2016-09-02 06:00

2016-09-02 06:00

Orden väger tyngst för Göran Samuelsson

INTERVJU: Packmopedspappan släpper nytt album

Han prisas för sin musikaliska gärning och släpper nu sitt femtonde album.
NWT pratar tid, lök och Bellman med Göran Samuelsson.

Just som mopedröken lagt sig efter sommarens packmopedsturné släpper Göran Samuelsson ett nytt album. Det är hans femtonde och enligt NWT:s recensent ett av hans bästa hittills (läs recension på nästa uppslag).

Hans första kom 1989 och hette Lögnhalsen, det nya heter Stad och land, innehåller elva låtar där Göran Samuelsson betraktar stort som smått med välmejslade texter och lyhörd musik. Albumet är inspelat i Music A Matic-studion i Göteborg och inspelningarna har skett över tid – att samordna musiker, studiotid och vardagens familjeliv kräver planering.

– Tid är bra, konstaterar Göran Samuelsson.

Han och bandet ska snart ses i replokalen i Göteborg för att vässa låtlistan inför en stundande turné.

– Några av låtarna har mått väldigt bra av att vila till sig. En låt fick vi göra om helt. När jag lyssnade på vad vi hade gjort lät det hiskeligt! Men då, i studion när vi spelade in, tyckte jag att mina idéer var fantastiska och att de verkligen lyfte låten. Vi fick börja om helt från början med den låten, till slut blev det bra. Med tiden hinner musiken hitta sin plats.

Tystnad en stor konst

Hans medmusiker Bengan Blomgren och Bengt Bygren har varit med länge längs vägen. De är också ryggraden i Packmopedsturnéns kompband. Den här gången medverkar även basisten Nikke Ström med ett förflutet bland annat i Nationalteatern och trummisen Johan Håkansson. Idde Schultz körar.

– Bengan och Bengt är som en förlängning av min kropp, skattar Göran Samuelsson och öser beröm över sina medmusiker.

– Vi pratar mycket musik, Bengan styr mig i mångt och mycket. Han har lärt mig att hela tiden skala av löken för att nå kärnan, det är den vi är ute efter.

Musiken ska vara följsam och inte stjäla uppmärksamhet från sången.

– Nikke har döpt Bengt till ”Pausens mästare”, för att han är så minimalistisk i sin spelstil. Det är en stor konst för en musiker att veta när man ska vara tyst. Det är lätt att spela sönder musik, de här gubbarna gör aldrig det, fortsätter Samuelsson.

Musikaliskt trampar Göran Samuelsson runt i ett landskap som ligger nära en amerikansk musiktradition där namn som Bob Dylan och Leonard Cohen är fanbärare. Hos svenska artister i genren lyser ofta förebilderna igenom, inte minst när det gäller lyriken. Men hos Göran Samuelsson finns det ett väldigt eget tilltal, orden är hans egna.

– Visst, jag gillar väl Dylan. Men artister som Springsteen och Cohen har jag aldrig riktigt lyssnat på. Jag bottnar i Bellman och den typen av berättande. Det är storyn som är viktigast för mig. Men det är lustigt det där med influenser. En låt på albumet, och det här har jag fått veta i efterhand, är uppbyggd enligt en americana-mall. Det är en man som mår dåligt, som åker tåg. Det finns ingen slutstation och det händer en del längs resan. Jag har skrivit en låt helt enligt den mallen utan att veta om det! Vägar utan mål heter den, texten börjar ”En ensam man på ett tåg...”. Det är precis som om man kopplar upp sig på ett nät, ett nät mycket större än det digitala. Ett slags medvetande.

Skriver stående

Den senaste tidens texter har han skapat på ett för honom ovanligt sätt. Han sitter inte vid ett bord, skriver utkast i ett block, nej, han sätter upp stora ark på ett staffli och skriver sina låttexter stående.

– Stora affischark! Det blir som att stå och måla. Jag står med pensel utan gitarr och skriver. Stora bokstäver, det ser för djävligt ut ibland (skratt). Men det blir något. Något händer. Det var ingen metod jag tänkte ut, det bara blev så. Helt plötsligt stod jag upp och skrev. Det sitter i kroppen. Skivan är skriven på stående fot. Till nästa skiva får jag väl sätta mig ner.

Eller skaffa ett löpband så du kan springa och skriva...

– Ja, kanske det!

Han nämner författaren John Stenbeck som en stor inspirationskälla. Läsandet är viktigt för honom, han bollar ofta tre ibland ännu flera böcker samtidigt.

– En vän invaggade mig i poesin. Vi låg under stjärnorna om sommarnätterna och läste Gustaf Fröding och den bagen. Men den stora uppenbarelsen för mig var när jag för första gången mötte visan. Det var på en visfestival i Sunne, minns att Ewert Ljusberg var med, och jag tyckte det var så jävla häftigt att någon kunde få ur sig så mycket med bara en gitarr på magen. Det fick mig att börja skriva rejält. Jag blev så berörd. Du kan nog jämföra det med ett religiös uppvaknande. Det var något som hände.

– Samtidigt hade jag ett enormt behov av att berätta. Eller få bekräftelse, jag vet inte riktigt vad det är som driver. Men jag kände att det var viktigt. Sedan dess har jag hållit på.

Tar ställning

Musikfestivalen Live at Heart, som arrangeras i Örebro nu i helgen, uppmärksammar Göran Samuelssons musikaliska gärning genom att tilldela honom utmärkelsen Musikörat. Det är också på Live at Heart som Samuelsson inleder en mindre konsertturné.

– Det är ett stundom tufft arbete det här. Det går bra och det går dåligt. När det är som bäst är det rent av fantastiskt. Men det är slitigt, precis som det då och då är för oss allihopa.

Det är inte bara hemma vid staffliet som inspirationen kommer. En av låtarna är skrivna under en skidsemester i Trysil.

– Jag skidade förbi en torr, isig gren som stack upp i snön. Allt som växer där ovanför trädgränsen är vindpinat och knotigt. Den såg så utsatt ut. Det fick mig att tänka på de som flyr kriget i Syrien. Det är nog ungefär så de känner sig när de lämnar hus och hem. Det blev låten Längtans ö.

Livsåsk­ådning får ett stort utrymme i texterna. Samuelsson tycker att det är viktigt att då och då ta ställning, att visa var man står.

– Speciellt med tanke på hur det ser ut i dag med alla yttringar åt alla håll. För mig är humanismen viktigast, att vi visar varandra någon form av värdighet. Vi lever ju ett tag tillsammans på den här jorden.

Just som mopedröken lagt sig efter sommarens packmopedsturné släpper Göran Samuelsson ett nytt album. Det är hans femtonde och enligt NWT:s recensent ett av hans bästa hittills (läs recension på nästa uppslag).

Hans första kom 1989 och hette Lögnhalsen, det nya heter Stad och land, innehåller elva låtar där Göran Samuelsson betraktar stort som smått med välmejslade texter och lyhörd musik. Albumet är inspelat i Music A Matic-studion i Göteborg och inspelningarna har skett över tid – att samordna musiker, studiotid och vardagens familjeliv kräver planering.

– Tid är bra, konstaterar Göran Samuelsson.

Han och bandet ska snart ses i replokalen i Göteborg för att vässa låtlistan inför en stundande turné.

– Några av låtarna har mått väldigt bra av att vila till sig. En låt fick vi göra om helt. När jag lyssnade på vad vi hade gjort lät det hiskeligt! Men då, i studion när vi spelade in, tyckte jag att mina idéer var fantastiska och att de verkligen lyfte låten. Vi fick börja om helt från början med den låten, till slut blev det bra. Med tiden hinner musiken hitta sin plats.

Tystnad en stor konst

Hans medmusiker Bengan Blomgren och Bengt Bygren har varit med länge längs vägen. De är också ryggraden i Packmopedsturnéns kompband. Den här gången medverkar även basisten Nikke Ström med ett förflutet bland annat i Nationalteatern och trummisen Johan Håkansson. Idde Schultz körar.

– Bengan och Bengt är som en förlängning av min kropp, skattar Göran Samuelsson och öser beröm över sina medmusiker.

– Vi pratar mycket musik, Bengan styr mig i mångt och mycket. Han har lärt mig att hela tiden skala av löken för att nå kärnan, det är den vi är ute efter.

Musiken ska vara följsam och inte stjäla uppmärksamhet från sången.

– Nikke har döpt Bengt till ”Pausens mästare”, för att han är så minimalistisk i sin spelstil. Det är en stor konst för en musiker att veta när man ska vara tyst. Det är lätt att spela sönder musik, de här gubbarna gör aldrig det, fortsätter Samuelsson.

Musikaliskt trampar Göran Samuelsson runt i ett landskap som ligger nära en amerikansk musiktradition där namn som Bob Dylan och Leonard Cohen är fanbärare. Hos svenska artister i genren lyser ofta förebilderna igenom, inte minst när det gäller lyriken. Men hos Göran Samuelsson finns det ett väldigt eget tilltal, orden är hans egna.

– Visst, jag gillar väl Dylan. Men artister som Springsteen och Cohen har jag aldrig riktigt lyssnat på. Jag bottnar i Bellman och den typen av berättande. Det är storyn som är viktigast för mig. Men det är lustigt det där med influenser. En låt på albumet, och det här har jag fått veta i efterhand, är uppbyggd enligt en americana-mall. Det är en man som mår dåligt, som åker tåg. Det finns ingen slutstation och det händer en del längs resan. Jag har skrivit en låt helt enligt den mallen utan att veta om det! Vägar utan mål heter den, texten börjar ”En ensam man på ett tåg...”. Det är precis som om man kopplar upp sig på ett nät, ett nät mycket större än det digitala. Ett slags medvetande.

Skriver stående

Den senaste tidens texter har han skapat på ett för honom ovanligt sätt. Han sitter inte vid ett bord, skriver utkast i ett block, nej, han sätter upp stora ark på ett staffli och skriver sina låttexter stående.

– Stora affischark! Det blir som att stå och måla. Jag står med pensel utan gitarr och skriver. Stora bokstäver, det ser för djävligt ut ibland (skratt). Men det blir något. Något händer. Det var ingen metod jag tänkte ut, det bara blev så. Helt plötsligt stod jag upp och skrev. Det sitter i kroppen. Skivan är skriven på stående fot. Till nästa skiva får jag väl sätta mig ner.

Eller skaffa ett löpband så du kan springa och skriva...

– Ja, kanske det!

Han nämner författaren John Stenbeck som en stor inspirationskälla. Läsandet är viktigt för honom, han bollar ofta tre ibland ännu flera böcker samtidigt.

– En vän invaggade mig i poesin. Vi låg under stjärnorna om sommarnätterna och läste Gustaf Fröding och den bagen. Men den stora uppenbarelsen för mig var när jag för första gången mötte visan. Det var på en visfestival i Sunne, minns att Ewert Ljusberg var med, och jag tyckte det var så jävla häftigt att någon kunde få ur sig så mycket med bara en gitarr på magen. Det fick mig att börja skriva rejält. Jag blev så berörd. Du kan nog jämföra det med ett religiös uppvaknande. Det var något som hände.

– Samtidigt hade jag ett enormt behov av att berätta. Eller få bekräftelse, jag vet inte riktigt vad det är som driver. Men jag kände att det var viktigt. Sedan dess har jag hållit på.

Tar ställning

Musikfestivalen Live at Heart, som arrangeras i Örebro nu i helgen, uppmärksammar Göran Samuelssons musikaliska gärning genom att tilldela honom utmärkelsen Musikörat. Det är också på Live at Heart som Samuelsson inleder en mindre konsertturné.

– Det är ett stundom tufft arbete det här. Det går bra och det går dåligt. När det är som bäst är det rent av fantastiskt. Men det är slitigt, precis som det då och då är för oss allihopa.

Det är inte bara hemma vid staffliet som inspirationen kommer. En av låtarna är skrivna under en skidsemester i Trysil.

– Jag skidade förbi en torr, isig gren som stack upp i snön. Allt som växer där ovanför trädgränsen är vindpinat och knotigt. Den såg så utsatt ut. Det fick mig att tänka på de som flyr kriget i Syrien. Det är nog ungefär så de känner sig när de lämnar hus och hem. Det blev låten Längtans ö.

Livsåsk­ådning får ett stort utrymme i texterna. Samuelsson tycker att det är viktigt att då och då ta ställning, att visa var man står.

– Speciellt med tanke på hur det ser ut i dag med alla yttringar åt alla håll. För mig är humanismen viktigast, att vi visar varandra någon form av värdighet. Vi lever ju ett tag tillsammans på den här jorden.

Läser om torsk

Göran Samuelsson, 55, bor med familj i Västra Ämtervik.

Albumdebuterade 1989, släpper nu sin femtonde skiva Stad och land. Ligger bakom Packmopedsturnéerna som årligen lockar storpublik runt om i Värmland.

Läser:

– Jag läser Göran Tunström bland annat nu. Hans språk är väldigt vackert. Turnéer ger bra läsmöjligheter. De senaste åren har jag läst väldigt mycket böcker om Jesus, en oerhört fascinerande karaktär. Och så läser jag en bok om torsk av Mark Kurlansky.

Lyssnar på:

– Musik. Och så lyssnar jag på P1. Dagens dikt och Gomorron världen är favoriter.

Tittar på:

– Ser mycket film. Nu har hela familjen gått igen alla Ice age-filmerna. Skitbra!

Det bästa albumet alla kategorier:

– Neil Youngs Harvest. Bara omslaget! Ett album med enkel, akustisk musik som tilltara mig.

Göran Samuelsson på turné: 2/9 Grythyttan, 3/9 Lindesberg, 4/9 Karlsdal.