2015-11-20 06:00

2015-11-20 06:00

Hårdrocksguden Rob Halford

INTERVJU

Möt Rob Halford, sångare i legendariska metalbandet Judas Priest, i en exklusiv intervju med anledning av konserten i Karlstad.
NWT pratar gospel, homofobi, läder och väder med The Metal God.

Han växte upp i ett kristet hem. Tog vägen till musiken via kyrkokören och lyssnar på Elvis gospelinspelningar innan han går ut på scenen. Hans tro hjälpte honom att göra sig kvitt ett alkohol- och drogberoende och han beskriver den spirituella sidan av livet som livsviktig för honom.

Passande nog går Rob Halford under smeknamnet The Metal God. Musiken som han gjort tillsammans med Judas Priest har blivit religion för många metalfans, det gruppen bidragit med ,till genren är omistligt.

Smeknamnet kommer naturligtvis från låten Metal Gods som gruppen släppte 1980 på albumet Brittish Steel som många menar är gruppens bästa. Men smeknamnet klär honom också med tanke på vad han har betytt för hårdrocken. Få röster och personligheter har varit lika inflytelserika som Rob Halford. Nitar och läder. Piskor. Rösten omfamnar nära fyra oktaver. Från kittlande, isande falsett till grötig growl.

– Well hello there Carl, säger han mjukt och börjar beskriva vädret utanför hans hotellrum. Han har en ledig dag efter att ha genomfört två
”blistering metal shows” i kanadensiska Vancouver.

– Det är väldigt kallt, dimmigt och grått. Väldigt metal, säger Rob Halford.

Han kan inte ens prata om vädret utan att det blir hårdrock.

– För mig är det speciellt med heavy metal under vinterhalvåret. Visst, det är trevligt på sommaren också, men att komma in från kylan och kliva rakt in i en metal-konsert, ett inferno av ljud och ljus, kontrasten blir så stor. Energin mer påtaglig, fortsätter han.

Nästa år fyller han pensionär. Året markerar också 30 år utan drog- och spritmissbruk. Med undantag för ett drygt decennium har han spelat i Judas Priest sedan 1973. Det har varit både toppar och dalar, bråk och succéer. Men när han pratar om sitt och sina kollegors engagemang i dagens upplaga av bandet, skymtar inte ett spår att trötthet.

– Vi har kvar hungern. Det är fortfarande kul med hela rock'n'roll-grejen. Vi tillhör veteranerna inom metal nu och med åren så känner vi en allt större tacksamhet gentemot våra fans som fortfarande vill att Priest kommer och spelar för dom. Som vill att vi gör ny musik. Har ett band inga fans, har det inget liv.

Karlstad och Globen

Den 4 december kommer Judas Priest till Karlstad. Dagen efter gör de Globen i Stockholm. De var i Sverige så sent som i somras då de gjorde en bejublad spelning på Sweden Rock.

– Dom som kommer och lyssnar och tittar på oss känner att det är något speciellt, vi var med från början. Vi har varit med och skapat och format det som är metal. Det är något vi är medvetna om och något som många verkligen värdesätter.

Judas Priest bildades 1969 i Birmingham, en industristad som hör till Englands största. Staden har även fostrat band som Black Sabbath och Napalm Death. Rob Halford kom med som sångare genom hans syster som vid tidpunkten var tillsammans med Ian Hill, en av medlemmarna. 1974 albumdebuterade gruppen.

– Jag vara en liten grabb i skolan när jag för första gången förstod att min röst var speciell, berättar Rob Halford när vi börjar prata om hur allt började.

– Min lärare skulle starta en kör, jag var sju eller åtta, så alla i klassen fick gå fram till katedern och sjunga inför klassen. När det var min tur slutade det med att läraren bara satt och tittade på mig. Det var ungefär som en talangsåpa, typ The Voice, säger han och skrattar.

Läraren gillade vad hon hörde.

– Så hon tog med mig runt om i skolans klassrum, jag fick sjunga a capella inför alla de andra barnen. Alla applåderade och som du vet vill alla barn bli uppskattade. Så när jag förstod att jag hade en röst som kunde nå människor, som gav mig bekräftelse och beröm, blev det en katalysator för mig. Redan där började min kärleksaffär med sången och vad jag kunde göra med den. Rösten har försörjt mig så gott som hela livet.

Janis Joplin och Elvis

Han tog varje chans att vara med i sammanhang där han fick använda sin röst, han var flitig i skol- och kyrkokörer.

– Senare, i tonåren, upptäckte jag populärmusik som alla andra. Jag lyssnade mycket på väldigt olika typer av artister, som Janis Joplin och Elvis Presley. Men jag lyssnade inte alls bara rock. Det är tack vare det som jag har en så mångsidig röst i dag.

Elvis lyssnade han på så sent som kvällen innan vår intervju, timmarna före han gick ut på scenen.

– Några av de största ögonblicken med Elvis är när han sjunger gospel. Jag älskar att lyssna på de skivorna. Visst, jag är en metal-sångare och det är allt jag någonsin velat vara, men om man som musiker har en öppenhet mot allt det fantastiska som finns i musik – oavsett genre – så kan man dra stor nytta av det. Det finns ju flera sätt än ett att använda en röst. För mig är det viktigt att hela tiden hitta nya intressanta saker, att utvecklas. Varje gång Priest ska skriva ny musik funderar jag mycket kring vilken slags röst som passar bäst till vilken musik. Variation är viktigt för att inte lyssnaren ska tröttna.

Missbruk

Judas Priest upplevde ett gyllene 80-tal med flera storsäljande album. Men också en sångare som förde ett allt stökigare leverne.

– I januari firar jag 30 år som nykter. Och under den här tiden har min tro, min andlighet blivit allt starkare. För mig som person är den sidan av mig livsviktig. Att kunna leva ett nyktert liv, fritt från missbruk, har varit ett livsavgörande beslut för mig. Jag är evigt tacksam för att jag var kapabel att ta det beslutet. De flesta av oss blir äldre och i takt med det samlar vi på oss både insikter och kunskap.

Han beskriver en vardag där han försöker värdesätta det som är viktigt och verkligen betyder något, och hur han försöker stänga ute det som inte bidrar till ett liv i harmoni.

– Det är så mycket som händer i världen, det är lätt att bli så distraherad. Men det gäller att hitta en balans. Att hitta och lyfta fram det mirakulösa, det fantastiska som finns i vardagen. Jag försöker hitta ro, vilket inte alltid är så lätt efter som jag är något av en nyhetsnarkoman. Jag följer nyheterna hela tiden, det är det första jag gör på morgonen. Häromdagen läste jag om hur homosexuella brutalt mördas av IS och det fick mig att bara vilja skrika. Ironin i att en fridfull tro blir misshandlad på det här sättet och används i hemska sammanhang. Fruktansvärt.

Intervjun görs innan terrorattentaten i Paris.

Ateister

Frågor kring religion och livsåskådning är något han gärna diskuterar.

– Jag pratar gärna och ofta om andliga frågor, flera av mina bästa vänner är ateister så det brukar kunna bli riktigt intressant, skrattar han.

Som ung och aspirerande musiker fick han ett starkt stöd från sina föräldrar. Han uppmanades att satsa på att göra sin röst hörd.

– Mina föräldrar hade en väldigt enkel filosofi. Den gick ut på att om jag var lycklig så var de lyckliga. Det är ett fint mantra att ge till ett barn. Föräldrar ska guida barn genom livet, men det är viktigt att barnen får vara sina egna individer. De förstod tidigt hur viktig musiken var för mig så de uppmuntrade mig hela vägen. Det gav mig en trygghet, jag kände att jag kunde satsa på en karriär som sångare och skulle det inte funka, ja då skulle jag få satsa på något annat. Det gav mig en trygghet som jag tog med mig in i vuxenlivet.

Det har varit en del kontroverser runt Judas Priest genom åren. Vid ett tillfälle när två amerikanska ungdomar tog livet av sig under 80-talet, menade deras föräldrar att gruppens musik innehöll dolda budskap som påverkat ynglingarna. Det fick rättsliga efterföljder, men åtalet lades ner efter en rättslig prövning och i efterhand har hela saken beskrivits som ”farsartad”.

– Genom alla år i Judas Priest har vi spridit ett positivt budskap, jag känner att det vi sysslat med alltid har varit konstruktivt. Vi har aldrig hänförts av det negativa. Attityden i vår musik har alltid varit att det goda ska vinna över det onda.

Matcha hårda riff

Rent musikaliskt har Judas Priest varit föregångare på många sätt, men kanske än mer när så när det gäller kläder och stil.

– Stilen är en mix av många idéer. Metal hade inte en distinkt look när vi började. Vi hade soundet under det tidiga 70-talet, men vi hade inte det visuella. Jag kände att det behövdes något mera kraftfullt, något som såg ut så som musiken lät. Något som matchade hårda riff bättre än blåjeans. Jag har alltid varit väldigt intresserad av mode och tack vare det kunde jag hitta en klädstil som kändes hårdare. Kedjor och nitar. Läder och piskor. För mig kändes det passande. Det gav imagen ett extra kraftfält. På samma sätt som musiken var utmanande blev även det visuella det. Många menar att Judas Priest skapade ”the look for metal”.

Mycket av modet var inspirerat av gay-kulturen, hur medvetet var det?

– Det är bara delvis sant. Visst, inom gay-kulturen fanns lädret och bildspråket. Känslan av en dubbeltydlighet. Men att väva in modet från gay-kulturen var inte medvetet från min sida, det var aldrig del av en plan. Stilen var så ovanlig. När jag kom ut som homosexuell sa många ”Ah, så det var därför du klär dig som du gör”. Men det var inte riktigt på det sättet, det ena hade inte med det andra att göra egentligen, det vara bara en tillfällighet.

Insåg du att ni satte modet som kom att bli dresscode för mer eller mindre en hel genre?

– Nej, det slog oss inte. Man försöker göra något som står ut, alla ville vara unika, även vi. För mig är det där med kläderna och hela stilen mest en rolig grej. Samtidigt som det är en stor del av vem jag är.

Blev din publik överraskad när du kom ut som homosexuell?

– Både och. En del av fansen bara ryckte på axlarna och sa att ”Jo, det visste vi ju redan egentligen”. Hur man nu kan veta det, det finns ju ingen solklar typisk modell för hur en homosexuell man ska vara.

– Andra fans fick lära känna sin homofobi, sin intolerans. De visste inte riktigt hur de skulle förhålla sig till mig och till Judas Priest. För många var det säkert en nyttig erfarenhet. Men överlag möttes jag av positiva reaktioner. Jag kom ut under en period då jag inte var med i bandet.

Hur förändrades ditt liv efter att du börjat prata om din sexualitet?

– Innan jag kom ut så gjorde jag som många andra homosexuella – jag stängde in mig i ett skal, jag skapade ett fängelse för mig själv. Jag levde med ständiga lögner, jag var inte sann mot mig själv. Jag uppmanar alltid människor att se livet som en gåva, något man ska leva på sina egna villkor.

Du beskriver stämningen i bandet som väldigt positiv, jobbar ni med ny musik?

– Ja, vi trixar med en del idéer. Vi har kvar äventyrskänslan, viljan att skapa något nytt. Gruppen drivs av frågan ”Vad kan vi göra härnäst, kan vi fortfarande göra en bra metal-låt?” Vi tar inget för givet utan tar det steg för steg. Till slut har vi en ny skiva. Det finns en stark känsla av kreativitet i gruppen nu.

Flera av era mest populära låtar har över 30 år på nacken, hur förhåller ni er till det?

– Vi kommer alltid att spela Living after midnight, igen och igen och igen, men hey, samtidigt kör vi en låt som vi skrivit för bara något år sedan. Och den låten är lika självklar för oss som alla de andra. Kreativiteten flödar just nu.

Med tanke på din bakgrund och din fäbless för Elvis – något gospelalbum med Rob Halford finns inte med i planerna?

– Jag gillar äventyr och vill inte stänga ute några möjligheter. Som musiker är jag nyfiken på vad jag kan göra. Jag har experimenterat tidigare med olika konstellationer och sammanhang. Det får mig att må bra. Allt handlar egentligen om att få tiden att räcka till. Och om att vara på rätt plats, både i livet och geografiskt. Mitt engagemang i Priest kommer alltid i första hand, jag ser bandet som ett ångade metal-monster fullt av möjligheter. Och allt jag strävar efter som metalsångare hittar jag i bandet.

Rob Halford tackar för trevligt samtal, nu måste han vila rösten. En rykande kopp te väntar på honom.

 

Vad? Judas Priest

Var? Löfbergs arena, Karlstad

När? Den 4 december

Han växte upp i ett kristet hem. Tog vägen till musiken via kyrkokören och lyssnar på Elvis gospelinspelningar innan han går ut på scenen. Hans tro hjälpte honom att göra sig kvitt ett alkohol- och drogberoende och han beskriver den spirituella sidan av livet som livsviktig för honom.

Passande nog går Rob Halford under smeknamnet The Metal God. Musiken som han gjort tillsammans med Judas Priest har blivit religion för många metalfans, det gruppen bidragit med ,till genren är omistligt.

Smeknamnet kommer naturligtvis från låten Metal Gods som gruppen släppte 1980 på albumet Brittish Steel som många menar är gruppens bästa. Men smeknamnet klär honom också med tanke på vad han har betytt för hårdrocken. Få röster och personligheter har varit lika inflytelserika som Rob Halford. Nitar och läder. Piskor. Rösten omfamnar nära fyra oktaver. Från kittlande, isande falsett till grötig growl.

– Well hello there Carl, säger han mjukt och börjar beskriva vädret utanför hans hotellrum. Han har en ledig dag efter att ha genomfört två
”blistering metal shows” i kanadensiska Vancouver.

– Det är väldigt kallt, dimmigt och grått. Väldigt metal, säger Rob Halford.

Han kan inte ens prata om vädret utan att det blir hårdrock.

– För mig är det speciellt med heavy metal under vinterhalvåret. Visst, det är trevligt på sommaren också, men att komma in från kylan och kliva rakt in i en metal-konsert, ett inferno av ljud och ljus, kontrasten blir så stor. Energin mer påtaglig, fortsätter han.

Nästa år fyller han pensionär. Året markerar också 30 år utan drog- och spritmissbruk. Med undantag för ett drygt decennium har han spelat i Judas Priest sedan 1973. Det har varit både toppar och dalar, bråk och succéer. Men när han pratar om sitt och sina kollegors engagemang i dagens upplaga av bandet, skymtar inte ett spår att trötthet.

– Vi har kvar hungern. Det är fortfarande kul med hela rock'n'roll-grejen. Vi tillhör veteranerna inom metal nu och med åren så känner vi en allt större tacksamhet gentemot våra fans som fortfarande vill att Priest kommer och spelar för dom. Som vill att vi gör ny musik. Har ett band inga fans, har det inget liv.

Karlstad och Globen

Den 4 december kommer Judas Priest till Karlstad. Dagen efter gör de Globen i Stockholm. De var i Sverige så sent som i somras då de gjorde en bejublad spelning på Sweden Rock.

– Dom som kommer och lyssnar och tittar på oss känner att det är något speciellt, vi var med från början. Vi har varit med och skapat och format det som är metal. Det är något vi är medvetna om och något som många verkligen värdesätter.

Judas Priest bildades 1969 i Birmingham, en industristad som hör till Englands största. Staden har även fostrat band som Black Sabbath och Napalm Death. Rob Halford kom med som sångare genom hans syster som vid tidpunkten var tillsammans med Ian Hill, en av medlemmarna. 1974 albumdebuterade gruppen.

– Jag vara en liten grabb i skolan när jag för första gången förstod att min röst var speciell, berättar Rob Halford när vi börjar prata om hur allt började.

– Min lärare skulle starta en kör, jag var sju eller åtta, så alla i klassen fick gå fram till katedern och sjunga inför klassen. När det var min tur slutade det med att läraren bara satt och tittade på mig. Det var ungefär som en talangsåpa, typ The Voice, säger han och skrattar.

Läraren gillade vad hon hörde.

– Så hon tog med mig runt om i skolans klassrum, jag fick sjunga a capella inför alla de andra barnen. Alla applåderade och som du vet vill alla barn bli uppskattade. Så när jag förstod att jag hade en röst som kunde nå människor, som gav mig bekräftelse och beröm, blev det en katalysator för mig. Redan där började min kärleksaffär med sången och vad jag kunde göra med den. Rösten har försörjt mig så gott som hela livet.

Janis Joplin och Elvis

Han tog varje chans att vara med i sammanhang där han fick använda sin röst, han var flitig i skol- och kyrkokörer.

– Senare, i tonåren, upptäckte jag populärmusik som alla andra. Jag lyssnade mycket på väldigt olika typer av artister, som Janis Joplin och Elvis Presley. Men jag lyssnade inte alls bara rock. Det är tack vare det som jag har en så mångsidig röst i dag.

Elvis lyssnade han på så sent som kvällen innan vår intervju, timmarna före han gick ut på scenen.

– Några av de största ögonblicken med Elvis är när han sjunger gospel. Jag älskar att lyssna på de skivorna. Visst, jag är en metal-sångare och det är allt jag någonsin velat vara, men om man som musiker har en öppenhet mot allt det fantastiska som finns i musik – oavsett genre – så kan man dra stor nytta av det. Det finns ju flera sätt än ett att använda en röst. För mig är det viktigt att hela tiden hitta nya intressanta saker, att utvecklas. Varje gång Priest ska skriva ny musik funderar jag mycket kring vilken slags röst som passar bäst till vilken musik. Variation är viktigt för att inte lyssnaren ska tröttna.

Missbruk

Judas Priest upplevde ett gyllene 80-tal med flera storsäljande album. Men också en sångare som förde ett allt stökigare leverne.

– I januari firar jag 30 år som nykter. Och under den här tiden har min tro, min andlighet blivit allt starkare. För mig som person är den sidan av mig livsviktig. Att kunna leva ett nyktert liv, fritt från missbruk, har varit ett livsavgörande beslut för mig. Jag är evigt tacksam för att jag var kapabel att ta det beslutet. De flesta av oss blir äldre och i takt med det samlar vi på oss både insikter och kunskap.

Han beskriver en vardag där han försöker värdesätta det som är viktigt och verkligen betyder något, och hur han försöker stänga ute det som inte bidrar till ett liv i harmoni.

– Det är så mycket som händer i världen, det är lätt att bli så distraherad. Men det gäller att hitta en balans. Att hitta och lyfta fram det mirakulösa, det fantastiska som finns i vardagen. Jag försöker hitta ro, vilket inte alltid är så lätt efter som jag är något av en nyhetsnarkoman. Jag följer nyheterna hela tiden, det är det första jag gör på morgonen. Häromdagen läste jag om hur homosexuella brutalt mördas av IS och det fick mig att bara vilja skrika. Ironin i att en fridfull tro blir misshandlad på det här sättet och används i hemska sammanhang. Fruktansvärt.

Intervjun görs innan terrorattentaten i Paris.

Ateister

Frågor kring religion och livsåskådning är något han gärna diskuterar.

– Jag pratar gärna och ofta om andliga frågor, flera av mina bästa vänner är ateister så det brukar kunna bli riktigt intressant, skrattar han.

Som ung och aspirerande musiker fick han ett starkt stöd från sina föräldrar. Han uppmanades att satsa på att göra sin röst hörd.

– Mina föräldrar hade en väldigt enkel filosofi. Den gick ut på att om jag var lycklig så var de lyckliga. Det är ett fint mantra att ge till ett barn. Föräldrar ska guida barn genom livet, men det är viktigt att barnen får vara sina egna individer. De förstod tidigt hur viktig musiken var för mig så de uppmuntrade mig hela vägen. Det gav mig en trygghet, jag kände att jag kunde satsa på en karriär som sångare och skulle det inte funka, ja då skulle jag få satsa på något annat. Det gav mig en trygghet som jag tog med mig in i vuxenlivet.

Det har varit en del kontroverser runt Judas Priest genom åren. Vid ett tillfälle när två amerikanska ungdomar tog livet av sig under 80-talet, menade deras föräldrar att gruppens musik innehöll dolda budskap som påverkat ynglingarna. Det fick rättsliga efterföljder, men åtalet lades ner efter en rättslig prövning och i efterhand har hela saken beskrivits som ”farsartad”.

– Genom alla år i Judas Priest har vi spridit ett positivt budskap, jag känner att det vi sysslat med alltid har varit konstruktivt. Vi har aldrig hänförts av det negativa. Attityden i vår musik har alltid varit att det goda ska vinna över det onda.

Matcha hårda riff

Rent musikaliskt har Judas Priest varit föregångare på många sätt, men kanske än mer när så när det gäller kläder och stil.

– Stilen är en mix av många idéer. Metal hade inte en distinkt look när vi började. Vi hade soundet under det tidiga 70-talet, men vi hade inte det visuella. Jag kände att det behövdes något mera kraftfullt, något som såg ut så som musiken lät. Något som matchade hårda riff bättre än blåjeans. Jag har alltid varit väldigt intresserad av mode och tack vare det kunde jag hitta en klädstil som kändes hårdare. Kedjor och nitar. Läder och piskor. För mig kändes det passande. Det gav imagen ett extra kraftfält. På samma sätt som musiken var utmanande blev även det visuella det. Många menar att Judas Priest skapade ”the look for metal”.

Mycket av modet var inspirerat av gay-kulturen, hur medvetet var det?

– Det är bara delvis sant. Visst, inom gay-kulturen fanns lädret och bildspråket. Känslan av en dubbeltydlighet. Men att väva in modet från gay-kulturen var inte medvetet från min sida, det var aldrig del av en plan. Stilen var så ovanlig. När jag kom ut som homosexuell sa många ”Ah, så det var därför du klär dig som du gör”. Men det var inte riktigt på det sättet, det ena hade inte med det andra att göra egentligen, det vara bara en tillfällighet.

Insåg du att ni satte modet som kom att bli dresscode för mer eller mindre en hel genre?

– Nej, det slog oss inte. Man försöker göra något som står ut, alla ville vara unika, även vi. För mig är det där med kläderna och hela stilen mest en rolig grej. Samtidigt som det är en stor del av vem jag är.

Blev din publik överraskad när du kom ut som homosexuell?

– Både och. En del av fansen bara ryckte på axlarna och sa att ”Jo, det visste vi ju redan egentligen”. Hur man nu kan veta det, det finns ju ingen solklar typisk modell för hur en homosexuell man ska vara.

– Andra fans fick lära känna sin homofobi, sin intolerans. De visste inte riktigt hur de skulle förhålla sig till mig och till Judas Priest. För många var det säkert en nyttig erfarenhet. Men överlag möttes jag av positiva reaktioner. Jag kom ut under en period då jag inte var med i bandet.

Hur förändrades ditt liv efter att du börjat prata om din sexualitet?

– Innan jag kom ut så gjorde jag som många andra homosexuella – jag stängde in mig i ett skal, jag skapade ett fängelse för mig själv. Jag levde med ständiga lögner, jag var inte sann mot mig själv. Jag uppmanar alltid människor att se livet som en gåva, något man ska leva på sina egna villkor.

Du beskriver stämningen i bandet som väldigt positiv, jobbar ni med ny musik?

– Ja, vi trixar med en del idéer. Vi har kvar äventyrskänslan, viljan att skapa något nytt. Gruppen drivs av frågan ”Vad kan vi göra härnäst, kan vi fortfarande göra en bra metal-låt?” Vi tar inget för givet utan tar det steg för steg. Till slut har vi en ny skiva. Det finns en stark känsla av kreativitet i gruppen nu.

Flera av era mest populära låtar har över 30 år på nacken, hur förhåller ni er till det?

– Vi kommer alltid att spela Living after midnight, igen och igen och igen, men hey, samtidigt kör vi en låt som vi skrivit för bara något år sedan. Och den låten är lika självklar för oss som alla de andra. Kreativiteten flödar just nu.

Med tanke på din bakgrund och din fäbless för Elvis – något gospelalbum med Rob Halford finns inte med i planerna?

– Jag gillar äventyr och vill inte stänga ute några möjligheter. Som musiker är jag nyfiken på vad jag kan göra. Jag har experimenterat tidigare med olika konstellationer och sammanhang. Det får mig att må bra. Allt handlar egentligen om att få tiden att räcka till. Och om att vara på rätt plats, både i livet och geografiskt. Mitt engagemang i Priest kommer alltid i första hand, jag ser bandet som ett ångade metal-monster fullt av möjligheter. Och allt jag strävar efter som metalsångare hittar jag i bandet.

Rob Halford tackar för trevligt samtal, nu måste han vila rösten. En rykande kopp te väntar på honom.

 

Vad? Judas Priest

Var? Löfbergs arena, Karlstad

När? Den 4 december

Rob Halford

Född 1951.

Sjöng bland annat i bandet Hiroshima innan han 1973 blev medlem i Judas Priest.

Bandet albumdebuterade 1974 med Rocka Rolla. Har sedan dess släppt 17 studioalbum samt flera samlings- och liveskivor. Det senaste, Redeemer of Souls, kom i fjol. Totalt har gruppen sålt över 45 miljoner album. Brittish Steel från 1980 hör till höjdpunkterna för bandet.

Bandnamnet sägs ha tagits från Bob Dylans låt The Ballad of Frankie Lee and Judas Priest.

Halford hoppade av Judas Priest 1992 för att återkomma 2003. Under den här tiden släppte han skivor med Fight och 2wo. Bland annat i samarbete med Trent Reznor från Nine Inch Nails. 1998 kom han ut som homosexuell.

Lyssnar på:

– Allt! Från Bowie till Janis Joplin till Slayer.

Tittar på:

– Jag har problem med nattsömnen tack vare Netflix! Just nu kollar jag på Peaky Blinders och House of Cards. Jag såg Tillbaka till framtiden med anledningen av jubileet nyligen, det var kul. Mitt intresse för film liknar mitt musikintresse, jag rör mig över hela kartan. Från Iron man till små independent filmer.

Läser:

– Jag läser mycket men jag hatar digitala böcker. Jag vill hålla i en fysisk bok, annars funkar det inte.

Bästa albumet alla kategorier:

– The Beatles Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band. Den har allt. Mångsidigheten i både framförandet och kompositionerna. Alla aspekter av musik är liksom inkluderad i ett och samma album. Ett fantastiskt album att förlora sig i, inte minst för musiker.

Kuriosa: Rob Halford har en liten roll i Jonas Åkerlunds film Spun (2002).

Vid två tillfällen har Rob Halford har tagit över leadsången i Black Sabbath då ordinarie sångare (Vid ett tillfälle Ronnie James Dio och ett annat Ozzy Osbourne) fått förhinder.