2016-11-11 06:00

2016-11-11 14:59

En hedning som dansar efter egen pipa

INTERVJU: Anders Norudde är aktuell med Hedningarna som släpper nytt album

Hedningarna har en speciell plats i både svenskt och utländskt musikliv.
NWT pratar elektronisk getmage, shamantechno och Status Quo med Anders Norudde.

”Vad är det ni spelar? Det låter hedniskt!”

En kompis sticker in huvudet där Anders Norudde och Totte Mattson sitter och spelar. Det rosslar och sjuder om de gamla instrumenten.

”Bra namn”, tänker duon.

– Ja, vi tänkte – kan man döpa ett band till Vikingarna, kan väl vi heta Hedningarna, säger Anders Norudde och skrattar.

Vi sitter bland allsköns instrument i huset i Karlskoga där han bor.

– Det vi spelade lät helt enkelt ålderdomligt. Vi hade vårt eget sätt att spela, letade upp gamla låtar och skrev egna som passade vår stil och de instrument vi valt att köra med.

Hedningarna bildades 1987. Sedan dess har gruppen hunnit bli både trio och kvintett, turnerat internationellt och släppt många hyllade album. I dag är gruppen åter en trio och släpper nu en samling låtar som blivit över genom åren. Albumet heter Kult och visar på en musikalisk bredd få grupper kan matcha. Det kanske mest unika med Hedningarna är strävan efter ständig rörelse med nyfikenheten som drivkraft. Oavsett om det gäller element från traditionell rock eller pulserande techno, har bandet aldrig väjt för nya inslag.

– Jag är väldigt traditionsbunden, utbrister Anders Norudde något förvånande.

– Samtidigt är det viktigt för mig att vara det på mitt eget sätt. Folkmusiken kan vara en liten ankdam där inte alla gillar det andra gör, men var och en måste få gå sin egen väg. Några ser upp på varandra, andra ner. Jag vill spela så som musiken var tänkt från början, så nära källan som möjligt. Det är där kraften finns. Det magiska. Med åren kan det bli urvattnat. Spelar du samma melodi på en fiol och en klarinett eller en stråkharpa, så skapar det olika känslor. Varje instrument har sin egen klang.

Hittat i urskog

Intresset för äldre musik och instrumenten den spelades med fick han genom en allmän nyfikenhet på historia.

– Det är häftigt att få liv i ett gammalt instrument från någon urskog någonstans som någon hittat i en bod. Vad hade man för tonspråk i huvudet för 150 år sedan uppe i byarna? Folkmusiken har hela tiden förändrats, det vore konstigt om den inte förändrades även i våra dagar.

Folkteatern i Gävle var först med att fastna för bandet som fick uppdraget att ge ton åt föreställningen ”Den stora vreden”. Det innebar att de blev heltidsmusiker.

– Jag hade hållit på med konstiga instrument i tio år vid det laget, fortsätter Anders och plockar ner en luttrad stråkharpa från väggen. Bredvid den hänger en modern version av samma instrument, formad som en banan.

– Det intressanta är att använda sig av källan och sedan göra något nytt av det. Jag kom med mina konstiga instrument, Totte tog med sina lutor och sin vevlira och sedan Björn (Tollin) med sitt ovanliga sätt att spela slagverk. Vi ville inte att det skulle låta som bas, trummor och gitarr i vanlig mening, nej vi skulle göra det på vårt eget sätt till hundra procent. Vi ville behålla vår attityd, en attityd som kom att bli allt mer rockig allteftersom vi utvecklade vår musik med fler instrument och röster.

Fem plus i Aftonbladet

Hedningarna hamnade snabbt i sammanhang där folkmusiken inte var alltför hemtam. De blev ett återkommande inslag på de stora rockfestivalerna – Roskilde och Hultsfred, men bandet var även en flitig gäst på Arvikafestivalen.

– Efter andra skivan exploderade det. Fem plus i Aftonbladet och vi spelade på rockscener runt om. Det var något nytt för alla.

När gruppen fick luft under vingarna var Anders Norudde nyutbildad fiolbyggare. Kursetta i sin kull och med gesällbrev i handen.

– Skulle jag verkligen förstöra den karriären genom att bli musiker!, skrattar Anders.

– Men gensvaret vi fick var fantastiskt.

Som mest aktiva var Hedningarna under 90-talet. Då fick gruppen förstärkning av två finska sångerskor.

– Samtidigt fick vi tio, femton barn allt som allt i gruppen under den här tiden. Vi tog långa pauser och så jobbade vi intensivt i perioder. Vi fick en längtan efter att ha röster till musiken. Totte hittade en sångtradition i Helsingfors, ett väldigt speciellt sätt att sjunga, väldigt suggestivt. Det passade bra till vår musik. Fram till 2003 hade vi med olika sångerskor som kunde just den där speciella sången. Vi har även haft med en same som jojkat till vår musik.

”Kult”

Det samiska inslaget är tydligt på albumet Hippjokk som Anders beskriver som en akustisk folktechnoplatta.

– Varenda platta skulle kännas som en helhet. Låtarna skulle passa ihop, det skulle finnas en tydlig röd tråd. Det gjorde att det blev en hel del låtar över som inte passade in på det vi spelade in för stunden. Just Hippjokk var något vi tänkt på länge, att få fram det monotona suggestiva som fanns i technon och slå ihop det med folkmusik. För det elementet finns ju även i folkmusiken.

Det är dessa låtar som gruppen nu samlar på utgivningen ”Kult”. Albumet släpps på det legendariska värmländska skivbolaget Silence och förtjänsten går till välgörande ändamål.

– Flera av låtarna som är med medverkar Magnus Stinnerbom. Han var med oss i några år. Under de åren spelade vi bara i Spanien, inte i Skandinavien över huvud taget! Det påstås att vi sålt 180 000 skivor.

Beatleshysteri

På dörren till hans kontor som ligger vägg i vägg med snickarverkstan hänger en affisch på Status Quo. Ungdomsidoler som fortfarande får hänga med.

– Vi var alla i bandet barn av vår tid. Jag spelade elgitarr som tonåring och Björn hade börjat jobba med samplingar och teknik tidigt. När vi började spela på stora rockscener kände vi att det saknades en medlem i bandet. Det löste vi genom samplingar och programmering. Sedan fick folk kalla det shamantechno eller rockfolkmusik, det kvittade oss.

Läser man om bandet så nämns ofta flera av de udda instrumenten som förekommer på gruppens inspelningar och konserter.

– En elektrisk getmage bland annat, säger Anders och lyfter fram en säckpipa.

– Den är mickad, därav elektrisk. Så fick vi göra för att den skulle höras från scenen.

Trots albumsläppet säger Anders Norudde att bandet ligger på is för tillfället. Det är två år sedan de spelade live och ytterligare några år sedan de gav ut ny musik.

– Bland höjdpunkterna måste jag nämna när vi spelade på Roskilde. De höll på att riva tältet vi spelade i! Det var rena Beatleshysterin! Alla skulle in i tältet och lyssna på det kultförklarade bandet Hedningarna. Året efter fick vi spela på en större scen så alla fick plats.

Fruktansvärd USA-turné

– Mellan 1995 och 2006 var vi i USA flera gånger. Att vara på inrikesturné i USA var fruktansvärt. Vi hade som vanligt en massa instrument med oss och allt gage gick åt till att betala den extra flygvikten.

Men så blev det konkurens om den nyvunna publiken.

– Nordman kom och slog undan benen på oss. Vi banade väg för dom, så Nordman var vår förtjänst eller vårt fel hur man nu ser på det.

Flera band kom i kölvattnet. Intresset för folkmusik med moderna influenser blev allt större.

– Men i dag är det ingen som gör något som liknar det vi gör. Alla nya folkmusikgrupper är väldigt polerade, nyutbildade och det låter duktigt. Men det finns ingen som gör något nytt. Vi har märkt att flera grupper, främst utomlands, har inspirerats av oss. Jag har hört musiker som sagt att det är tack vare Hedningarna som de börjat spela överhuvudtaget. Det är oerhört roligt att höra. Jag började spela folkmusik för att jag hörde Kebnekaise i slutet av 70-talet.

Vad var det som fångade ditt intresse?

– De starka melodierna. Jag vill ta ut dom på gitarren direkt. Sedan gick jag över till mandolin och sedan fiol. Jag jobbade på järnverket i Degerfors och tyckte att jag satt fast. Att börja läsa till fiolbyggare blev en väg ut.

”Vad är det ni spelar? Det låter hedniskt!”

En kompis sticker in huvudet där Anders Norudde och Totte Mattson sitter och spelar. Det rosslar och sjuder om de gamla instrumenten.

”Bra namn”, tänker duon.

– Ja, vi tänkte – kan man döpa ett band till Vikingarna, kan väl vi heta Hedningarna, säger Anders Norudde och skrattar.

Vi sitter bland allsköns instrument i huset i Karlskoga där han bor.

– Det vi spelade lät helt enkelt ålderdomligt. Vi hade vårt eget sätt att spela, letade upp gamla låtar och skrev egna som passade vår stil och de instrument vi valt att köra med.

Hedningarna bildades 1987. Sedan dess har gruppen hunnit bli både trio och kvintett, turnerat internationellt och släppt många hyllade album. I dag är gruppen åter en trio och släpper nu en samling låtar som blivit över genom åren. Albumet heter Kult och visar på en musikalisk bredd få grupper kan matcha. Det kanske mest unika med Hedningarna är strävan efter ständig rörelse med nyfikenheten som drivkraft. Oavsett om det gäller element från traditionell rock eller pulserande techno, har bandet aldrig väjt för nya inslag.

– Jag är väldigt traditionsbunden, utbrister Anders Norudde något förvånande.

– Samtidigt är det viktigt för mig att vara det på mitt eget sätt. Folkmusiken kan vara en liten ankdam där inte alla gillar det andra gör, men var och en måste få gå sin egen väg. Några ser upp på varandra, andra ner. Jag vill spela så som musiken var tänkt från början, så nära källan som möjligt. Det är där kraften finns. Det magiska. Med åren kan det bli urvattnat. Spelar du samma melodi på en fiol och en klarinett eller en stråkharpa, så skapar det olika känslor. Varje instrument har sin egen klang.

Hittat i urskog

Intresset för äldre musik och instrumenten den spelades med fick han genom en allmän nyfikenhet på historia.

– Det är häftigt att få liv i ett gammalt instrument från någon urskog någonstans som någon hittat i en bod. Vad hade man för tonspråk i huvudet för 150 år sedan uppe i byarna? Folkmusiken har hela tiden förändrats, det vore konstigt om den inte förändrades även i våra dagar.

Folkteatern i Gävle var först med att fastna för bandet som fick uppdraget att ge ton åt föreställningen ”Den stora vreden”. Det innebar att de blev heltidsmusiker.

– Jag hade hållit på med konstiga instrument i tio år vid det laget, fortsätter Anders och plockar ner en luttrad stråkharpa från väggen. Bredvid den hänger en modern version av samma instrument, formad som en banan.

– Det intressanta är att använda sig av källan och sedan göra något nytt av det. Jag kom med mina konstiga instrument, Totte tog med sina lutor och sin vevlira och sedan Björn (Tollin) med sitt ovanliga sätt att spela slagverk. Vi ville inte att det skulle låta som bas, trummor och gitarr i vanlig mening, nej vi skulle göra det på vårt eget sätt till hundra procent. Vi ville behålla vår attityd, en attityd som kom att bli allt mer rockig allteftersom vi utvecklade vår musik med fler instrument och röster.

Fem plus i Aftonbladet

Hedningarna hamnade snabbt i sammanhang där folkmusiken inte var alltför hemtam. De blev ett återkommande inslag på de stora rockfestivalerna – Roskilde och Hultsfred, men bandet var även en flitig gäst på Arvikafestivalen.

– Efter andra skivan exploderade det. Fem plus i Aftonbladet och vi spelade på rockscener runt om. Det var något nytt för alla.

När gruppen fick luft under vingarna var Anders Norudde nyutbildad fiolbyggare. Kursetta i sin kull och med gesällbrev i handen.

– Skulle jag verkligen förstöra den karriären genom att bli musiker!, skrattar Anders.

– Men gensvaret vi fick var fantastiskt.

Som mest aktiva var Hedningarna under 90-talet. Då fick gruppen förstärkning av två finska sångerskor.

– Samtidigt fick vi tio, femton barn allt som allt i gruppen under den här tiden. Vi tog långa pauser och så jobbade vi intensivt i perioder. Vi fick en längtan efter att ha röster till musiken. Totte hittade en sångtradition i Helsingfors, ett väldigt speciellt sätt att sjunga, väldigt suggestivt. Det passade bra till vår musik. Fram till 2003 hade vi med olika sångerskor som kunde just den där speciella sången. Vi har även haft med en same som jojkat till vår musik.

”Kult”

Det samiska inslaget är tydligt på albumet Hippjokk som Anders beskriver som en akustisk folktechnoplatta.

– Varenda platta skulle kännas som en helhet. Låtarna skulle passa ihop, det skulle finnas en tydlig röd tråd. Det gjorde att det blev en hel del låtar över som inte passade in på det vi spelade in för stunden. Just Hippjokk var något vi tänkt på länge, att få fram det monotona suggestiva som fanns i technon och slå ihop det med folkmusik. För det elementet finns ju även i folkmusiken.

Det är dessa låtar som gruppen nu samlar på utgivningen ”Kult”. Albumet släpps på det legendariska värmländska skivbolaget Silence och förtjänsten går till välgörande ändamål.

– Flera av låtarna som är med medverkar Magnus Stinnerbom. Han var med oss i några år. Under de åren spelade vi bara i Spanien, inte i Skandinavien över huvud taget! Det påstås att vi sålt 180 000 skivor.

Beatleshysteri

På dörren till hans kontor som ligger vägg i vägg med snickarverkstan hänger en affisch på Status Quo. Ungdomsidoler som fortfarande får hänga med.

– Vi var alla i bandet barn av vår tid. Jag spelade elgitarr som tonåring och Björn hade börjat jobba med samplingar och teknik tidigt. När vi började spela på stora rockscener kände vi att det saknades en medlem i bandet. Det löste vi genom samplingar och programmering. Sedan fick folk kalla det shamantechno eller rockfolkmusik, det kvittade oss.

Läser man om bandet så nämns ofta flera av de udda instrumenten som förekommer på gruppens inspelningar och konserter.

– En elektrisk getmage bland annat, säger Anders och lyfter fram en säckpipa.

– Den är mickad, därav elektrisk. Så fick vi göra för att den skulle höras från scenen.

Trots albumsläppet säger Anders Norudde att bandet ligger på is för tillfället. Det är två år sedan de spelade live och ytterligare några år sedan de gav ut ny musik.

– Bland höjdpunkterna måste jag nämna när vi spelade på Roskilde. De höll på att riva tältet vi spelade i! Det var rena Beatleshysterin! Alla skulle in i tältet och lyssna på det kultförklarade bandet Hedningarna. Året efter fick vi spela på en större scen så alla fick plats.

Fruktansvärd USA-turné

– Mellan 1995 och 2006 var vi i USA flera gånger. Att vara på inrikesturné i USA var fruktansvärt. Vi hade som vanligt en massa instrument med oss och allt gage gick åt till att betala den extra flygvikten.

Men så blev det konkurens om den nyvunna publiken.

– Nordman kom och slog undan benen på oss. Vi banade väg för dom, så Nordman var vår förtjänst eller vårt fel hur man nu ser på det.

Flera band kom i kölvattnet. Intresset för folkmusik med moderna influenser blev allt större.

– Men i dag är det ingen som gör något som liknar det vi gör. Alla nya folkmusikgrupper är väldigt polerade, nyutbildade och det låter duktigt. Men det finns ingen som gör något nytt. Vi har märkt att flera grupper, främst utomlands, har inspirerats av oss. Jag har hört musiker som sagt att det är tack vare Hedningarna som de börjat spela överhuvudtaget. Det är oerhört roligt att höra. Jag började spela folkmusik för att jag hörde Kebnekaise i slutet av 70-talet.

Vad var det som fångade ditt intresse?

– De starka melodierna. Jag vill ta ut dom på gitarren direkt. Sedan gick jag över till mandolin och sedan fiol. Jag jobbade på järnverket i Degerfors och tyckte att jag satt fast. Att börja läsa till fiolbyggare blev en väg ut.

"Ett stenkast från Ernst"

Anders Norudde, 56, är född och uppvuxen i Degerfors (70 meter från Ernst Kirchsteigers barndomshem)

Bor sedan många år i Karlskoga med familj, fru och två barn.

Aktuell: Som medlem i Hedningarna som släpper nytt album. Samt i en mängd andra musikaliska projekt.

Läser:

– Ingenting. Det hinner jag inte. Jag tittar på kartor i stället. Gärna när jag ska sova. Det är som att resa att titta på kartor.

Tittar på:

– Visst glor jag på tv ibland. Men jag har inga favoritprogram eller så.

Lyssnar på:

– Den enda musik jag hinner och orkar lyssna på är den jag ska lära mig spela inför nästa uppdrag. Ibland får jag nyproducerade skivor med folkmusik som jag försöker lyssna på också.

Världens bästa album alla kategorier:

– Va svårt! Får ta Status quo tror jag. Gillar deras tidiga skivor, det bluesiga riffiga. Albumet ”Ma Kelly's Greasy Spoon” får det bli.