2016-03-09 06:00

2016-03-09 14:07

Tonbruket kan ta vägen vart som helst

ALBUMAKTUELL

Tonbruket fortsätter att låta sin musik följa osnitslade vägar.
NWT möter Martin Hederos, en av gruppens fyra hörnstenar.

Det är både naivt och ointressant att närma sig Tonbruket i tankar kring genres. Snarare handlar det om olika sinnestämningar, från lättsamt till tungung. Det nya albumet Forevergreens är gruppens kanske mest dynamiska hittills.

– Det finns ingen som hittar på ny musik, allt alla gör är ett resultat, en blandnig av det man lyssnat på, säger Martin Hederos.

– Men den blandning vi fyra har tillsammans, den är verkligen vår egen.

I regel är det en av medlemmarna som kommer med en låtskiss och så faller de andra in. Men det finns också tillfällen då musiken blir till i stunden då de fyra spelar tillsammans.

– Alla medlemmars musikaliska röst kommer fram bättre på det här albumet än på de tidigare. Vilka vi är, vad vi vill säga, det tittar fram, fortsätter Martin Hederos.

– Vår musik kan ta vägen vart som helst, vi kan jamma loss ordentligt under en lång tid och sedan editera de bästa bitarna. Andra låtar är mer tydliga kompositioner från början till slut. En av låtarna, Music for the Sun King som gitarristen Johan har skrivit, den har jag övat på i ett år likt ett stycke av Chopin. Vi pendlar mellan det improviserade, fria och det fast komponerade.

Brian Wilson-pastej

Bandet spelar in lejonparten av musiken till sina album under tre, fyra hektiskt dygn. Den här gången i en studio i Hamburg under fjolårets augustimånad. Men efter de där inspelningsdagarna följer postproduktion med finputs, klipp och klistrande.

– Vi behandlar musiken på samma sätt som man i regel gör med till exempel pop- och rockmusik. Vi gör pålägg och dubbar saker vi vill accentuera. Vi tar oss alla tänkbara friheter med materialet. Men samtidigt är det några spår som får gå helt utan att vi gör något med dom alls. Som låten Frösön, den är på skiva exakt så som den blev i rummet när vi spelade den. Vi älskar när det blir så, men vi älskar också att bygga pastejer som Brian Wilson gjorde i studion.

Alla brukets medlemmar bär på en egen välfylld ryggsäck med tidigare samarbeten och konstellationer. På papperet är det lätt att tänka att det skulle kunna innebära friktion när de olika viljorna ska samsas om vilka vägar musiken ska ta.

– Vi bråkar faktiskt aldrig. Castingen sköttes väldigt snyggt när bandet sattes samman, skrattar Martin Hederos och utvecklar:

– Det känns extremt tydligt för oss alla vilken estetik vi har. Den kan vara svår att prata om egentligen, vi vet bara. Jag har nog aldrig tyckt att någon av de andra har spelat något lökigt. Vi är extremt synkade.

En av anledningarna till det är att de under nära två år nu agerat kompband till Ane Brun. Därtill har gruppen nyligen jobbat på Dramaten i Stockholm med musik till föreställningen Mannen utan minne. De har umgåtts dagligen, både hemma, i turnébussar och på hotell.

– Vi är inte bara synkade när det gäller musik, även när det gäller vad vi tittar på och vad vi lagar för mat.

Hiphop och världsmusik färgar

De kommande månaderna kommer att innebära en hel del Europaturnerande för gruppen, både i eget namn och tillsammans med Ane Brun.

– Vi har lyssnat mycket på ny hiphop, världsmusik och gammal jazz under våra resor tillsammans. Det har nog färgat både Anes och vår musik.

Martin Hederos har alltid intresserat sig för att samarbeta med andra artister, så även under åren med The Soundtrack of our Lives. Men sedan det bandet lades ner 2012, har han tagit sig allt fler roller, som med en känsla av att ha släppts ut på grönbete.

– Så känns det! I slutet av tiden med Soundtrack insåg vi att vi var tvungna att släppa varandra fria för att kunna ha varandra kvar. När det gäller Tonbruket så är det en förutsättning för oss alla att vi gör andra saker också. Vi måste ut och se oss om och fylla på med intryck som vi sedan kan ta med oss när Tonbruket gör något nytt.

Bland Hederos senaste konstellationer finns Fire Orchestra och duokonserter med Sofia Karlsson och Nina Persson.

– Duo-formatet är bland det bästa jag vet. Förhoppningsvis blir det mer sådant. Det var väldigt kul att spela med Nina.

Varför inte ta steget från scenen till studion och spela in ett album med Nina Persson?

– Det är inte omöjligt. Det hände grejer när vi spelade tillsammans. Men först jag ska göra klart min första pianosoloskiva. Den ska ges ut i höst och bara innehålla mina egna kompositioner.

Hur låter du som soloartist?

– Egentligen kan jag tycka att sologrejen känns onödig, jag älskar ju att spela med folk! Men nu när jag fått chansen känns det som en kul utmaning. Det blir opretentiöst, inga epos. Små stycken som berättar en historia tänkte jag. Instrumentalt. Bara jag.

Tonbrukets nya album recenseras på fredag.

Det är både naivt och ointressant att närma sig Tonbruket i tankar kring genres. Snarare handlar det om olika sinnestämningar, från lättsamt till tungung. Det nya albumet Forevergreens är gruppens kanske mest dynamiska hittills.

– Det finns ingen som hittar på ny musik, allt alla gör är ett resultat, en blandnig av det man lyssnat på, säger Martin Hederos.

– Men den blandning vi fyra har tillsammans, den är verkligen vår egen.

I regel är det en av medlemmarna som kommer med en låtskiss och så faller de andra in. Men det finns också tillfällen då musiken blir till i stunden då de fyra spelar tillsammans.

– Alla medlemmars musikaliska röst kommer fram bättre på det här albumet än på de tidigare. Vilka vi är, vad vi vill säga, det tittar fram, fortsätter Martin Hederos.

– Vår musik kan ta vägen vart som helst, vi kan jamma loss ordentligt under en lång tid och sedan editera de bästa bitarna. Andra låtar är mer tydliga kompositioner från början till slut. En av låtarna, Music for the Sun King som gitarristen Johan har skrivit, den har jag övat på i ett år likt ett stycke av Chopin. Vi pendlar mellan det improviserade, fria och det fast komponerade.

Brian Wilson-pastej

Bandet spelar in lejonparten av musiken till sina album under tre, fyra hektiskt dygn. Den här gången i en studio i Hamburg under fjolårets augustimånad. Men efter de där inspelningsdagarna följer postproduktion med finputs, klipp och klistrande.

– Vi behandlar musiken på samma sätt som man i regel gör med till exempel pop- och rockmusik. Vi gör pålägg och dubbar saker vi vill accentuera. Vi tar oss alla tänkbara friheter med materialet. Men samtidigt är det några spår som får gå helt utan att vi gör något med dom alls. Som låten Frösön, den är på skiva exakt så som den blev i rummet när vi spelade den. Vi älskar när det blir så, men vi älskar också att bygga pastejer som Brian Wilson gjorde i studion.

Alla brukets medlemmar bär på en egen välfylld ryggsäck med tidigare samarbeten och konstellationer. På papperet är det lätt att tänka att det skulle kunna innebära friktion när de olika viljorna ska samsas om vilka vägar musiken ska ta.

– Vi bråkar faktiskt aldrig. Castingen sköttes väldigt snyggt när bandet sattes samman, skrattar Martin Hederos och utvecklar:

– Det känns extremt tydligt för oss alla vilken estetik vi har. Den kan vara svår att prata om egentligen, vi vet bara. Jag har nog aldrig tyckt att någon av de andra har spelat något lökigt. Vi är extremt synkade.

En av anledningarna till det är att de under nära två år nu agerat kompband till Ane Brun. Därtill har gruppen nyligen jobbat på Dramaten i Stockholm med musik till föreställningen Mannen utan minne. De har umgåtts dagligen, både hemma, i turnébussar och på hotell.

– Vi är inte bara synkade när det gäller musik, även när det gäller vad vi tittar på och vad vi lagar för mat.

Hiphop och världsmusik färgar

De kommande månaderna kommer att innebära en hel del Europaturnerande för gruppen, både i eget namn och tillsammans med Ane Brun.

– Vi har lyssnat mycket på ny hiphop, världsmusik och gammal jazz under våra resor tillsammans. Det har nog färgat både Anes och vår musik.

Martin Hederos har alltid intresserat sig för att samarbeta med andra artister, så även under åren med The Soundtrack of our Lives. Men sedan det bandet lades ner 2012, har han tagit sig allt fler roller, som med en känsla av att ha släppts ut på grönbete.

– Så känns det! I slutet av tiden med Soundtrack insåg vi att vi var tvungna att släppa varandra fria för att kunna ha varandra kvar. När det gäller Tonbruket så är det en förutsättning för oss alla att vi gör andra saker också. Vi måste ut och se oss om och fylla på med intryck som vi sedan kan ta med oss när Tonbruket gör något nytt.

Bland Hederos senaste konstellationer finns Fire Orchestra och duokonserter med Sofia Karlsson och Nina Persson.

– Duo-formatet är bland det bästa jag vet. Förhoppningsvis blir det mer sådant. Det var väldigt kul att spela med Nina.

Varför inte ta steget från scenen till studion och spela in ett album med Nina Persson?

– Det är inte omöjligt. Det hände grejer när vi spelade tillsammans. Men först jag ska göra klart min första pianosoloskiva. Den ska ges ut i höst och bara innehålla mina egna kompositioner.

Hur låter du som soloartist?

– Egentligen kan jag tycka att sologrejen känns onödig, jag älskar ju att spela med folk! Men nu när jag fått chansen känns det som en kul utmaning. Det blir opretentiöst, inga epos. Små stycken som berättar en historia tänkte jag. Instrumentalt. Bara jag.

Tonbrukets nya album recenseras på fredag.

Fakta Tonbruket

Tonbruket albumdebuterade 2010 och består av Martin Hederos, Dan Berglund, Johan Lindström och Andreas Werliin. Gruppen släpper sitt nya album Forevergreens den 9 mars.

Martin Hederos, 43, är från Karlstad och har spelat med bland andra The Soundtrack of our Lives, Sofia Karlsson, Mattias Hellberg, Ane Brun, Weeping Willows, Ulf Lundell, Nino Ramsby, Peter von Poehl, Johnossi och Nymphet Noodlers.

Källa: