2016-09-23 06:00

2016-09-23 10:42

Bakispizza och romantik med Veronica Maggio

INTERVJU

Vad? Veronica Maggio, förband: Maria Andersson
Var? Nöjesfabriken
När? Fredag den 23 september

Hon har haft en intensiv sommar.

I mitten av augusti tog hon emot fansens jubel på Stockholms stadion, en konsert som på flera sätt var banbrytande i svenskt musikliv. NWT pratar bakispizza, romantik och om hur det är att döda darlings med Veronica Maggio.

Resan till den svenska popens absoluta toppskikt började för tio år sedan. Då släppte Veronica Maggio singeln Dumpa mig, en ganska försiktig låt med akustiska gitarrer. Nu, fem album senare där 2011 års Satan i gatan innebar det definitiva genombrottet, kan hon se tillbaka på en sommar där hon som första kvinnliga artist gjorde en solokonsert på Stockholm stadion.

– Hela sommaren ledde fram till de där två timmarna på stadion. Det var verkligen mäktigt, säger Veronica Maggio med andan i halsen. Hon är på väg till fots genom Stockholm. Flera gånger under vårt samtal ursäktar hon sig för att stanna och morsa på kompisar längs vägen.

– Jag hade aldrig föreställt mig att det skulle vara så kul, fortsätter hon apropå stadionspelningen som lockade ett publikhav på drygt 20 000.

– Eller innebära så mycket jobb heller för den delen. Dagen innan och samma dag så kändes det verkligen inte kul ”Varför utsätter jag mig för den här ångesten!?”, liksom. Men dagen efter konserten ringde jag till min bokare och ville göra om samma sak igen! Nerverna spelar en ett spratt, man vill bara fly från stan.

Väldigt rörd

Men att konserten skulle stå som en slags framgångsmarkör håller hon inte med om.

– Jag tänkte aldrig tankar kring framgång på det sättet när jag stod där inför publiken. Det som kändes häftigt och fint var att alla de här låtarna existerar. Och att det är mina låtar. Att publiken har en relation till låtar som är fem eller tio år gamla. Jag blev väldigt rörd under kvällen, det känns som om jag har delat något med folk. Jag har varit en del av folks liv under en längre tid. Och vice versa. Jag vet det låter klyschigt, men det är sant.

Veronica Maggio har arbetat med en rad olika producenter och låtskrivare längs vägen, men oavsett hantlangare låter slutresultaten alltid väldigt mycket Veronica Maggio.

– Jag är väldigt involverad i allt. Många känner säkert till vilka producenter jag har jobbat med, men färre kan i regel rabbla vilka samarbetspartners som manliga artister jobbar med. Dels tror jag att jag gärna delar utrymme med de jag jobbar med för de är så grymma, dels tror jag att många tror att som kvinna blir man skapad av någon annan. Men så är det ju såklart inte.

En anledning till att hennes material låter så sammanhållet är texterna.

– Ens eget språk är nog väldigt konsekvent. Lustigt nog så hittade jag dagboksanteckningar, dikter och noveller som jag skrivit, när jag gick igenom en massa grejer på vinden nyligen. Det var så sjukt! – en av novellerna innehöll en massa formuleringar och textuppslag som jag använt mig av i flera av mina låtar. Så sorgligt nog har jag inte utvecklas direkt i mitt språk, säger hon och skrattar.

– Men det säger samtidigt något om att ens identitet inte går att tvätta bort.

Man bearbetar samma saker hela tiden fast på olika sätt beroende på vilken fas i livet man går i genom för tillfället?

– Exakt! Många menar att de som jobbar med att skriva återkommer till samma teman hela tiden, ständigt samma fast på lite olika sätt.

Är texten viktigare för dig än musiken?

– Nej, det ena kan aldrig överleva utan det andra.

Men när du skriver låtar, vilket får anpassa sig mest?

– Svårt det där. Men jag har lättare för att döda en melodidarling än en textdarling. Så är det nog. Men det betyder ju inte att jag kan leva med att släppa i från mig skräpmelodier.

Börjar ett låtbygge ofta med en textrad, en träffande one liner för dig?

– Gud ja! Jätteofta. Den bästa meningen i en låt är ofta den som kom till först. Sedan byggs låten utifrån den där meningen.

Slår du av och på den där radarn, skriver du jämt eller bara i perioder?

– Lite konstant mottaglig är jag. Men jag är ofta så ingrottad i det jag gör för stunden, fullt fokus på en grej. Just nu är det turné, då hänger jag mig åt det. Jag har försökt att gå in i studio under en turné men det slutade med att jag bara satt där och gäspade, ville ut i ljuset. Jag är inte den som sitter längst bak i turnébussen och filosoferar och skriver texter, det orkar jag inte.

Var sak får ha sin tid.

– Ja, när jag har en period med texterna då är jag helt fixerad – vaknar mitt i natten och skriver ner konstiga saker eller börjar sjunga mysko saker i kön på Ica.

Dina melodier är gärna glada men får ofta bära vemodiga texter.

– Vemod är det bästa jag vet. Det svåra – utmaningen – är alltid att skriva en eller ett par låtar till varje skiva som inte känns alltför mörka. Någon som inte har den där svartsynta insikten. Alltid när jag lyssnar på andras musik är det de deppiga, vemodiga låtarna som drabbar mest.

Du har beskrivit dig som en romantiker, om än en motvillig sådan.

– Jo. Jag hoppas och tror att allt kommer att sluta bra. Filmen kommer liksom alltid få ett lyckligt slut, jag utgår från det. Jag misstänker faktiskt att jag lever i en film. Verkligheten har inte riktigt gjort sig påmind helt och hållet, säger hon och skrattar.

Är du rastlös?

– Det är ett av mina mest utmärkande drag. Det är det jag måste jobba på som människa. Att vara mer konstant och inte få andnöd så fort allting runt omkring mig inte förändras. Jag har jättedåligt tålamod. Blir oerhört frustrerad om saker, stora som små, inte fungerar direkt.

Under en höstmånad gör nu Veronica Maggio klubbspelningar runt om i landet. Att få byta ut arenakostymen mot en slankare klubbturné beskriver hon som en lättnad. Efter en så omtumlande upplevelse som stadionspelningen uppstår en tomhet, en rejäl post production blues. Höstturnén var ett sätt att bota den.

– Dagen efter stadion satt vi och käkade bakispizza några i bandet. Vi gick igenom spelningen, debriefade liksom. Sedan började det vanliga livet igen, hämta på dagis och så vidare. Det känns oerhört skönt att ha den här turnén nu. Vi hann inte bli så bluesiga innan den drog igång.

– Det är enklare, mer direkt att spela inför en mindre publik. Det stora svåra är gjort, nu ska det bara bli roligt.

Så vad väntar efter höstturnén?

– Det finns lösa planer för nästa år. Men jag kommer inte att kasta mig hejdlöst in i studion den närmast tiden. Jag har några småprojekt. Semester kanske. Det vore fint.

 

Hon har haft en intensiv sommar.

I mitten av augusti tog hon emot fansens jubel på Stockholms stadion, en konsert som på flera sätt var banbrytande i svenskt musikliv. NWT pratar bakispizza, romantik och om hur det är att döda darlings med Veronica Maggio.

Resan till den svenska popens absoluta toppskikt började för tio år sedan. Då släppte Veronica Maggio singeln Dumpa mig, en ganska försiktig låt med akustiska gitarrer. Nu, fem album senare där 2011 års Satan i gatan innebar det definitiva genombrottet, kan hon se tillbaka på en sommar där hon som första kvinnliga artist gjorde en solokonsert på Stockholm stadion.

– Hela sommaren ledde fram till de där två timmarna på stadion. Det var verkligen mäktigt, säger Veronica Maggio med andan i halsen. Hon är på väg till fots genom Stockholm. Flera gånger under vårt samtal ursäktar hon sig för att stanna och morsa på kompisar längs vägen.

– Jag hade aldrig föreställt mig att det skulle vara så kul, fortsätter hon apropå stadionspelningen som lockade ett publikhav på drygt 20 000.

– Eller innebära så mycket jobb heller för den delen. Dagen innan och samma dag så kändes det verkligen inte kul ”Varför utsätter jag mig för den här ångesten!?”, liksom. Men dagen efter konserten ringde jag till min bokare och ville göra om samma sak igen! Nerverna spelar en ett spratt, man vill bara fly från stan.

Väldigt rörd

Men att konserten skulle stå som en slags framgångsmarkör håller hon inte med om.

– Jag tänkte aldrig tankar kring framgång på det sättet när jag stod där inför publiken. Det som kändes häftigt och fint var att alla de här låtarna existerar. Och att det är mina låtar. Att publiken har en relation till låtar som är fem eller tio år gamla. Jag blev väldigt rörd under kvällen, det känns som om jag har delat något med folk. Jag har varit en del av folks liv under en längre tid. Och vice versa. Jag vet det låter klyschigt, men det är sant.

Veronica Maggio har arbetat med en rad olika producenter och låtskrivare längs vägen, men oavsett hantlangare låter slutresultaten alltid väldigt mycket Veronica Maggio.

– Jag är väldigt involverad i allt. Många känner säkert till vilka producenter jag har jobbat med, men färre kan i regel rabbla vilka samarbetspartners som manliga artister jobbar med. Dels tror jag att jag gärna delar utrymme med de jag jobbar med för de är så grymma, dels tror jag att många tror att som kvinna blir man skapad av någon annan. Men så är det ju såklart inte.

En anledning till att hennes material låter så sammanhållet är texterna.

– Ens eget språk är nog väldigt konsekvent. Lustigt nog så hittade jag dagboksanteckningar, dikter och noveller som jag skrivit, när jag gick igenom en massa grejer på vinden nyligen. Det var så sjukt! – en av novellerna innehöll en massa formuleringar och textuppslag som jag använt mig av i flera av mina låtar. Så sorgligt nog har jag inte utvecklas direkt i mitt språk, säger hon och skrattar.

– Men det säger samtidigt något om att ens identitet inte går att tvätta bort.

Man bearbetar samma saker hela tiden fast på olika sätt beroende på vilken fas i livet man går i genom för tillfället?

– Exakt! Många menar att de som jobbar med att skriva återkommer till samma teman hela tiden, ständigt samma fast på lite olika sätt.

Är texten viktigare för dig än musiken?

– Nej, det ena kan aldrig överleva utan det andra.

Men när du skriver låtar, vilket får anpassa sig mest?

– Svårt det där. Men jag har lättare för att döda en melodidarling än en textdarling. Så är det nog. Men det betyder ju inte att jag kan leva med att släppa i från mig skräpmelodier.

Börjar ett låtbygge ofta med en textrad, en träffande one liner för dig?

– Gud ja! Jätteofta. Den bästa meningen i en låt är ofta den som kom till först. Sedan byggs låten utifrån den där meningen.

Slår du av och på den där radarn, skriver du jämt eller bara i perioder?

– Lite konstant mottaglig är jag. Men jag är ofta så ingrottad i det jag gör för stunden, fullt fokus på en grej. Just nu är det turné, då hänger jag mig åt det. Jag har försökt att gå in i studio under en turné men det slutade med att jag bara satt där och gäspade, ville ut i ljuset. Jag är inte den som sitter längst bak i turnébussen och filosoferar och skriver texter, det orkar jag inte.

Var sak får ha sin tid.

– Ja, när jag har en period med texterna då är jag helt fixerad – vaknar mitt i natten och skriver ner konstiga saker eller börjar sjunga mysko saker i kön på Ica.

Dina melodier är gärna glada men får ofta bära vemodiga texter.

– Vemod är det bästa jag vet. Det svåra – utmaningen – är alltid att skriva en eller ett par låtar till varje skiva som inte känns alltför mörka. Någon som inte har den där svartsynta insikten. Alltid när jag lyssnar på andras musik är det de deppiga, vemodiga låtarna som drabbar mest.

Du har beskrivit dig som en romantiker, om än en motvillig sådan.

– Jo. Jag hoppas och tror att allt kommer att sluta bra. Filmen kommer liksom alltid få ett lyckligt slut, jag utgår från det. Jag misstänker faktiskt att jag lever i en film. Verkligheten har inte riktigt gjort sig påmind helt och hållet, säger hon och skrattar.

Är du rastlös?

– Det är ett av mina mest utmärkande drag. Det är det jag måste jobba på som människa. Att vara mer konstant och inte få andnöd så fort allting runt omkring mig inte förändras. Jag har jättedåligt tålamod. Blir oerhört frustrerad om saker, stora som små, inte fungerar direkt.

Under en höstmånad gör nu Veronica Maggio klubbspelningar runt om i landet. Att få byta ut arenakostymen mot en slankare klubbturné beskriver hon som en lättnad. Efter en så omtumlande upplevelse som stadionspelningen uppstår en tomhet, en rejäl post production blues. Höstturnén var ett sätt att bota den.

– Dagen efter stadion satt vi och käkade bakispizza några i bandet. Vi gick igenom spelningen, debriefade liksom. Sedan började det vanliga livet igen, hämta på dagis och så vidare. Det känns oerhört skönt att ha den här turnén nu. Vi hann inte bli så bluesiga innan den drog igång.

– Det är enklare, mer direkt att spela inför en mindre publik. Det stora svåra är gjort, nu ska det bara bli roligt.

Så vad väntar efter höstturnén?

– Det finns lösa planer för nästa år. Men jag kommer inte att kasta mig hejdlöst in i studion den närmast tiden. Jag har några småprojekt. Semester kanske. Det vore fint.

 

Återkommer till 90-talet

Veronica Maggio är född 1981 och albumdebuterade med Vatten och bröd 2006. Den senaste skivan, Den första är alltid gratis, släpptes tidigare i år.

Lyssnar på:

– Here we go magic har jag lyssnat en del på. Och så brukar jag återkomma till musik jag lyssnade på under 90-talet, som Belle and Sebastian och Cardigans.

Läser:

– Jag har just läst ut Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler. Den var grym! Nu har jag börjat på Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri.

Tittar på:

– Jag har sett klart tv-serien Stranger things. Den var bra. Jag älskar dokumentärserier, till exempel The Jinx som var helt grym.

Minnen från Karlstad ...

– Jag blev utskälld av två tonårstjejer på Nöjesfabriken när jag skulle bowla. De var arga för att jag hade gjort slut med Oskar Linnros. Det var väldigt länge sedan vi slutade vara ett par, så jag kände att de kanske inte hade så bra insyn i vår relation, men de var väldigt upprörda. Väldigt gulligt, de var Team Linnros helt enkelt. Annars har Karlstad alltid varit väldigt snäll mot mig. Minns en gång när publiken vajade som en våg, hela stället var som en enda stor vågmaskin. Jag minns att jag undrade vart det skulle sluta, det var full sjögång redan efter andra låten.