2016-01-12 06:00

2016-01-12 06:00

Människan Bowie har slocknat

JOAKIM KILMAN

För bara några dagar sedan beskrev jag David Bowies fantastiska nya album som vitalt. I dag är Bowie inte längre med oss.

Hans kreativitet var i allra högsta grad levande ända till slutet, även när kroppen uppenbarligen svek. Det är svårt att inte bli personligt tagen av hans bortgång. Egentligen borde det vara svårt att ha en relation till en människa som konsekvent vägrar visa sitt privata jag utåt, men i själva verket är det tvärtom.

Oavsett vilken mask Bowie burit för tillfället har han alltid avslöjat sig i de känslor och tankar hans musik förmedlat. Han har alltid varit mån om att rikta fokus bort från honom som skapare och mot sin skapelse. Men skapelsen som sådan skvallrar om att Bowie var en av oss. En grubblare och sökare, full av motstridiga känslor i ständig kamp. Det är inte svårt alls att identifiera sig med Bowie. Hans flådiga kostymer och storslagna rymdmetaforer kunde aldrig dölja den allmänmänskliga kärnan i hans musik.

Och nu är han borta. Det känns overkligt. Han var ju just här. Jag kan fortfarande ana honom i ögonvrån. Jag lyssnar på Ashes to ashes, och Bowie sjunger ”I’m happy, hope you’re happy too. I’ve loved all I needed to love”, och plötsligt får orden en oanad tyngd. Som ett tröstemantra. Jag ser hans son Duncan lägga ut en bild på sig själv på twitter. Duncan som barn, tillsammans med sin far. De ser glada ut.

Jag går vidare till Where are we now?, Bowies kanske mest personliga sång i karriären. Tårarna hotar att trägna fram är han sjunger om att vandra med de döda. Det ryms enormt mycket kärlek mellan raderna i den sången. Det är närmast överväldigande.

Trots sorgen är det ett glädjande faktum att Bowie befann sig på en kreativ topp när han dog. Bowies avsked till världen är Blackstar – ett magnifikt musikaliskt opus som låter oss få en liten inblick i de dödskval som måste ha tärt på honom. Tankar som måste skära i alla som ställs inför sin egen ändlighet. Det gör mysticismen i Blackstar så mycket mer begriplig när det plötsligt är en sång från en döende människa som utan tvekan funderar på det stora, okända svarta hav som är döden. När Bowie skanderar ”I am a blackstar” går det rakt in i märgen på mig. Vi kan förstå honom, inför döden är vi alla lika ensamma. Men genom Blackstar kan vi komma honom nära honom en sista gång.

Människan Bowie har slocknat. Hans musik kommer förstås aldrig att falna, men det innebär inte att saknaden efter honom inte är ett stort, svart hål i rymden.

 

Hans kreativitet var i allra högsta grad levande ända till slutet, även när kroppen uppenbarligen svek. Det är svårt att inte bli personligt tagen av hans bortgång. Egentligen borde det vara svårt att ha en relation till en människa som konsekvent vägrar visa sitt privata jag utåt, men i själva verket är det tvärtom.

Oavsett vilken mask Bowie burit för tillfället har han alltid avslöjat sig i de känslor och tankar hans musik förmedlat. Han har alltid varit mån om att rikta fokus bort från honom som skapare och mot sin skapelse. Men skapelsen som sådan skvallrar om att Bowie var en av oss. En grubblare och sökare, full av motstridiga känslor i ständig kamp. Det är inte svårt alls att identifiera sig med Bowie. Hans flådiga kostymer och storslagna rymdmetaforer kunde aldrig dölja den allmänmänskliga kärnan i hans musik.

Och nu är han borta. Det känns overkligt. Han var ju just här. Jag kan fortfarande ana honom i ögonvrån. Jag lyssnar på Ashes to ashes, och Bowie sjunger ”I’m happy, hope you’re happy too. I’ve loved all I needed to love”, och plötsligt får orden en oanad tyngd. Som ett tröstemantra. Jag ser hans son Duncan lägga ut en bild på sig själv på twitter. Duncan som barn, tillsammans med sin far. De ser glada ut.

Jag går vidare till Where are we now?, Bowies kanske mest personliga sång i karriären. Tårarna hotar att trägna fram är han sjunger om att vandra med de döda. Det ryms enormt mycket kärlek mellan raderna i den sången. Det är närmast överväldigande.

Trots sorgen är det ett glädjande faktum att Bowie befann sig på en kreativ topp när han dog. Bowies avsked till världen är Blackstar – ett magnifikt musikaliskt opus som låter oss få en liten inblick i de dödskval som måste ha tärt på honom. Tankar som måste skära i alla som ställs inför sin egen ändlighet. Det gör mysticismen i Blackstar så mycket mer begriplig när det plötsligt är en sång från en döende människa som utan tvekan funderar på det stora, okända svarta hav som är döden. När Bowie skanderar ”I am a blackstar” går det rakt in i märgen på mig. Vi kan förstå honom, inför döden är vi alla lika ensamma. Men genom Blackstar kan vi komma honom nära honom en sista gång.

Människan Bowie har slocknat. Hans musik kommer förstås aldrig att falna, men det innebär inte att saknaden efter honom inte är ett stort, svart hål i rymden.

 

  • Joakim Kilman