2015-12-11 06:00

2015-12-11 06:00

Sinatras pondus och vemod

Frank Sinatra var en mångsidig artist och skådespelare. En av populärkulturens största, jämte ikoner som Elvis Presley och The Beatles. NWT:s nöjesredaktör skriver om Sinatra med anledning av att det på lördag är 100 år sedan han föddes.

Håkan Hellström har nämnt Cycles med Frank Sinatra som en av sina favoritlåtar. Den är hämtad från albumet med samma namn och texten beskriver livets skiftningar - ena stunden med motvind och trassel, nästa stund i solsken och lycka.

Det är en låt som kräver sin röst. I händerna på en lättviktare skulle de enkla fraserna lätt bli patetiska.

Men det blir det inte när Sinatra sjunger dom. Orden tyngs av trovärdighet. Och kanske är det just där hans storhet ligger. ”Jag menar varje ord jag sjunger”, sa han flera gånger under sin karriär. Hans pondus har gett honom smeknamn som Chaiman of the board och The Voice. Han kallades Ol' blue eyes för sina klarblå ögon och för sitt vemod, sin förmåga att förmedla känslor.

Jag vill gärna tro det i alla fall. För det är med det där vemodet han drabbar hårdast, i alla fall för mig. Många andra tycker mest om låtarna med fart och fläkt, låtar som vill att man knäpper med fingrarna.

Men för mig är det snarare de där ögonblicken av stilla eftertanke, när han sjunger om bitterljuv kärlek, om svek eller förlust som gör att jag lyssnar. Han lärde sig tidigt att använda mikrofonen som ett verktyg. Ibland kommer rösten nära, andra stunder – som i till exempel Rain in my heart – piskar rösten upp en orkan. Men oavsett tonläge känns han alltid personlig, närvarande.

Dalande karriär

På baksidan av omslaget till Cycles – som förövrigt måste räknas som ett av de snyggaste skivkonvoluten någonsin – syns Sinatra diskutera livligt med George Harrison. Några år senare skulle Sinatra sjunga in Harrisons Something från Beatlesalbumet Abbey Road, en inspelning som många, däribland flera av beatlarna själva, kom att hålla som en av de bästa inspelningarna av en Beatleslåt som gjorts.

Men varför är Harrison med på omslaget? Kanske för att få den till åren komna croonern – det här är 1968 – att verka mer relevant för en yngre målgrupp. I den här vevan skiljde han sig också från den 30 år yngre skådespelaren Mia Farrow. Karriären dalade, det här var en av många gånger under hans långa karriär som hans stjärna dalade. Flera gånger om blev han uträknad. Tappade skivkontrakt. Blev passé. 1971 räknade han ut sig själv och gjorde en avskedskonsert. Tack och adjö.

Slugger

Men suget kom tillbaka. Uppe på nio som vanligt. Flera skivor och konserter hann han med innan han gick bort 1998, 82 år gammal. Under flera av konserterna efter comebacken utformades scenen som en boxningsring. Passande för en slugger som hela tiden lyckades hitta en andra, en tredje, en fjärde andning.

”Sinatra blev synonymt med det goda livet, den bästa spriten och kvinnorna”, säger Bruce Springsteen som likt Sinatra växte upp med Italienska rötter i New Jersey – Springsteen från Freehold och Sinatra från Hoboken. Sinatra levde i en värld där man håller hårt i drinkglaset när man kliver ur helikoptern. En värld med stjärnor och glamour. Men hans liv bjöd också på en lång rad kontroverser. Han tog tidigt ställning mot rasism, han jagades för kommunistsympatier och för sitt samröre med maffian. Samtidigt vistades han i de politiska finrummen. Han umgicks med Kennedy-klanen och Roosevelt. Senare Nixon och Ronald Reagan.

Ocean's Eleven

I början av 60-talet bildade han sitt eget skivbolag, Reprise records, som senare kom att bli Neil Youngs hemvist under så gott som hela hans karriär. Till en början gav Sinatra mest ut skivor med sina kompisar i The Rat pack. En välekiperad samling underhållare som under ledning av Sinatra kom att blåsa liv i Las Vegas som showstad. The Rat pack gjorde originalet av Ocean's eleven långt innan George Clooney hade skäggstubb och deras stil med smala, svarta slipsar och svarta kostymer mot vit skjorta snodde sedan Quentin Tarantino till sitt eget gäng av råttor i Reservoir dogs.

Filmregissören Martin Scorsese har under många år hintat om att han vill göra en film som skildrar Sinatras kopplingar till maffian, till Cuba och Kennedyfamiljen. Det sägs att Sinatra fick maffian att både skänka pengar till medborgarrättsrörelsen och hjälpa John F Kennedy till valseger. Ett filmmanus borde skriva sig självt.

Värdig hyllning

Sinatra själv var stundtals en utmärkt skådespelare. En av hans största roller var som Angelo Maggio i Härifrån till evigheten där han spelade mot bland andra Montgomery Clift och Burt Lancaster. Han belönades med en Oscars-statyett för sin insats.

Bob Dylan – en annan av Amerikas stora kulturella förgrundsgestalter – gjorde i år ett album där han sjunger några av de låtar han mest förknippar med Sinatra. En värdig hyllning, från en tidlös ikon till en annan. Som en påminnelse om att ålder bara är en siffra. Och bara för att man inte längre finns i livet kan man vara i allra högsta grad levande.

Håkan Hellström har nämnt Cycles med Frank Sinatra som en av sina favoritlåtar. Den är hämtad från albumet med samma namn och texten beskriver livets skiftningar - ena stunden med motvind och trassel, nästa stund i solsken och lycka.

Det är en låt som kräver sin röst. I händerna på en lättviktare skulle de enkla fraserna lätt bli patetiska.

Men det blir det inte när Sinatra sjunger dom. Orden tyngs av trovärdighet. Och kanske är det just där hans storhet ligger. ”Jag menar varje ord jag sjunger”, sa han flera gånger under sin karriär. Hans pondus har gett honom smeknamn som Chaiman of the board och The Voice. Han kallades Ol' blue eyes för sina klarblå ögon och för sitt vemod, sin förmåga att förmedla känslor.

Jag vill gärna tro det i alla fall. För det är med det där vemodet han drabbar hårdast, i alla fall för mig. Många andra tycker mest om låtarna med fart och fläkt, låtar som vill att man knäpper med fingrarna.

Men för mig är det snarare de där ögonblicken av stilla eftertanke, när han sjunger om bitterljuv kärlek, om svek eller förlust som gör att jag lyssnar. Han lärde sig tidigt att använda mikrofonen som ett verktyg. Ibland kommer rösten nära, andra stunder – som i till exempel Rain in my heart – piskar rösten upp en orkan. Men oavsett tonläge känns han alltid personlig, närvarande.

Dalande karriär

På baksidan av omslaget till Cycles – som förövrigt måste räknas som ett av de snyggaste skivkonvoluten någonsin – syns Sinatra diskutera livligt med George Harrison. Några år senare skulle Sinatra sjunga in Harrisons Something från Beatlesalbumet Abbey Road, en inspelning som många, däribland flera av beatlarna själva, kom att hålla som en av de bästa inspelningarna av en Beatleslåt som gjorts.

Men varför är Harrison med på omslaget? Kanske för att få den till åren komna croonern – det här är 1968 – att verka mer relevant för en yngre målgrupp. I den här vevan skiljde han sig också från den 30 år yngre skådespelaren Mia Farrow. Karriären dalade, det här var en av många gånger under hans långa karriär som hans stjärna dalade. Flera gånger om blev han uträknad. Tappade skivkontrakt. Blev passé. 1971 räknade han ut sig själv och gjorde en avskedskonsert. Tack och adjö.

Slugger

Men suget kom tillbaka. Uppe på nio som vanligt. Flera skivor och konserter hann han med innan han gick bort 1998, 82 år gammal. Under flera av konserterna efter comebacken utformades scenen som en boxningsring. Passande för en slugger som hela tiden lyckades hitta en andra, en tredje, en fjärde andning.

”Sinatra blev synonymt med det goda livet, den bästa spriten och kvinnorna”, säger Bruce Springsteen som likt Sinatra växte upp med Italienska rötter i New Jersey – Springsteen från Freehold och Sinatra från Hoboken. Sinatra levde i en värld där man håller hårt i drinkglaset när man kliver ur helikoptern. En värld med stjärnor och glamour. Men hans liv bjöd också på en lång rad kontroverser. Han tog tidigt ställning mot rasism, han jagades för kommunistsympatier och för sitt samröre med maffian. Samtidigt vistades han i de politiska finrummen. Han umgicks med Kennedy-klanen och Roosevelt. Senare Nixon och Ronald Reagan.

Ocean's Eleven

I början av 60-talet bildade han sitt eget skivbolag, Reprise records, som senare kom att bli Neil Youngs hemvist under så gott som hela hans karriär. Till en början gav Sinatra mest ut skivor med sina kompisar i The Rat pack. En välekiperad samling underhållare som under ledning av Sinatra kom att blåsa liv i Las Vegas som showstad. The Rat pack gjorde originalet av Ocean's eleven långt innan George Clooney hade skäggstubb och deras stil med smala, svarta slipsar och svarta kostymer mot vit skjorta snodde sedan Quentin Tarantino till sitt eget gäng av råttor i Reservoir dogs.

Filmregissören Martin Scorsese har under många år hintat om att han vill göra en film som skildrar Sinatras kopplingar till maffian, till Cuba och Kennedyfamiljen. Det sägs att Sinatra fick maffian att både skänka pengar till medborgarrättsrörelsen och hjälpa John F Kennedy till valseger. Ett filmmanus borde skriva sig självt.

Värdig hyllning

Sinatra själv var stundtals en utmärkt skådespelare. En av hans största roller var som Angelo Maggio i Härifrån till evigheten där han spelade mot bland andra Montgomery Clift och Burt Lancaster. Han belönades med en Oscars-statyett för sin insats.

Bob Dylan – en annan av Amerikas stora kulturella förgrundsgestalter – gjorde i år ett album där han sjunger några av de låtar han mest förknippar med Sinatra. En värdig hyllning, från en tidlös ikon till en annan. Som en påminnelse om att ålder bara är en siffra. Och bara för att man inte längre finns i livet kan man vara i allra högsta grad levande.

Francis Albert Sinatra 1915-1998

Frank Sinatra föddes den 12 december 1915 i Hoboken, New Jersey, och dog den 14 maj 1998.

Tilldelades 13 Grammy-priser och medverkade i ett 50-tal filmer.

Sinatra och skådespelarna och artisterna Dean Martin, Sammy Davis jr, Peter Lawford och Joey Bishop var under 1960-talet kända som The Rat pack och medverkade i ett flertal produktioner tillsammans.

I USA firas hans 100-årsjubileum bland annat med den tv-sända hyllningskonserten Sinatra 100: An all star Grammy concert. Tidigare i år sände HBO en specialgjord dokumentärfilm om Sinatra som heter All or nothing at all.

SVT sänder med start ikväll en omfattande dokumentär i två delar, den andra delen på lördag. Många artister uppmärksammar 100 årsjubileet, bland annat Christer Sjögren och Wermlandsoperan.

Källa: