2016-04-29 06:00

2016-04-29 06:00

Olle Jönsson om livet i Lasse Stefanz

INTERVJU

Nu arrangeras dansbandsgalan Wermlandsdansen för första gången. Under två dygn blir det dansbandsmusik för hela slanten på CCC i Karlstad.
NWT pratar med Olle Jönsson, sångare i Nordens största dansbandsorkester Lasse Stefanz.

”Jag tycker döden verkar trist”, sjunger Olle Jönsson i Mikael Wiehe-duetten Leva tills jag dör.

”Jag trampar hellre på gasen”, fortsätter han. Låten är en av Lasse Stefanz mest streamade på Spotify och den fungerar som en programförklarning för ett band som gått sin egen väg i snart 50 år.

Lasse Stefanz bildades redan 1967 och har sedan dess tuffat på med en riktning och en attityd som inte har sneglat värst mycket på andra. Bandet har en särställning bland Nordens dansband, de sitter på tronen utan några direkta utmanare.

– Vi har aldrig funderat så mycket kring hur vi spelar eller varför vi spelar som vi spelar. Vi har aldrig följt några trender, säger Olle Jönsson som brottas med en seglivad förkylning som inte vill lämna kroppen.

– För ett dansband är det väldigt viktigt att ha en egen profil. Det ska höras direkt vilket band det är när låtarna kommer på radion. Vi har hittat vår egen grej och följer vår egen väg.

– Och så spelar vi med en jävla attityd! Det kan hända att vi spelar fel ibland, men då spelar vi fel utav helvete. Vi håller aldrig tillbaka, vi kör alltid all in. Fegar inte. Se på de bästa amerikanska artisterna, de spelar med en djävulsk attityd. ”Här är jag!”, det är det som gäller. Eller ta en artist som Freddie Mercury, han bad inte om ursäkt när han klev ut på scenen. Han visade hur det skulle skötas. Som artist måste man nå ut över scenkanten. Vi har hållit på i den här branschen ett tag nu och har väl i alla fall lärt oss en del om hur det funkar.

”Cowboy”

För Olle Jönsson är texterna viktiga.

– Det skulle vara fruktansvärt om inte publiken trodde att jag menade det jag sjöng, att jag bara körde någon slags blablabla-grej.

På underarmen har han tatuerat in ordet Cowboy i stora bokstäver. Han lånade utseendet på tatueringen från ena halvan i den amerikanska countryduon Brooks and Dunn. Det amerikanska arvet och framförallt då countrymusiken ligger honom nära.

– När jag blev gammal nog att förstå engelska texter så var countrymusiken den musik jag fastnade för. Det handlade inte om blaj hela tiden, det fanns något djupare. En stor del av countrymusiken bygger helt på texterna och jag kände att det var i den musiken som jag kände mig hemma.

Lasse Stefanz bildades samma år som The Beatles släppte Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band. Men det var inte den ikoniska brittiska gruppen som inspirerade Olle och hans mannar. Det var snarare en värmländsk grupp vid namn Sven-Ingvars.

– Sven-Ingvars var helt klart en av våra största förebilder. Jag minns första gången vi uppträdde på samma scen som Sven-Ingvars, det var i Sunne. Det var stort, det kändes som om tiden hade sprungit i kapp oss.

Black Sabbath

Han är snabb med att nämna att han lyssnar på allsköns musik – från klassiskt och Andrea Bocelli till Deep Purple och Black Sabbath.

– Jag gillar all musik som är bra framförd. Om jag känner att den framförs med hjärtat.

Det har blivit en hel del album och låtar inspelade genom åren. Olle Jönsson säger att det rör sig om ungefär 800 låtar. 2014 släppte gruppen en samlingsbox om 46 (!) skivor. Men det är på scenen som bandet trivs bäst, i alla fall om Olle Jönsson får bestämma.

– Det finns bara nackdelar med att stå i en studio. Jag tycker det är fruktansvärt, det känns väldigt ensamt och utsatt. Naket.

Men är det inte lika utlämnande att stå inför en publik?

– Nej nej nej. Men varför det känns så här för mig har jag egentligen inget svar på. Det är mest en känsla. Jag behöver publiken som stöd, jag behöver luta mig mot den. I en studio är det bara fokus på melodier och texter, det är så mycket som man måste tänka på. Det som spelas in får man ju också leva med resten av livet. Man är väl lite av en masochist när man väljer det här yrket, säger Olle Jönsson och skrattar.

Hur trivs du med artistyrket överlag?

– Det kan vara tufft. Det tisslas och tasslas ibland när jag rör mig bland folk, det är inte alltid jag får vara i fred. Jag försöker skilja på den privata Olle Jönsson och artisten Olle Jönsson. Det är lite jobbigt ibland eftersom jag hela tiden blir bedömd – för mina kläder, för vad jag handlar i mataffären och så vidare. Men det är medaljens baksida, det får man leva med. Jag har mitt hus djupt inne i skogen utanför Kristianstad, där får vi vara hyfsat ifred.

Flera av dina bandkollegor har varit med lika länge som du, hur är er relation?

– Vi är som bröder. Jag ser dom mer än min riktiga familj i perioder. Det blir långa resor och då måste man kunna slå ihjäl tid tillsammans, då är det viktigt att man kommer överens, att kemin stämmer och man är på samma våglängd. Alla i bandet har sin roll, det hjälper. Jag har aldrig varit någon som har tagit för mig, jag trivs bättre som flockmedlem.

Det måste ha blivit några mil längs vägarna under alla år.

– Ja fy satan! Räkna ungefär 6000 mil per år under 50 år. Det blir en del. Så funderar du på en födelsedagspresent till mig, välj inte en bussresa.


Vad? Vermlandsdansen med bland andra Lasse Stefanz, Arvingarna och Larz-Kristerz.

Var? CCC, Karlstad

När? 29-30 april

”Jag tycker döden verkar trist”, sjunger Olle Jönsson i Mikael Wiehe-duetten Leva tills jag dör.

”Jag trampar hellre på gasen”, fortsätter han. Låten är en av Lasse Stefanz mest streamade på Spotify och den fungerar som en programförklarning för ett band som gått sin egen väg i snart 50 år.

Lasse Stefanz bildades redan 1967 och har sedan dess tuffat på med en riktning och en attityd som inte har sneglat värst mycket på andra. Bandet har en särställning bland Nordens dansband, de sitter på tronen utan några direkta utmanare.

– Vi har aldrig funderat så mycket kring hur vi spelar eller varför vi spelar som vi spelar. Vi har aldrig följt några trender, säger Olle Jönsson som brottas med en seglivad förkylning som inte vill lämna kroppen.

– För ett dansband är det väldigt viktigt att ha en egen profil. Det ska höras direkt vilket band det är när låtarna kommer på radion. Vi har hittat vår egen grej och följer vår egen väg.

– Och så spelar vi med en jävla attityd! Det kan hända att vi spelar fel ibland, men då spelar vi fel utav helvete. Vi håller aldrig tillbaka, vi kör alltid all in. Fegar inte. Se på de bästa amerikanska artisterna, de spelar med en djävulsk attityd. ”Här är jag!”, det är det som gäller. Eller ta en artist som Freddie Mercury, han bad inte om ursäkt när han klev ut på scenen. Han visade hur det skulle skötas. Som artist måste man nå ut över scenkanten. Vi har hållit på i den här branschen ett tag nu och har väl i alla fall lärt oss en del om hur det funkar.

”Cowboy”

För Olle Jönsson är texterna viktiga.

– Det skulle vara fruktansvärt om inte publiken trodde att jag menade det jag sjöng, att jag bara körde någon slags blablabla-grej.

På underarmen har han tatuerat in ordet Cowboy i stora bokstäver. Han lånade utseendet på tatueringen från ena halvan i den amerikanska countryduon Brooks and Dunn. Det amerikanska arvet och framförallt då countrymusiken ligger honom nära.

– När jag blev gammal nog att förstå engelska texter så var countrymusiken den musik jag fastnade för. Det handlade inte om blaj hela tiden, det fanns något djupare. En stor del av countrymusiken bygger helt på texterna och jag kände att det var i den musiken som jag kände mig hemma.

Lasse Stefanz bildades samma år som The Beatles släppte Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band. Men det var inte den ikoniska brittiska gruppen som inspirerade Olle och hans mannar. Det var snarare en värmländsk grupp vid namn Sven-Ingvars.

– Sven-Ingvars var helt klart en av våra största förebilder. Jag minns första gången vi uppträdde på samma scen som Sven-Ingvars, det var i Sunne. Det var stort, det kändes som om tiden hade sprungit i kapp oss.

Black Sabbath

Han är snabb med att nämna att han lyssnar på allsköns musik – från klassiskt och Andrea Bocelli till Deep Purple och Black Sabbath.

– Jag gillar all musik som är bra framförd. Om jag känner att den framförs med hjärtat.

Det har blivit en hel del album och låtar inspelade genom åren. Olle Jönsson säger att det rör sig om ungefär 800 låtar. 2014 släppte gruppen en samlingsbox om 46 (!) skivor. Men det är på scenen som bandet trivs bäst, i alla fall om Olle Jönsson får bestämma.

– Det finns bara nackdelar med att stå i en studio. Jag tycker det är fruktansvärt, det känns väldigt ensamt och utsatt. Naket.

Men är det inte lika utlämnande att stå inför en publik?

– Nej nej nej. Men varför det känns så här för mig har jag egentligen inget svar på. Det är mest en känsla. Jag behöver publiken som stöd, jag behöver luta mig mot den. I en studio är det bara fokus på melodier och texter, det är så mycket som man måste tänka på. Det som spelas in får man ju också leva med resten av livet. Man är väl lite av en masochist när man väljer det här yrket, säger Olle Jönsson och skrattar.

Hur trivs du med artistyrket överlag?

– Det kan vara tufft. Det tisslas och tasslas ibland när jag rör mig bland folk, det är inte alltid jag får vara i fred. Jag försöker skilja på den privata Olle Jönsson och artisten Olle Jönsson. Det är lite jobbigt ibland eftersom jag hela tiden blir bedömd – för mina kläder, för vad jag handlar i mataffären och så vidare. Men det är medaljens baksida, det får man leva med. Jag har mitt hus djupt inne i skogen utanför Kristianstad, där får vi vara hyfsat ifred.

Flera av dina bandkollegor har varit med lika länge som du, hur är er relation?

– Vi är som bröder. Jag ser dom mer än min riktiga familj i perioder. Det blir långa resor och då måste man kunna slå ihjäl tid tillsammans, då är det viktigt att man kommer överens, att kemin stämmer och man är på samma våglängd. Alla i bandet har sin roll, det hjälper. Jag har aldrig varit någon som har tagit för mig, jag trivs bättre som flockmedlem.

Det måste ha blivit några mil längs vägarna under alla år.

– Ja fy satan! Räkna ungefär 6000 mil per år under 50 år. Det blir en del. Så funderar du på en födelsedagspresent till mig, välj inte en bussresa.


Vad? Vermlandsdansen med bland andra Lasse Stefanz, Arvingarna och Larz-Kristerz.

Var? CCC, Karlstad

När? 29-30 april

Lasse Stefanz

Medlemmar:

Olle Jönsson, Christer Ericsson, Jonas Rignell, Gunnar Nilsson, Anders Dahlgren och Joachim Svensson.

Bildades i Kristianstad 1967.

Låg på Svensktopppen tillsammans med Christina Lindberg med låten De sista ljuva åren under 65 veckor 1989-90. Andra stora hits för gruppen är Oh Julie, Peppelinos Bar och En runda i baren (i duett med Plura).

Har belönats med flera grammisar för sin musikaliska gärning. Gruppen har tilldelats en mängd platina och guldskivor genom åren.

Olle Jönsson om...

... Värmland:

– Värmland har en stor tradition med många bra band. Sven-Ingvars, Vikingarna, Sten & Stanley och Stefan Borsch. Vi spelade mycket på Sandgrund, minst några gånger per år. Vi brukade ofta starta turnéerna på Sandgrund, ha det som avstamp. Dessutom är jag ett Färjestadsfan. När jag fyllde 40 fick jag en signerad matchtröja av Håkan Loob. Vi trivs väldigt bra i Värmland, vi har en väldigt trogen och speciell publik.

... att vara först med att stava med z:

– Vi skulle spela i Kristianstad, i Folkets park. Arrangören satte upp en skylt där han kunde fästa bokstäver och när han skulle sätta dit vårt namn hade alla S tagit slut så det fick bli z i stället. Det såg tufft ut så det fick vara kvar efter det.