2016-01-29 06:00

2016-01-29 06:00

Sara Broos vänder kameran mot sig själv och sin mamma

FILM: Sara Broos är aktuell med filmen Speglingar

Nu drar årets upplaga av Göteborgs Filmfestival i gång.
Bland premiärvisningarna märks den värmländska filmaren Sara Broos film Speglingar.

Tankar kring filmen fick hon redan för fyra år sedan. Hon ville hitta sätt att kommunicera, göra avståndet mellan henne och hennes mor, konstnären Karin Broos, mindre.

– Allt började med att jag reste med mamma till en kurort i Lettland. Vi skulle få tid till att prata om sånt vi sällan pratar om, saker som är svåra att sätta ord på, säger Sara Broos över telefon.

Hon befinner sig på resande fot, inväntar ett tåg och ursäktar sig för att söka skydd mot regnet.

– Jag lever ett liv där det ofta inte finns tid att sitta ner, ta det lugnt och låta tankarna hinna i kapp. Resan till kurorten skulle ge oss den tiden. Vi har flera gemensamma upplevelser från våra respektive tonår, turbulenta år, som vi aldrig riktigt har pratat om.

Men trots de fina förutsättningarna på kurorten fungerade det inte. De lyckades inte nå fram till varandra.

– Vi blev tysta. Det gick inte. Det är ett tecken av vår tid – vi vill kunna fixa allt snabbt och enkelt, men det är inte så enkelt som att bara resa bort ett par dagar. Att verkligen komma en annan människa nära tar tid. Då föddes idén om att ta kameran till hjälp för att berätta. Det blev utgångspunkten för filmen.

Filmen blev med tiden ett sätt att kommunicera. Att sätta ord på saker som aldrig tidigare adresserats. Kameran blev ett verktyg.

– Kameran blev också en anledning. En anledning för oss att sätta oss ner och ta oss tid. Det gav oss möjlighet att engagera oss och gå in på djupet. Att försöka lära känna varandra.

De inledande tankarna kring hur filmprojektet skulle utformas kom att förändras under arbetsprocessen.

– Först tänkte jag att det skulle vara ett djuplodande mor-dotter-porträtt. Vad går i arv? Vilka saker överför man till sina barn?, det skulle bottna i sådana frågor. Men det blev delvis en annan film.

En av anledningarna till förändringen var att Sara Broos ville att filmen skulle kännas relevant för andra.

– Det fick inte bli bara jag och mamma i vår privata värld. Jag ville öppna upp och få andra att känna igen sig i problematiken, upplevelserna. Och, i motsats till vad man kan tro, så fungerar det så att ju mer personlig du vågar vara, desto större chans är det att andra kan känna igen sig i det du gör. Vi människor är väldigt lika. Börjar man försköna eller kompromissa för mycket, så faller det.

Den färdiga filmen har flera teman. Sorg, ätstörningar och drömmar är några. Mamma Karin vet vad det innebär att vara del av någon annans konstprojekt, hon använder sig ofta av sina nära i sitt måleri.

– Men hon var har svårt att se sig själv på bild. Samtidigt var det naturligt för henne att vara en del av filmen eftersom hon använder mig och mina systrar i sin egen konst.

Kom filmen att handla lika mycket om dig själv, som om din mamma?

– I början handlade det inte alls om mig. Det var mer ett porträtt av mamma. Men min mentor, dokumentärfilmaren Stefan Jarl, uppmanade mig hela tiden att ta med mig själv mer. Att våga. Det var svårt för det där att man inte ska framhäva sig själv för mycket, sitter väldigt djupt i mig. Det är något skambelagt i att göra en film om sig själv. Men om jag lyckas beröra med filmen så ser man inte personen bakom. Så tycker jag att det är med författaren Karl Ove Knausgård till exempel. Litteraturen tar över, jag tänker inte på honom som person utan han blir en symbol för någonting när jag läser. På samma sätt ser jag inte mig själv i min mammas målningar. Så kan det vara med konst. Den kan lyfta från det privata och bli något större.

Premiärvisningen av Speglingar är nu på söndag, den 30 januari. Flera visningar följer i veckan. Filmen har biodistribution för hela landet, men först till sensommaren, hösten.

– Det är en kvinnofilm på många sätt, men det är flera män som sett filmen och som känner igen sig starkt. Det gör mig väldigt glad. Jag tror det beror på att de här tankarna är allmänmänskliga, inte könsbundna.

Om du till en början ville att filmarbetet skulle ha något av en terapeutisk funktion, blev det så?

– Det är svårt att svara på det. Genom filmen har vi fått ett nytt sätt att prata med varandra, vi har kommit mer nära. Projektet har fört oss samman. Och vi har genom det närmat oss svåra frågor som man annars gärna vill undvika. Samtidigt så förändras vi hela tiden, så det går inte att helt och fullt känna en annan människa. Men det finns en stor mening i att försöka. Det finns ingen objektiv sanning, inget svar på meningen med livet. Vi kan bara försöka vara så öppna som möjligt. Inte låsa oss.

– Min ambition med filmen är att försöka uppmuntra människor att närma sig varandra, ta sig tid med varandra. Det låter jättebanalt. Men samtidigt är det så svårt.

Tankar kring filmen fick hon redan för fyra år sedan. Hon ville hitta sätt att kommunicera, göra avståndet mellan henne och hennes mor, konstnären Karin Broos, mindre.

– Allt började med att jag reste med mamma till en kurort i Lettland. Vi skulle få tid till att prata om sånt vi sällan pratar om, saker som är svåra att sätta ord på, säger Sara Broos över telefon.

Hon befinner sig på resande fot, inväntar ett tåg och ursäktar sig för att söka skydd mot regnet.

– Jag lever ett liv där det ofta inte finns tid att sitta ner, ta det lugnt och låta tankarna hinna i kapp. Resan till kurorten skulle ge oss den tiden. Vi har flera gemensamma upplevelser från våra respektive tonår, turbulenta år, som vi aldrig riktigt har pratat om.

Men trots de fina förutsättningarna på kurorten fungerade det inte. De lyckades inte nå fram till varandra.

– Vi blev tysta. Det gick inte. Det är ett tecken av vår tid – vi vill kunna fixa allt snabbt och enkelt, men det är inte så enkelt som att bara resa bort ett par dagar. Att verkligen komma en annan människa nära tar tid. Då föddes idén om att ta kameran till hjälp för att berätta. Det blev utgångspunkten för filmen.

Filmen blev med tiden ett sätt att kommunicera. Att sätta ord på saker som aldrig tidigare adresserats. Kameran blev ett verktyg.

– Kameran blev också en anledning. En anledning för oss att sätta oss ner och ta oss tid. Det gav oss möjlighet att engagera oss och gå in på djupet. Att försöka lära känna varandra.

De inledande tankarna kring hur filmprojektet skulle utformas kom att förändras under arbetsprocessen.

– Först tänkte jag att det skulle vara ett djuplodande mor-dotter-porträtt. Vad går i arv? Vilka saker överför man till sina barn?, det skulle bottna i sådana frågor. Men det blev delvis en annan film.

En av anledningarna till förändringen var att Sara Broos ville att filmen skulle kännas relevant för andra.

– Det fick inte bli bara jag och mamma i vår privata värld. Jag ville öppna upp och få andra att känna igen sig i problematiken, upplevelserna. Och, i motsats till vad man kan tro, så fungerar det så att ju mer personlig du vågar vara, desto större chans är det att andra kan känna igen sig i det du gör. Vi människor är väldigt lika. Börjar man försköna eller kompromissa för mycket, så faller det.

Den färdiga filmen har flera teman. Sorg, ätstörningar och drömmar är några. Mamma Karin vet vad det innebär att vara del av någon annans konstprojekt, hon använder sig ofta av sina nära i sitt måleri.

– Men hon var har svårt att se sig själv på bild. Samtidigt var det naturligt för henne att vara en del av filmen eftersom hon använder mig och mina systrar i sin egen konst.

Kom filmen att handla lika mycket om dig själv, som om din mamma?

– I början handlade det inte alls om mig. Det var mer ett porträtt av mamma. Men min mentor, dokumentärfilmaren Stefan Jarl, uppmanade mig hela tiden att ta med mig själv mer. Att våga. Det var svårt för det där att man inte ska framhäva sig själv för mycket, sitter väldigt djupt i mig. Det är något skambelagt i att göra en film om sig själv. Men om jag lyckas beröra med filmen så ser man inte personen bakom. Så tycker jag att det är med författaren Karl Ove Knausgård till exempel. Litteraturen tar över, jag tänker inte på honom som person utan han blir en symbol för någonting när jag läser. På samma sätt ser jag inte mig själv i min mammas målningar. Så kan det vara med konst. Den kan lyfta från det privata och bli något större.

Premiärvisningen av Speglingar är nu på söndag, den 30 januari. Flera visningar följer i veckan. Filmen har biodistribution för hela landet, men först till sensommaren, hösten.

– Det är en kvinnofilm på många sätt, men det är flera män som sett filmen och som känner igen sig starkt. Det gör mig väldigt glad. Jag tror det beror på att de här tankarna är allmänmänskliga, inte könsbundna.

Om du till en början ville att filmarbetet skulle ha något av en terapeutisk funktion, blev det så?

– Det är svårt att svara på det. Genom filmen har vi fått ett nytt sätt att prata med varandra, vi har kommit mer nära. Projektet har fört oss samman. Och vi har genom det närmat oss svåra frågor som man annars gärna vill undvika. Samtidigt så förändras vi hela tiden, så det går inte att helt och fullt känna en annan människa. Men det finns en stor mening i att försöka. Det finns ingen objektiv sanning, inget svar på meningen med livet. Vi kan bara försöka vara så öppna som möjligt. Inte låsa oss.

– Min ambition med filmen är att försöka uppmuntra människor att närma sig varandra, ta sig tid med varandra. Det låter jättebanalt. Men samtidigt är det så svårt.

Gillar Sunnes filmklubb

Sara Broos är född 1977 i Hagfors. Bor utanför Sunne.

Tittar på:

– Senaste jag såg på bio var Carol. Fantastisk film. Önskar att jag kunde hinna gå på filmklubben i Sunne. De visar så bra filmer.

Läser:

– Nu senast Karl Ove Knausgård Själens Amerika och Josefine Klougart Om Mörker och så läser jag ofta ur Karin Johanissons böcker

Lyssnar på:

– Mina syskonbarn. Dylan, Cohen, Pelle Ossler, PJ Harvey, Erik Lundin, Angel Haze, Spiritualized, Silvana Imam, Biosphere, Laura Marling, med flera.

Filmografi:

Time To Be (2003)

One More (2004)

Roadside (2007)

Scenes From The Countryside (2008)

För dig naken (2012)

Hemland (2015)

Speglingar (2016)

Kommande filmprojekt: Just nu arbetar Sara Broos med projektet Notes On A Journey, en tågresa genom Östeuropa och Balkan där hon söker upp människor hon filmade i slutet av 90-talet.

Källa: