2016-04-14 06:00

2016-04-15 14:33

Robert Lighthouse är handelsresande i blues

NÖJE

Robert Lighthouse är gitarrist, låtskrivare och sångare, bosatt i Karlstad sedan snart tio år. Han är en flitigt återkommande på flera av stadens musikställen, nu till helgen gästar han The Bull Bar.

Rösten skrovlar lite, avslöjar en dragning åt Göteborgshållet och vokabulären bjuder på en hel del amerikanske uttryck.

– Jag växte upp med artister som Jimi Hendrix, Uriah Heep och så den svenska proggen, berättar Robert Lighthouse .

Han skrattar varmt när jag berättar att flera av hans musikaliska hjältar har spelat på scenen i Mariebergsskogen, en stenkast från där vi sitter.

– Men när jag hörde gamla inspelningar med Robert Johnson och Muddy Waters blev jag helt ställd. Jag var kanske 12, 13. Det var något med hela soundet! Jag fattade att all den rock jag lyssnade på hade sina rötter där. Jag hittade essensen. En gitarr, en röst. Det var ett sound som var lätt att förstå. Jag bestämde mig nog ganska direkt för att det var det här jag skulle syssla med, att musiken skulle komma att bli mitt liv.

Han beskriver en brokig uppväxt, han hoppade av skolan sista året i grundskolan men hittade rätt igen - mycket tack vare intresset för musiken.

– Det var gitarren som gällde. Satt alltid hemma och spelade. Jag hamnade lite på glid, slutade skolan. Men jag fick prya på en musikaffär i Göteborg, där var jag oerhört noga med arbetstider och allt. Så skolan insåg att jag inte var någon som bara struntade i allt, jag behövde något som jag brydde mig om.

På uppmuntran av en kompis styvfar läste Robert senare igen sista året i grundskolan och kom in på en musikskola i Örebro. Sedan lockade äventyret i USA.

– Jag åkte till Arizona och hopi-indianerna. Jag hade läst om dom och bar på många tankar kring miljön och vad vi människor gör med jorden. Tankar som alla är medvetna om i dag men som då var udda. Det var en livsåskådning. Jag har fortfarande kontakt med några av de indianer jag träffade under min första USA-vistelse.

Detta var 1982. Fem år senare flyttade han till USA och blev kvar i 27 år. Mestadels bodde han i Washington där han blev ett känt inslag i stadens musikliv. Han gifte sig med en amerikanska och efter några år bestämde de sig för att flytta till Sverige.

– Jag hamnade i Karlstad för att jag hade en moster här. Jag har en son som är född i Washington, vi flyttade hit när han var bara några år. Jag har tagit ströjobb men musiken har alltid varit mitt levebröd. Väl i Sverige började jag få spelningar i Holland och Belgien och övriga Europa. Sedan blev det mycket i Ryssland. Spelar där flera gånger om året.

Vodkabältet

– Det är en speciell känsla att spela där, långa avstånd mellan städerna. Blues och den typ av musik jag spelar är mer exotisk i Ryssland än i Sverige och USA. Så det är kul att spela där. Publiken är ganska stram och väluppfostrad. I alla fall till en början, innan vodkan rinner till. Det är samma sak i hela Vodkabältet - Norge-Sverige-Finland och Ryssland.

I grunden vilar Robert Lighthouse musik på bluesen. Men han blandar in många andra genres, som bluegrass och annan americana.

– Jag kör inte uteslutande eget material, men nästan. Jag har släppt fyra, fem skivor, de flesta inspelade live. Det är scenen som är min grej.

Karlstad beskriver han som en ganska tuff stad för en bluesmusiker.

– Det har visserligen lossnat en hel del i hela landet. Jag kan köra lite vad som, bara jag gillar det. Det finns en del Bob Dylan-låtar jag brukar köra och det är lättare att på spelningar om man är lite bredare.

Robert Lighthouse spelar på The Bull Bar lördag den 16 april. Dessutom är han klar för årets upplaga av Åmåls Bluesfestival.

Rösten skrovlar lite, avslöjar en dragning åt Göteborgshållet och vokabulären bjuder på en hel del amerikanske uttryck.

– Jag växte upp med artister som Jimi Hendrix, Uriah Heep och så den svenska proggen, berättar Robert Lighthouse .

Han skrattar varmt när jag berättar att flera av hans musikaliska hjältar har spelat på scenen i Mariebergsskogen, en stenkast från där vi sitter.

– Men när jag hörde gamla inspelningar med Robert Johnson och Muddy Waters blev jag helt ställd. Jag var kanske 12, 13. Det var något med hela soundet! Jag fattade att all den rock jag lyssnade på hade sina rötter där. Jag hittade essensen. En gitarr, en röst. Det var ett sound som var lätt att förstå. Jag bestämde mig nog ganska direkt för att det var det här jag skulle syssla med, att musiken skulle komma att bli mitt liv.

Han beskriver en brokig uppväxt, han hoppade av skolan sista året i grundskolan men hittade rätt igen - mycket tack vare intresset för musiken.

– Det var gitarren som gällde. Satt alltid hemma och spelade. Jag hamnade lite på glid, slutade skolan. Men jag fick prya på en musikaffär i Göteborg, där var jag oerhört noga med arbetstider och allt. Så skolan insåg att jag inte var någon som bara struntade i allt, jag behövde något som jag brydde mig om.

På uppmuntran av en kompis styvfar läste Robert senare igen sista året i grundskolan och kom in på en musikskola i Örebro. Sedan lockade äventyret i USA.

– Jag åkte till Arizona och hopi-indianerna. Jag hade läst om dom och bar på många tankar kring miljön och vad vi människor gör med jorden. Tankar som alla är medvetna om i dag men som då var udda. Det var en livsåskådning. Jag har fortfarande kontakt med några av de indianer jag träffade under min första USA-vistelse.

Detta var 1982. Fem år senare flyttade han till USA och blev kvar i 27 år. Mestadels bodde han i Washington där han blev ett känt inslag i stadens musikliv. Han gifte sig med en amerikanska och efter några år bestämde de sig för att flytta till Sverige.

– Jag hamnade i Karlstad för att jag hade en moster här. Jag har en son som är född i Washington, vi flyttade hit när han var bara några år. Jag har tagit ströjobb men musiken har alltid varit mitt levebröd. Väl i Sverige började jag få spelningar i Holland och Belgien och övriga Europa. Sedan blev det mycket i Ryssland. Spelar där flera gånger om året.

Vodkabältet

– Det är en speciell känsla att spela där, långa avstånd mellan städerna. Blues och den typ av musik jag spelar är mer exotisk i Ryssland än i Sverige och USA. Så det är kul att spela där. Publiken är ganska stram och väluppfostrad. I alla fall till en början, innan vodkan rinner till. Det är samma sak i hela Vodkabältet - Norge-Sverige-Finland och Ryssland.

I grunden vilar Robert Lighthouse musik på bluesen. Men han blandar in många andra genres, som bluegrass och annan americana.

– Jag kör inte uteslutande eget material, men nästan. Jag har släppt fyra, fem skivor, de flesta inspelade live. Det är scenen som är min grej.

Karlstad beskriver han som en ganska tuff stad för en bluesmusiker.

– Det har visserligen lossnat en hel del i hela landet. Jag kan köra lite vad som, bara jag gillar det. Det finns en del Bob Dylan-låtar jag brukar köra och det är lättare att på spelningar om man är lite bredare.

Robert Lighthouse spelar på The Bull Bar lördag den 16 april. Dessutom är han klar för årets upplaga av Åmåls Bluesfestival.

”Han som tänder på hus”.

Robert Lighthouse är 52 år.

Född i Småland, uppväxt i bland annat Göteborg och har bott i USA i över 20 år. Flyttade till Karlstad för snart tio år sedan. Han är döpt Palinic i efternamn, hans far är från forna Jugoslavien. Namnet Lighthouse är i det närmaste är en engelsk översättning på av Palinic som betyder ”han som tänder på hus”.