2015-11-06 06:00

2015-11-06 06:00

Claes Månsson: "Det var en skräckupplevelse!"

HUMOR: Claes Månsson är aktuell i serien Saltön och med farsen Bröllop i kikarn'n

Han jobbar på Dramaten, gör fars, barnunderhållning och tv-drama. Som skådespelare är Claes Månsson väldigt mångfacetterad. Men en ledstjärna genom karriären har varit humorn, det var med den allt började.

Många tänker på honom som den långe i Lorry-gänget. Humorgruppen levererade syrlig komik med personlighet, medverkade gjorde förutom Månsson bland andra Peter Dalle, Suzanne Reuter och Johan Ulveson. Men det är många roller som pryder Claes Månssons meritlista. Roller på Dramaten, roller i dramaserier, buskisroller och barnprogram.

Men oavsett vilken skepnad han tar så finns det alltid en tydlig dos av honom själv med i gestaltningen. Mycket mer så än hos de flesta andra skådespelare.

– Ja... Det är nog lite så, säger Claes Månsson och drar eftertänksamt på orden.

Efter en kort tystnad hittar han en förklarning.

– En av mina stora idoler har alltid varit Keve Hjelm. Han använde sig mycket av sig själv. Han gjorde i princip alltid samma figur, och det gjorde han väldigt bra. Jag har inte tänkt på det så tydligt förrän du sa det nu, men jag har nog anammat hans spelstil. Jag använder mycket av mig själv i rollerna, även om det finns en stor bredd så finns det alltid en tydlig kärna i rollerna som är Claes.

Han berättar om åren på scenskolan, år han tillbringade med Peter Dalle och Thorsten Flinck.

– Jag och Thorsten träffade Keve Hjelm ofta under de där åren. Han pratade mycket om att för att det ska bli bra, måste man utgå ifrån sina egna erfarenheter och sig själv.

De många olika rollerna, mångsidigheten, att ena stunden göra lättsam komik till att sedan tackla tyngre teaterstycken, beskriver han som ett lyckat växelbruk.

– Jag har alltid trivts väldigt bra på Dramaten. Men det var med amatörrevy det började för mig. Jag har fortfarande en stor kärlek till det folkliga. Min farsa var väldigt förtjust i den typen av underhållning, han berättade gärna roliga historier och det där fördes över på mig. Men oavsett vad jag ska spela, så försöker jag alltid söka det tragiska i det komiska och allvaret i det komiska på något sätt. Det är en väldigt fin regel som många skådespelare underskattar.

I år har Claes Månsson fyllt 65. Men arbetstakten är fortfarande hög. Han är aktuell i tv-serien Saltön och i farsen Bröllop i kikar'n som nu gästar Karlstad. Han halkade in på scenlivet förhållandevis sent i livet.

– Jag var närmare 30 när jag började söka mig till scenen. När jag var yngre var jag otroligt blyg. Och är fortfarande till viss del. Med åldern har jag lärt mig att behärska det. Jag jobbade som fritidsledare i Bergsjön, som är en betongförort i Göteborg, och där skulle det göras en revy. Någon tyckte att jag borde vara med för att jag hade varit lite rolig på en personalfest innan, (det var efter att jag fått i mig tre glas vin). ”Absout inte!”, sa jag. Men jag blev med i gänget för att sköta scenljuset och för att göra en lång historia kortare, så hamnade jag på scenen i alla fall då vi blev en person kort.

Du hamnade på scenen av nöd, snarare än att det var ett frivilligt val?

– Så var det. Plötsligt hade jag en roll. Jag var på toa sju gånger under en halvtimme innan jag skulle gå ut på scenen när det var premiär. Hela kroppen skrek att det var fel!

Hur kom du över den tröskeln och fortsatte?

– Det var en skräckupplevelse! Men när jag väl hade genomfört föreställningen... Det var som om jag hade sett, inte Gud, men något slags ljus! Ungefär som när man får barn, den typen av omvälvande upplevelse. Jag hade gjort något som jag absolut inte trodde att jag skulle klara av och det var jävligt häftigt.

Du besegrade blygheten.

– Från början när teatern och revyn kom in i mitt liv så fanns det inga planer på att göra det till en karriär. Jag tänkte att skådespelare måste ju ha något knep för att bli kvitt blyghet. Så mitt främsta mål var att luska ut de där knepen, för jag led verkligen av att vara så blyg. Men när jag väl började stå på scenen så öppnade sig en helt ny värld! Det var såå jävla kul!

Jagar du fortfarande den där första kicken, den där första känslan av eufori?

– Jag jagar inte lika mycket i dag. Jag är äldre och även om ambitionen är den samma är målet ett annat. I början söker man framgång för att etablera sig i yrket, för att kunna klara sig kvar. Men i dag känner jag att jag uppnått det där. Yrket är fortfarande lika roligt.

Har du hittat de där knepen mot blygheten?

– Nej! (skratt) Men skådespeleriet hjälpte till. Jag blev ett bekant ansikte för många, jag behövde inte presentera mig på samma sätt. Det gav en viss trygghet privat som var skön.

Så sent som förra året jobbade du åter med Peter Dalle, finns det planer för nya Lorry-projekt?

– Ja, faktiskt... Peter har pratat om en ny Yrrol-film. Det är väl både bra och dåligt egentligen, tänk om vi bara gör folk besvikna? Det är ett vågspel. Men Peter har försökt att hitta en ingång till det hela som skulle kännas bra. Jag frågar honom då och då hur det går, men jag har inte fått något riktigt svar. Jag är positivt inställd, Peter är en fantastisk manusförfattare så jag litar på honom.

Humorn är ju din kärna, vad har inspirerat förutom din fars historier?

– Monty Python! Vi gjorde en hel del liknande sketcher på scenskolan. Stark inspirationskälla!

Många drar vissa likheter mellan dig och John Cleese, bland annat genom att ni båda driver hotell.

– Ja, du tänker på hans roll i Pang i bygget. Jo, jag har ett hotell i Frankrike. Det är vansinnigt kul, vi är fyra stycken som driver det tillsammans. Nio rum totalt. Tidigare ägdes huset av en filmstjärna så personligheter som Édith Piaf har spenderat nätter där.

Från hotellägare till sexhungrig präst, hur beskriver du din rollkaraktär i Bröllop i kikar'n?

– Det är en präst som inte har alla hästarna i stallet om man säger. Han är både korkad och galen. Han har levt sitt liv i tron om att han måste leva i celibat. Det visar sig vara fel och han inser att han har en del att ta igen. En väldigt rolig roll att spela. Det finns en hel del av mig själv även i honom.

Många tänker på honom som den långe i Lorry-gänget. Humorgruppen levererade syrlig komik med personlighet, medverkade gjorde förutom Månsson bland andra Peter Dalle, Suzanne Reuter och Johan Ulveson. Men det är många roller som pryder Claes Månssons meritlista. Roller på Dramaten, roller i dramaserier, buskisroller och barnprogram.

Men oavsett vilken skepnad han tar så finns det alltid en tydlig dos av honom själv med i gestaltningen. Mycket mer så än hos de flesta andra skådespelare.

– Ja... Det är nog lite så, säger Claes Månsson och drar eftertänksamt på orden.

Efter en kort tystnad hittar han en förklarning.

– En av mina stora idoler har alltid varit Keve Hjelm. Han använde sig mycket av sig själv. Han gjorde i princip alltid samma figur, och det gjorde han väldigt bra. Jag har inte tänkt på det så tydligt förrän du sa det nu, men jag har nog anammat hans spelstil. Jag använder mycket av mig själv i rollerna, även om det finns en stor bredd så finns det alltid en tydlig kärna i rollerna som är Claes.

Han berättar om åren på scenskolan, år han tillbringade med Peter Dalle och Thorsten Flinck.

– Jag och Thorsten träffade Keve Hjelm ofta under de där åren. Han pratade mycket om att för att det ska bli bra, måste man utgå ifrån sina egna erfarenheter och sig själv.

De många olika rollerna, mångsidigheten, att ena stunden göra lättsam komik till att sedan tackla tyngre teaterstycken, beskriver han som ett lyckat växelbruk.

– Jag har alltid trivts väldigt bra på Dramaten. Men det var med amatörrevy det började för mig. Jag har fortfarande en stor kärlek till det folkliga. Min farsa var väldigt förtjust i den typen av underhållning, han berättade gärna roliga historier och det där fördes över på mig. Men oavsett vad jag ska spela, så försöker jag alltid söka det tragiska i det komiska och allvaret i det komiska på något sätt. Det är en väldigt fin regel som många skådespelare underskattar.

I år har Claes Månsson fyllt 65. Men arbetstakten är fortfarande hög. Han är aktuell i tv-serien Saltön och i farsen Bröllop i kikar'n som nu gästar Karlstad. Han halkade in på scenlivet förhållandevis sent i livet.

– Jag var närmare 30 när jag började söka mig till scenen. När jag var yngre var jag otroligt blyg. Och är fortfarande till viss del. Med åldern har jag lärt mig att behärska det. Jag jobbade som fritidsledare i Bergsjön, som är en betongförort i Göteborg, och där skulle det göras en revy. Någon tyckte att jag borde vara med för att jag hade varit lite rolig på en personalfest innan, (det var efter att jag fått i mig tre glas vin). ”Absout inte!”, sa jag. Men jag blev med i gänget för att sköta scenljuset och för att göra en lång historia kortare, så hamnade jag på scenen i alla fall då vi blev en person kort.

Du hamnade på scenen av nöd, snarare än att det var ett frivilligt val?

– Så var det. Plötsligt hade jag en roll. Jag var på toa sju gånger under en halvtimme innan jag skulle gå ut på scenen när det var premiär. Hela kroppen skrek att det var fel!

Hur kom du över den tröskeln och fortsatte?

– Det var en skräckupplevelse! Men när jag väl hade genomfört föreställningen... Det var som om jag hade sett, inte Gud, men något slags ljus! Ungefär som när man får barn, den typen av omvälvande upplevelse. Jag hade gjort något som jag absolut inte trodde att jag skulle klara av och det var jävligt häftigt.

Du besegrade blygheten.

– Från början när teatern och revyn kom in i mitt liv så fanns det inga planer på att göra det till en karriär. Jag tänkte att skådespelare måste ju ha något knep för att bli kvitt blyghet. Så mitt främsta mål var att luska ut de där knepen, för jag led verkligen av att vara så blyg. Men när jag väl började stå på scenen så öppnade sig en helt ny värld! Det var såå jävla kul!

Jagar du fortfarande den där första kicken, den där första känslan av eufori?

– Jag jagar inte lika mycket i dag. Jag är äldre och även om ambitionen är den samma är målet ett annat. I början söker man framgång för att etablera sig i yrket, för att kunna klara sig kvar. Men i dag känner jag att jag uppnått det där. Yrket är fortfarande lika roligt.

Har du hittat de där knepen mot blygheten?

– Nej! (skratt) Men skådespeleriet hjälpte till. Jag blev ett bekant ansikte för många, jag behövde inte presentera mig på samma sätt. Det gav en viss trygghet privat som var skön.

Så sent som förra året jobbade du åter med Peter Dalle, finns det planer för nya Lorry-projekt?

– Ja, faktiskt... Peter har pratat om en ny Yrrol-film. Det är väl både bra och dåligt egentligen, tänk om vi bara gör folk besvikna? Det är ett vågspel. Men Peter har försökt att hitta en ingång till det hela som skulle kännas bra. Jag frågar honom då och då hur det går, men jag har inte fått något riktigt svar. Jag är positivt inställd, Peter är en fantastisk manusförfattare så jag litar på honom.

Humorn är ju din kärna, vad har inspirerat förutom din fars historier?

– Monty Python! Vi gjorde en hel del liknande sketcher på scenskolan. Stark inspirationskälla!

Många drar vissa likheter mellan dig och John Cleese, bland annat genom att ni båda driver hotell.

– Ja, du tänker på hans roll i Pang i bygget. Jo, jag har ett hotell i Frankrike. Det är vansinnigt kul, vi är fyra stycken som driver det tillsammans. Nio rum totalt. Tidigare ägdes huset av en filmstjärna så personligheter som Édith Piaf har spenderat nätter där.

Från hotellägare till sexhungrig präst, hur beskriver du din rollkaraktär i Bröllop i kikar'n?

– Det är en präst som inte har alla hästarna i stallet om man säger. Han är både korkad och galen. Han har levt sitt liv i tron om att han måste leva i celibat. Det visar sig vara fel och han inser att han har en del att ta igen. En väldigt rolig roll att spela. Det finns en hel del av mig själv även i honom.

Ser mycket film

Claes Månsson, 65, är född i Göteborg, bor i Stockholm.

Familj: Hustrun Gudrun och två barn.

Har medverkat i en mängd humorprogram och filmer samt gjort roller på diverse scener i landet, bland annat på Vallarna i Falkenberg och på Dramaten i Stockholm. Har gjort flera röster i barnproduktioner som Frost, Wallace & Gromit och Röjar Ralf.

Tittar på:

– Film! Ser minst tre-fyra filmer i veckan. Försöker se mycket teater också men tiden räcker inte till när jag själv spelar. Jag bor på teatern regelbundet men jag tycker ändå inte att jag hinner se allt jag vill.

Lyssnar på:

– När jag reser lyssnar jag mycket på musik. Jag gillar Paul Simon, han har följt mig genom åren.

Läser:

– Mycket manusplugg. Försöker hinna med en del böcker också. Senast var det Kepplers Sandmannen som jag tyckte mycket om. Jerker Virdborg håller jag på med nu, han är jättebra.