2016-03-04 06:00

2016-03-04 06:00

"Det finns något slags tabu i metal att man inte ska kunna skoja"

INTERVJU: Gehennah är aktuella med releasekonsert

Vad? Gehennah och Aura Noir
Var? Metal Clüb på Nöjesfabriken, Karlstad
När? I kväll, den 4 mars

En ny basist, en singel på polarnas skivbolag och en oplanerad fotbollsmatch. Vägen till nytt skivkontrakt är aldrig självklar. Sveriges tuffaste band är tillbaka, men kalla det inte för en comeback.

– Comeback? Nej, vi fanns även under åren som det officiellt står att vi inte existerade, säger Micke ”Hellcop” Birgersson, trummis i Forshagabördiga Gehennah.

Jag har stämt träff med tre fjärdedelar av bandet i replokalen vid Lambergstjärn. I varsin fåtölj sitter även Mr. Violence (sång) och Charley Knuckleduster (bas). Gitarristen Rob Stringburner är upptagen på annat håll.

– Vi repade en gång i halvåret och spelade lite gig, men själva nytändningen kom 2013 när Knuckleduster hoppade på. Vi började repa in nya låtar och släppte singeln Metal Police på lokala Lightning Records.

– Sen lirade vi på Metallsvenskan 2014 och för att få en gratis hotellnatt spelade vi i festivalens årliga fotbollsturnering. Alan Averill från bandet Primordial, som även jobbar på skivbolaget Metal Blade Records, var med i vårt lag. Han fick singeln och plötsligt hade vi både skivkontrakt och bokningsbolag. Vi har alltid vara dåliga på att promota oss själva, så nu blir allting mycket enklare.

Ni har i dagarna släppt er fjärde fullängdare Too loud to live, too drunk too die. Hur är responsen och vad är skillnaden mot turnerandet på 90-talet?

– Vi är ju mitt i det nu och det är ett jävla intresse från personer, tidningar och ställen. Både nya och gamla fans, konstaterar Hellcop. Den digitala responsen är något nytt och vi når även folk utanför den inskränkta sfären som vi själva har byggt upp. Det finns en nördighet som man inte tror att de utanför ska förstå. Och sen undrar man självklart hur de gamla fansen ska se på plattan.

Skivan säljer bra, men samtidigt vet trion att deras musik är något som de inte kommer bli rika på.

– Vi har inte skördat några väldigt saftiga frukter ännu. Men vi säljer mer i dag och det viktiga är att nå ut till de som fattar och vill komma åt vår musik. Vi kommer inte säga upp oss från våra dagjobb, flikar Mr. Violence in med ett flin.

Hur påverkas ni av sociala medier?

– Förr när man fann ett band i ett fanzine eller om det släpptes på ett skivbolag så var det någon som hade upptäckt dem och tyckt att det var värt att promota. Nu blir man bombad på Facebook av en massa info och annan skit som rinner över en. Guldkornen försvinner lätt i myllret av självlanserade band med sponsrade länkar och köpta likes, dundrar Hellcop. Jag blir exponerad för nåt jävla pissband som inga skivbolag i världen skulle vilja sätta sin etikett på. Men samtidigt, vi förtjänar inget mer än någon annan, för vi finns ju också på social medier.

Mötet med gamla fans då?

– Det är lättare att få feedback i dag, och som sagt, nå ut. Vi kontaktas av folk som inte lyssnat på oss sedan 1997 och trodde att vi la av i den svängen. Sen är det smickrande när yngre nytillkomna fans förknippar oss med storheter som Sodom och Destruction. Svenssonrockare som tycker att spellistorna på Bandit Rock är svinbra kommer antagligen inte gilla vår musik. De tror att allt som spelas där är bra och det är fans som vi inte vill ha ändå, skrockar Hellcop.

Kan ni berätta lite mer om 90-talet?

– Vi spelade Venom-covers under de yngre tonåren, men vi var för dåliga så vi började tolka det finska black metal-bandet Beherit istället. Sen började vi snabbt göra egna låtar, släppa demokassetter och 1995 kom debuten Hardrocker. Vi var raka motsatsen till dåtidens populära trollmetall, säger Mr. Violence.

Under King of the sidewalk-turnén 1996 fick Gehennah på riktigt känna av det rådande metallklimatet ute på kontinenten som de så passande beskriver med prefixet troll.

– Ja, under vår europaturné 1996 var det vanligt att band uppträdde med mantlar, plastsvärd, syntar och skönsjungande damer i corpse paint. Kidsen hade Cradle of Filth-tröjor och fattade inte vad vi gjorde. Det var ute med gammal thrash och hela 80-talsstilen. Jag gillar inte att använda uttrycket, men vi fick stämpeln retro metal, grimaserar Hellcop. Vi skiter väl i retro-grejen. Vi har alltid spelat den musiken vi gillar och lyssnade på som smågrabbar. Vi skiter väl i om det är 1984 eller 2016. Tack och lov fanns det alltid en skara hängivna fans. Vi etablerade ett namn även om fansen var lätträknade. Om vi sålde fem tröjor under ett gig och sedan släntrade mot efterfesten så var det de fem som låg däckade som hade Gehennah-tröjor. Det såg vi som ett erkännande, skrattar han.

Vad har ni att säga om era texter och låttitlar?

– Vi gillar humor. Det finns något slags tabu i metal att man inte ska kunna skoja. Jag kan tycka det är så jävla märkligt då andra band står gravallvarliga och sjunger om rituella mord och sataniska riter. Och dessutom blir tagna på allvar, säger Mr. Violence. Folk tror att de är några slags filosofer när de skriver sina metalltexter. Det behövs inte menar vi, man måste kunna flabba. Vi gillar att skratta och ändå är vi hundra procent allvarliga, fast med glimten i ögat. Vi är inget skämtband, men förmedlar vårt budskap med självdistans. De som fattar, de fattar. Om man vill bli intellektuellt berikad så kanske inte Gehennah är förstavalet, och inte metall heller för den delen.

Jag vet att ni diggar Venom, men vad har ni för andra influenser?

– Midnight helt klart! Vår genre är inskränkt, men populär. Men två av världens bästa band kommer från Värmland. Vi har både Enforcer och Tribulation. Värmlänningarna ska vara stolta. Det är riktiga band som vi respekterar både som människor och musiker, säger de unisont. Självklart lyssnar vi på gamla Raven, Motörhead, Tank och Poison Idea. Dagsformen avgör, men sitter man på förfesten är det aldrig fel med lite Saxon.

4 mars blir det releasefest för nya plattan tillsammans med norska Aura Noir på Nöjesfabriken i Karlstad. Vad kan vi förvänta oss?

– Det kommer bli ett kaoskalas, vågar oss nästan på ett löfte där, säger Charley Knuckleduster. Ett blandat set med både nya och gamla låtar. Det blir en fin bredd från hela karriären. Vi är nöjda. Gehennah är inget nytt band, men vi låter fortfarande likadant. Aura Noir har aldrig spelat i Karlstad tidigare, så är man trött på oss så kan man ju alltid masa sig dit för dem.

En ny basist, en singel på polarnas skivbolag och en oplanerad fotbollsmatch. Vägen till nytt skivkontrakt är aldrig självklar. Sveriges tuffaste band är tillbaka, men kalla det inte för en comeback.

– Comeback? Nej, vi fanns även under åren som det officiellt står att vi inte existerade, säger Micke ”Hellcop” Birgersson, trummis i Forshagabördiga Gehennah.

Jag har stämt träff med tre fjärdedelar av bandet i replokalen vid Lambergstjärn. I varsin fåtölj sitter även Mr. Violence (sång) och Charley Knuckleduster (bas). Gitarristen Rob Stringburner är upptagen på annat håll.

– Vi repade en gång i halvåret och spelade lite gig, men själva nytändningen kom 2013 när Knuckleduster hoppade på. Vi började repa in nya låtar och släppte singeln Metal Police på lokala Lightning Records.

– Sen lirade vi på Metallsvenskan 2014 och för att få en gratis hotellnatt spelade vi i festivalens årliga fotbollsturnering. Alan Averill från bandet Primordial, som även jobbar på skivbolaget Metal Blade Records, var med i vårt lag. Han fick singeln och plötsligt hade vi både skivkontrakt och bokningsbolag. Vi har alltid vara dåliga på att promota oss själva, så nu blir allting mycket enklare.

Ni har i dagarna släppt er fjärde fullängdare Too loud to live, too drunk too die. Hur är responsen och vad är skillnaden mot turnerandet på 90-talet?

– Vi är ju mitt i det nu och det är ett jävla intresse från personer, tidningar och ställen. Både nya och gamla fans, konstaterar Hellcop. Den digitala responsen är något nytt och vi når även folk utanför den inskränkta sfären som vi själva har byggt upp. Det finns en nördighet som man inte tror att de utanför ska förstå. Och sen undrar man självklart hur de gamla fansen ska se på plattan.

Skivan säljer bra, men samtidigt vet trion att deras musik är något som de inte kommer bli rika på.

– Vi har inte skördat några väldigt saftiga frukter ännu. Men vi säljer mer i dag och det viktiga är att nå ut till de som fattar och vill komma åt vår musik. Vi kommer inte säga upp oss från våra dagjobb, flikar Mr. Violence in med ett flin.

Hur påverkas ni av sociala medier?

– Förr när man fann ett band i ett fanzine eller om det släpptes på ett skivbolag så var det någon som hade upptäckt dem och tyckt att det var värt att promota. Nu blir man bombad på Facebook av en massa info och annan skit som rinner över en. Guldkornen försvinner lätt i myllret av självlanserade band med sponsrade länkar och köpta likes, dundrar Hellcop. Jag blir exponerad för nåt jävla pissband som inga skivbolag i världen skulle vilja sätta sin etikett på. Men samtidigt, vi förtjänar inget mer än någon annan, för vi finns ju också på social medier.

Mötet med gamla fans då?

– Det är lättare att få feedback i dag, och som sagt, nå ut. Vi kontaktas av folk som inte lyssnat på oss sedan 1997 och trodde att vi la av i den svängen. Sen är det smickrande när yngre nytillkomna fans förknippar oss med storheter som Sodom och Destruction. Svenssonrockare som tycker att spellistorna på Bandit Rock är svinbra kommer antagligen inte gilla vår musik. De tror att allt som spelas där är bra och det är fans som vi inte vill ha ändå, skrockar Hellcop.

Kan ni berätta lite mer om 90-talet?

– Vi spelade Venom-covers under de yngre tonåren, men vi var för dåliga så vi började tolka det finska black metal-bandet Beherit istället. Sen började vi snabbt göra egna låtar, släppa demokassetter och 1995 kom debuten Hardrocker. Vi var raka motsatsen till dåtidens populära trollmetall, säger Mr. Violence.

Under King of the sidewalk-turnén 1996 fick Gehennah på riktigt känna av det rådande metallklimatet ute på kontinenten som de så passande beskriver med prefixet troll.

– Ja, under vår europaturné 1996 var det vanligt att band uppträdde med mantlar, plastsvärd, syntar och skönsjungande damer i corpse paint. Kidsen hade Cradle of Filth-tröjor och fattade inte vad vi gjorde. Det var ute med gammal thrash och hela 80-talsstilen. Jag gillar inte att använda uttrycket, men vi fick stämpeln retro metal, grimaserar Hellcop. Vi skiter väl i retro-grejen. Vi har alltid spelat den musiken vi gillar och lyssnade på som smågrabbar. Vi skiter väl i om det är 1984 eller 2016. Tack och lov fanns det alltid en skara hängivna fans. Vi etablerade ett namn även om fansen var lätträknade. Om vi sålde fem tröjor under ett gig och sedan släntrade mot efterfesten så var det de fem som låg däckade som hade Gehennah-tröjor. Det såg vi som ett erkännande, skrattar han.

Vad har ni att säga om era texter och låttitlar?

– Vi gillar humor. Det finns något slags tabu i metal att man inte ska kunna skoja. Jag kan tycka det är så jävla märkligt då andra band står gravallvarliga och sjunger om rituella mord och sataniska riter. Och dessutom blir tagna på allvar, säger Mr. Violence. Folk tror att de är några slags filosofer när de skriver sina metalltexter. Det behövs inte menar vi, man måste kunna flabba. Vi gillar att skratta och ändå är vi hundra procent allvarliga, fast med glimten i ögat. Vi är inget skämtband, men förmedlar vårt budskap med självdistans. De som fattar, de fattar. Om man vill bli intellektuellt berikad så kanske inte Gehennah är förstavalet, och inte metall heller för den delen.

Jag vet att ni diggar Venom, men vad har ni för andra influenser?

– Midnight helt klart! Vår genre är inskränkt, men populär. Men två av världens bästa band kommer från Värmland. Vi har både Enforcer och Tribulation. Värmlänningarna ska vara stolta. Det är riktiga band som vi respekterar både som människor och musiker, säger de unisont. Självklart lyssnar vi på gamla Raven, Motörhead, Tank och Poison Idea. Dagsformen avgör, men sitter man på förfesten är det aldrig fel med lite Saxon.

4 mars blir det releasefest för nya plattan tillsammans med norska Aura Noir på Nöjesfabriken i Karlstad. Vad kan vi förvänta oss?

– Det kommer bli ett kaoskalas, vågar oss nästan på ett löfte där, säger Charley Knuckleduster. Ett blandat set med både nya och gamla låtar. Det blir en fin bredd från hela karriären. Vi är nöjda. Gehennah är inget nytt band, men vi låter fortfarande likadant. Aura Noir har aldrig spelat i Karlstad tidigare, så är man trött på oss så kan man ju alltid masa sig dit för dem.

  • Jesper Löfvenborg

Röster om Gehennah

Fredrik Magnil, Lightning Records

– Gehennah i en mening? Omöjligt, jag har för mycket att berätta och för mycket som inte bör berättas...

Thobias Westlund, lokal hårdrocksvirtuos

– Gehennah är jävligt Värmland för mig. Vi dricker öl, lyssner på metal och e trötta på dretfôlk som försöker va nåt dom inte är.

Ola Bergli, Metal Clüb Karlstad

– Kaos. Glädje. Fest! Första giget för Metal Clüb inföll 2002, nu är det 6,66:e gången och peppen är på topp!

Claes Engström, Kristinehamnsambassadör

– Holken-spelningar, 90-tal, fest, Motörhead, Venom, skinnpaj, blandband, cigg och Mr. Violence i svarta handskar på sommaren.

Har spelat i 24 år

Namn: Gehennah, bildades 1992 i Forshaga.

Stil: Street/thrash metal.

Medlemmar: Mr. Violence (sång), Rob Stringburner (gitarr), Charley Knuckleduster (bas) och Hellcop (trummor).

Diskografi: Hardrocker (1995), King of the sidewalk (1996), Decibel rebel (1997) och Too loud to live, too drunk to die (2016).

Övrigt: The loudest mistake in world history.