2016-06-24 06:00

2016-06-26 20:48

Systrarna Gustafsson sjunger sista versen i Värmskog

INTERVJU: En 20-årig värmländsk tradition får ett slut

Midsommar är en tid för traditioner.
För ljuvlig grönska och ljusa nätter. Och musik.
För 20 år sedan gjorde systrarna Rigmor och Christina Gustafsson sina första midsommarkonserter i Värmskog. Nu är det dags för de sista.

– Det finns flera anledningar till att vi tycker om att sjunga tillsammans. Det är som att sjunga med sig själv, säger Rigmor Gustafsson entusiastsikt.

– Rigmors röst har en mer grundad klang, tycker jag, säger Christina i ett försök att hitta olikheter.

– Hon har mer ”kropp” i sin röst.

Rigmor håller inte alls med.

– Nej, jag tror att det där med klanger förändras i samband med hur mycket jag övar rösten. I perioder är jag duktig på att underhålla och träna rösten.

För en utomstående är deras röster förvillande lika. Så även i tal. Gemensamt har de också den påtagliga dialekten, kvar trots många år utanför Värmland.

– Vi har samma uppfattning om frasering och om hur vi hör harmoni. Och när vi sjunger andas vi på exakt samma sätt. Det är en häftig känsla, det går inte att uppleva samma sak med någon annan. Vi lägger stämmor intuitivt, om någon av oss ändrar en stämma följer den andra med på bråkdelen av en sekund. Det känns nästan som att dela på sig själv.

Det skiljer fyra år mellan dom, Rigmor kom först men menar med ett skratt att åldersskillnaden suddats ut i takt med att de blivit äldre.

Hjärtat i jazzen

Trots att de båda har karriärer som jazzsångerskor är det ganska ovanligt att de uppträder tillsammans. Men det har blivit mer så under senare år. Midsommarkonserterna har varit undantaget, det är en tradition som inleddes för 20 år sedan då trakten ville uppmärksamma 150 årsdagen av uppfinnaren och bygdens son LM Ericssons födelse. Konserterna har gett systrarna tillfälle att lämna deras sedvanliga jazzrepertoar och sjunga annat.

– Det är svårt att välja ut vad vi ska sjunga. Det ska vara brett, många ska kunna ta det till sig, samtidigt som vi ska kunna stå för det och tycka att det är kul, säger Christina.

– Eftersom vi sjunger i kyrkan tar vi gärna en psalm eller två. Vi vill ha mycket svensk musik, då kan vi stöpa om några favoritvisor i jazztappning. Det blir alltid någonting från Monica Z:s repertoar. Och gärna en eller två av våra egna låtar, säger Rigmor.

– Och så har vi vårt hjärta i jazzen, så några klassiska jazzlåtar kommer alltid med, kompletterar Christina.

– Det är en salig blandning. Det är en av sakerna som gör det här så kul, vi kan testa saker som ligger långt utanför det vi vanligtvis gör.

En hel del musikaliska sommarklassiker har varit med genom åren.

– Sånger som En vänlig grönskas rika dräkt och Idas sommarvisa har vi sjungit. Det är väldigt lätt att hamna där. Vi har ju vår barndom i den där kyrkan, bara vi kommer in i den så fylls vi av all den där musiken som vi upplevt vid skolavslutningar och liknande. Låtar som Den blomstertid nu kommer sitter i kroppen. Det är musik som fortfarande biter tag och berör.

Pappas favoritlåt

Det finns ingen låt som har varit med vid samtliga tillfällen. Men Värmlandsvisan har varit stadigt återkommande, likaså Har du kvar din röda cykel?.

– Ett år körde vi den gamla låten 34:an, minns jag. Skönt att detta var innan Youtube, skrattar Christina.

– Det var pappas favoritlåt, berättar Rigmor.

– Det var för hans skull vi körde den.

Deras far – Axel Gustafsson – har haft en stor del i de återkommande konserterna. Han har skött mycket av det praktiska genom åren, med biljettförsäljning och liknande.

– Nu är det fyra år sedan pappa gick bort. Då gjorde vi ett uppehåll med konserterna. Vi tänkte att vi kanske hade gjort det för sista gången. Men så kände vi att ville fortsätta några år till.

Christina tar upp tråden:

– Vår mamma dog redan när vi var små, så vi har växt upp med pappa och står varandra väldigt nära i familjen. Pappa har varit knytpunken genom alla år. Vi märker nu att det är väldigt annorlunda allting när han inte finns längre. Visst kan vi känna att det nu kan vara viktigare än någonsin att fortsätta med konserterna, men samtidigt går det inte att komma ifrån att allt har sin tid. Det är dags att sluta nu.

Gjort exklusiv skiva

Systrarna har många familj- och vänskapsband kvar i trakten, bror och barndomsvänner finns kvar. En stor del av den publik som besöker konserterna är välbekanta ansikten. Men konserterna var aldrig tänkt att bli återkommande. De båda är själva väldigt förvånade över att det blivit så.

– Ja, verkligen. Den där klyschan ”Livet bara rullar på”, känns passande här. Det har alltid varit ett år i taget, när vi gjorde det första gången hade vi aldrig en tanke på att vi skulle göra det 20 år senare.

Genom åren har de fått förfrågningar om inspelningar av det material de gör tillsammans. I år har duon lägligt nog spelat in en skiva med några av de låtar som förknippas med midsommarhelgen hemma i Värmskog. Albumet släpps i begränsad upplaga och säljs i samband med konserterna i helgen. Musiken kommer inte att finnas tillgänglig genom de vanliga kanalerna som Spotify och iTunes. Systrarna ser det som ett sätt att lämna något kvar. Det är med blandade känslor de låter traditionen få ett slut.

– Det kommer att kännas. Visst kommer det att vara skönt att kunna partaja på midsommar nästa år utan att behöva tänka på förberedelser inför konserter. Samtidigt tror jag att det kommer att bli nästan chockartat när vi inser det fullt ut. Att det är sista gången. Vi kommer att vara väldigt rörda och tagna.

Två konserter blir det söndagen den 26 juni i Värmskogs kyrka. Medverkar gör också musikern Magnus Lindgren.

– Det finns flera anledningar till att vi tycker om att sjunga tillsammans. Det är som att sjunga med sig själv, säger Rigmor Gustafsson entusiastsikt.

– Rigmors röst har en mer grundad klang, tycker jag, säger Christina i ett försök att hitta olikheter.

– Hon har mer ”kropp” i sin röst.

Rigmor håller inte alls med.

– Nej, jag tror att det där med klanger förändras i samband med hur mycket jag övar rösten. I perioder är jag duktig på att underhålla och träna rösten.

För en utomstående är deras röster förvillande lika. Så även i tal. Gemensamt har de också den påtagliga dialekten, kvar trots många år utanför Värmland.

– Vi har samma uppfattning om frasering och om hur vi hör harmoni. Och när vi sjunger andas vi på exakt samma sätt. Det är en häftig känsla, det går inte att uppleva samma sak med någon annan. Vi lägger stämmor intuitivt, om någon av oss ändrar en stämma följer den andra med på bråkdelen av en sekund. Det känns nästan som att dela på sig själv.

Det skiljer fyra år mellan dom, Rigmor kom först men menar med ett skratt att åldersskillnaden suddats ut i takt med att de blivit äldre.

Hjärtat i jazzen

Trots att de båda har karriärer som jazzsångerskor är det ganska ovanligt att de uppträder tillsammans. Men det har blivit mer så under senare år. Midsommarkonserterna har varit undantaget, det är en tradition som inleddes för 20 år sedan då trakten ville uppmärksamma 150 årsdagen av uppfinnaren och bygdens son LM Ericssons födelse. Konserterna har gett systrarna tillfälle att lämna deras sedvanliga jazzrepertoar och sjunga annat.

– Det är svårt att välja ut vad vi ska sjunga. Det ska vara brett, många ska kunna ta det till sig, samtidigt som vi ska kunna stå för det och tycka att det är kul, säger Christina.

– Eftersom vi sjunger i kyrkan tar vi gärna en psalm eller två. Vi vill ha mycket svensk musik, då kan vi stöpa om några favoritvisor i jazztappning. Det blir alltid någonting från Monica Z:s repertoar. Och gärna en eller två av våra egna låtar, säger Rigmor.

– Och så har vi vårt hjärta i jazzen, så några klassiska jazzlåtar kommer alltid med, kompletterar Christina.

– Det är en salig blandning. Det är en av sakerna som gör det här så kul, vi kan testa saker som ligger långt utanför det vi vanligtvis gör.

En hel del musikaliska sommarklassiker har varit med genom åren.

– Sånger som En vänlig grönskas rika dräkt och Idas sommarvisa har vi sjungit. Det är väldigt lätt att hamna där. Vi har ju vår barndom i den där kyrkan, bara vi kommer in i den så fylls vi av all den där musiken som vi upplevt vid skolavslutningar och liknande. Låtar som Den blomstertid nu kommer sitter i kroppen. Det är musik som fortfarande biter tag och berör.

Pappas favoritlåt

Det finns ingen låt som har varit med vid samtliga tillfällen. Men Värmlandsvisan har varit stadigt återkommande, likaså Har du kvar din röda cykel?.

– Ett år körde vi den gamla låten 34:an, minns jag. Skönt att detta var innan Youtube, skrattar Christina.

– Det var pappas favoritlåt, berättar Rigmor.

– Det var för hans skull vi körde den.

Deras far – Axel Gustafsson – har haft en stor del i de återkommande konserterna. Han har skött mycket av det praktiska genom åren, med biljettförsäljning och liknande.

– Nu är det fyra år sedan pappa gick bort. Då gjorde vi ett uppehåll med konserterna. Vi tänkte att vi kanske hade gjort det för sista gången. Men så kände vi att ville fortsätta några år till.

Christina tar upp tråden:

– Vår mamma dog redan när vi var små, så vi har växt upp med pappa och står varandra väldigt nära i familjen. Pappa har varit knytpunken genom alla år. Vi märker nu att det är väldigt annorlunda allting när han inte finns längre. Visst kan vi känna att det nu kan vara viktigare än någonsin att fortsätta med konserterna, men samtidigt går det inte att komma ifrån att allt har sin tid. Det är dags att sluta nu.

Gjort exklusiv skiva

Systrarna har många familj- och vänskapsband kvar i trakten, bror och barndomsvänner finns kvar. En stor del av den publik som besöker konserterna är välbekanta ansikten. Men konserterna var aldrig tänkt att bli återkommande. De båda är själva väldigt förvånade över att det blivit så.

– Ja, verkligen. Den där klyschan ”Livet bara rullar på”, känns passande här. Det har alltid varit ett år i taget, när vi gjorde det första gången hade vi aldrig en tanke på att vi skulle göra det 20 år senare.

Genom åren har de fått förfrågningar om inspelningar av det material de gör tillsammans. I år har duon lägligt nog spelat in en skiva med några av de låtar som förknippas med midsommarhelgen hemma i Värmskog. Albumet släpps i begränsad upplaga och säljs i samband med konserterna i helgen. Musiken kommer inte att finnas tillgänglig genom de vanliga kanalerna som Spotify och iTunes. Systrarna ser det som ett sätt att lämna något kvar. Det är med blandade känslor de låter traditionen få ett slut.

– Det kommer att kännas. Visst kommer det att vara skönt att kunna partaja på midsommar nästa år utan att behöva tänka på förberedelser inför konserter. Samtidigt tror jag att det kommer att bli nästan chockartat när vi inser det fullt ut. Att det är sista gången. Vi kommer att vara väldigt rörda och tagna.

Två konserter blir det söndagen den 26 juni i Värmskogs kyrka. Medverkar gör också musikern Magnus Lindgren.

Turnerar regelbundet

Rigmor Gustafsson, 50, albumdebuterade 1996 och har belönats med både Grammis och guldskivor. Hon ger ut sina skivor på tyska skivbolaget Act och turnerar regelbundet både i Sverige och utomlands. 2009 utsågs hon till Årets värmlänning.

Christina Gustafsson, 46, har släppt tre album, det första kom 2007 och för några år sedan tilldelades hon Anita O'Day-priset. Båda två bor numera i Stockholm.

Systrarna ska göra ytterligare spelningar tillsammans under sommaren, fast då i sina vardagliga roller som renodlade jazzartister.