är det med ett stråk av nostalgi du återvänder?

– Nej, det tycker jag inte. Det är ju något nytt jag kommer med. Men kanske att den där längtan hade något nostaliskt över sig. Men när jag spelade in det nya albumet så var det viktigaste att ta allt vidare, inte vara fast i något gammalt.

Hemkomst är som sagt något som präglar skivan, ser du själv några andra teman?

– Hemkomst blir gällande på många olika plan. Att komma till ro. Att känna sig hemma oavsett var i världen du befinner dig. Eller faktiskt rent fysiskt komma hem. Men det finns andra teman, ett som förekommer på olika sätt är beskrivningar av ögonblick när allt faller på plats. De flesta kan känna igen det, att det kommer stunder, ögonblick, då allt faktiskt faller på plats. De kan vara väldigt korta de där stunderna, men jag tror att de är väldigt viktiga för oss.

För många uppmuntrar din musik till egentid, den funkar bra i hörlurar i ensamhet.

– Absolut! Det tycker jag också. Det är en fin tanke att min musik och min röst kan vara ett sällskap. Och att musiken kan erbjuda en värld man kan vara i. Så kan jag själv känna när jag lyssnar på musik – jag vill ha sällskap av musiken, att den ska vara en värld att luta sig mot eller vara och vila i.

Har du själv ett stort ensambehov?

– Inte jättestort, men jag behöver små korta stunder här och där. Som nu när vi reser tillsammans på turné, det kan vara väldigt skönt att bara sjunka in i sig själv en stund trots att man är tillsammans med andra.

Stänger du ute världen när du skriver din musik?

– Lite så. Jag försöker skapa utrymme för mig själv. Det ökar helt enkelt förutsättningarna för att det ska bli något. Jag försöker att inte lägga på någon stress eller några krav när jag sätter mig med gitarren. Jag sätter på kaffe, spelar lite, ibland blir det något, ibland blir det bara en skön spelstund. Jag försöker vara skön i det bara.

Hon skrattar kort och fortsätter:

– Jag är ständigt intresserad av tillvaron och tar till mig intryck som kan leda till låtar. Jag samlar idéer på hög lite utan att veta om det nästan. Och sedan när jag väl sätter mig så sorterar jag allt. För mig är det viktigt att text och musik bildar en enhet, det är mer viktigt än hurtiga refränger.

Har du något intresse av att skriva något som inte står tillsammans med musik?

– Hmm. Jag har en önskan om att göra det. Jag har fått förfrågningar. Det kanske blir av om 20 år om jag har hälsan.

Du har drygt 20 år att välja material från till den här turnén, hur har du tänkt när du valt låtar?

– Det har varit otroligt kul. Jag kör bara svenska låtar, har valt från alla svenska album, flera låtar som jag inte brukar spela live. ”Vem vet” är med såklart.

Hur känner du inför den låten i dag, det är ju lite din signaturlåt.

– För mig är den inte så uttjatad. Det är ingen som känner till den i Frankrike så jag har inte spelat den på väldigt länge. Den har legat i träda för mig. Men den har ett starkt värde och ett eget liv. Den kan dyka upp i alla möjliga sammanhang. Jag har väldigt många olika känslomässiga kopplingar till den. Ska bli kul att sjunga den igen.

Det är över 20 år sedan hon blev ”Vem vet”-Lisa med hela Sveriges befolkning. Det var en monsterhit som inte gick att undgå. Sedan dess har hon gjort flera skivor med Lars Winnerbäck som producent, gjort jazz med fokus på den franska marknaden och under långa stunder har hon hamnat under radarn för den svenska publiken.

Men nu är hon tillbaka. Och det med besked. Nytt album på svenska ”När alla vägarna bär hem”, medverkan i ”Så mycket bättre” och en omfattande turné som nu når Värmland och Karlstad.

– Det känns som att jag återvänder på något sätt. Det har gått elva år och det är en lång tid, säger hon och drar lite på orden som för att smaka på hur dom låter.

Att inte göra något på svenska har inte varit en medveten plan berättar hon, snarare har det blivit så på grund av en rad trevliga tillfälligheter.

– Jag har haft skivkontrakt i Frankrike och roliga projekt och erbjudanden har hela tiden strömmat in från Europa och jag har hoppat på det ena efter det andra.

Men det svenska hann till slut i fatt henne. En stark hemlängtan fick fäste.

– Jag började längta efter det jag förknippar med Sverige – musiken och publiken. Och när väl den där längtan var väckt kände jag att skrivandet på svenska kom i gång.

Insnurrad

I samma veva kom förfrågan om medverkan i ”Så mycket bättre”.

– Jag tackade ja blixtsnabbt så att jag inte skulle hinna ångra mig, skrattar hon.

– Jag kände mig plötsligt helt insnurrad i allt det svenska! Allt gick av bara farten och nu gör jag en stor turné i landet, något som jag inte gjort på många, många år.

Till en stor del var det just språket som lockade henne tillbaka. Att få uttrycka tankar och musik på modersmålet.

– Det kom väldigt plötsligt, jag stod i mitt hus i Portugal och så började jag längta efter Cornelis, Beppe, Barbro Hörberg och Monica Zetterlund. Jag satte på youtube-klipp och sjönk in i den svenska musikskatten igen – blev längtansfull. Längtan är den absolut starkaste drivkraften tror jag.

Just Monica Zetterlund, som hon gjorde konserter med i slutet av 90-talet, beskriver hon som en stor förebild.

– Hon har format mig otroligt mycket. Redan när jag var barn spelade hon en stor roll i mitt liv. Jag hade ofta svårt att sova och ett sätt att göra det lättare var genom insomningsmusik. Det jag lyssnade på mest var en konsert med Monica Zetterlund som jag hade spelat in på en kassett från radion. Så det jag alltid hörde på väg in i drömmen var hennes röst, låtar och mellansnack. Jag känner mig väldigt präglad av det.

Luststyrt

Redan när Lisa Ekdahl slog igenom 1994 lät hon färdig, hennes uttryck då skiljer sig inte allt för mycket mot hur hon låter på de senaste inspelningarna.

– Jag hade en väldigt tydlig vision om hur jag ville låta. Och det kom till mig väldigt tidigt. Både i låtskrivandet och i mina texter och i mitt tonspråk. Jag ville ha med Latinamerika och jazz i min musik, och blanda det med popmusik.

Var det medvetet, du valde din stil?

– Det kan man nog säga att det var. Men också luststyrt. Jag tog med det jag själv gillade. Dessutom hade jag en insikt om min röst, den är inte alls stor, jag jobbar bättre med ett intimt uttryck. Jag har ett mindre tilltal naturligt. Jag kände till en del om mina styrkor och svagheter, lärde känna dom tidigt.

Den här flirten med Frankrike som du närt under många år, hur började det?

– Det började med ett erbjudande från en liten klubb. Jag spelade med en jazztrio och det kom väldigt mycket folk, vi spelade hela natten. Sedan bokades fler konserter och jag började skriva engelska låtar, det ena gav det andra.

Vad tror du själv att fransmännen lockades av hos dig?

– Intimiteten. Det tilltalar det franska.

Kan du känna att din musik blir mer intim när du sjunger på svenska?

– Det är mitt förstaspråk så visst. Men jag har bott i New York och har haft en känslig relation till engelskan av en massa olika själ som gör att jag känner mig väldigt förankrad i det språket också. Men. När den där längtan efter det svenska kom, jag kan inte riktigt förklara det, men jag tror att själva språket hade en stor del i det. Men jag längtade också efter min svenska publik och allt jag upplevt med den.

Är det med ett stråk av nostalgi du återvänder?

– Nej, det tycker jag inte. Det är ju något nytt jag kommer med. Men kanske att den där längtan hade något nostaliskt över sig. Men när jag spelade in det nya albumet så var det viktigaste att ta allt vidare, inte vara fast i något gammalt.

Hemkomst är som sagt något som präglar skivan, ser du själv några andra teman?

– Hemkomst blir gällande på många olika plan. Att komma till ro. Att känna sig hemma oavsett var i världen du befinner dig. Eller faktiskt rent fysiskt komma hem. Men det finns andra teman, ett som förekommer på olika sätt är beskrivningar av ögonblick när allt faller på plats. De flesta kan känna igen det, att det kommer stunder, ögonblick, då allt faktiskt faller på plats. De kan vara väldigt korta de där stunderna, men jag tror att de är väldigt viktiga för oss.

För många uppmuntrar din musik till egentid, den funkar bra i hörlurar i ensamhet.

– Absolut! Det tycker jag också. Det är en fin tanke att min musik och min röst kan vara ett sällskap. Och att musiken kan erbjuda en värld man kan vara i. Så kan jag själv känna när jag lyssnar på musik – jag vill ha sällskap av musiken, att den ska vara en värld att luta sig mot eller vara och vila i.

Har du själv ett stort ensambehov?

– Inte jättestort, men jag behöver små korta stunder här och där. Som nu när vi reser tillsammans på turné, det kan vara väldigt skönt att bara sjunka in i sig själv en stund trots att man är tillsammans med andra.

Stänger du ute världen när du skriver din musik?

– Lite så. Jag försöker skapa utrymme för mig själv. Det ökar helt enkelt förutsättningarna för att det ska bli något. Jag försöker att inte lägga på någon stress eller några krav när jag sätter mig med gitarren. Jag sätter på kaffe, spelar lite, ibland blir det något, ibland blir det bara en skön spelstund. Jag försöker vara skön i det bara.

Hon skrattar kort och fortsätter:

– Jag är ständigt intresserad av tillvaron och tar till mig intryck som kan leda till låtar. Jag samlar idéer på hög lite utan att veta om det nästan. Och sedan när jag väl sätter mig så sorterar jag allt. För mig är det viktigt att text och musik bildar en enhet, det är mer viktigt än hurtiga refränger.

Har du något intresse av att skriva något som inte står tillsammans med musik?

– Hmm. Jag har en önskan om att göra det. Jag har fått förfrågningar. Det kanske blir av om 20 år om jag har hälsan.

Du har drygt 20 år att välja material från till den här turnén, hur har du tänkt när du valt låtar?

– Det har varit otroligt kul. Jag kör bara svenska låtar, har valt från alla svenska album, flera låtar som jag inte brukar spela live. ”Vem vet” är med såklart.

Hur känner du inför den låten i dag, det är ju lite din signaturlåt.

– För mig är den inte så uttjatad. Det är ingen som känner till den i Frankrike så jag har inte spelat den på väldigt länge. Den har legat i träda för mig. Men den har ett starkt värde och ett eget liv. Den kan dyka upp i alla möjliga sammanhang. Jag har väldigt många olika känslomässiga kopplingar till den. Ska bli kul att sjunga den igen.

Gillar José Feliciano

Lisa Ekdahl är född 1971, bor i Stockholm med sambo och två barn.

Skivdebuterade 1994 och släppte nyligen sitt nionde album ”När alla vägar leder hem”.

Lyssnar på:

– En massa olika saker i regel. Jag rekommenderar alla att lyssna på José Feliciano. Hans version av ”California dreamin'” är väldigt fin.

Tittar på:

– Tv-serien The OA är fantastisk! Man vet inte vad som är verkligt och inte och till slut spelar det ingen större roll. Välgjort.

Läser:

– Mycket. Gärna Selma Lagerlöf. Hon är en stor favorit för mig. Just kopplingen till naturen och undertonen av folktro i mycket av det hon gjorde.

Det bästa albumet alla kategorier:

– ”Astral Weeks” med Van Morrison. Eller ”Planet Waves” med Bob Dylan.

Lisa Ekdahl med band

Var? Karlstad CCC

När? Söndag den 12 mars