2015-10-19 06:00

2015-10-19 13:08

Värmländsk historielektion med guldkant

KONSERT. SVEN-INGVARS FYRA KONSERTKVÄLLAR I SLIPERIET

Sven-Ingvars blickar tillbaka.
Gruppen framför väl valda delar ur den stora katalog som producerats under de nära 60 åren bandet existerat.

”Det känns stort att få se dom tillsammans”, säger en värmländsk musiker från den yngre generationen innan konserten börjar.

”Jag har själv spelat en del med Ingvar, men jag har aldrig sett honom på scen tillsammans med Sven-Erik och hela bandet”.

Och visst känns det lite speciellt när Ingvar Karlsson kliver upp på scenen med sin röda Stratocaster på scenen. Sliperiet i Borgvik är ombyggt för kvällen, en stor scen upptar ena kortändan, påkostat ljus och ljud intar rummet i konsthallen.

Det är den sista av fyra konsertkvällar. Det är konserter som sticker ut lite extra, bandet har dammat av flera nummer som länge legat i träda. Låtlistan är till stor del uppbyggd i kronologisk ordning, följaktligen inleder bandet med Sven-Erik Magnusson på klarinett. För det var så det började. Några rejäla stenkast därifrån. För snart 60 år sedan.

Pluras Åmotsfors

Kvällen blir en historielektion. En resa genom Värmland och Fryksdalen. Genom Pluras månskensnatt i Åmotsfors, genom Peter LeMarcs Hus till salu, genom Frödings Anita och vilda västern under parasollet. Pangpang och barnförbjudet.

Det är ju en jäkla resa den här gruppen gjort. Och gör. Det är inget museiföremål som går upp på scenen, utan en väloljad underhållningsmaskin. En maskin som besitter en hel del humor, värme och elegans. Och med löjligt många hits under bältet.

Ingvar Karlsson har inte på allvar hoppat av den där resan än. Han dyker upp på spelningar som ligger inom cykelavstånd. Vissa kvällar blir cykelturen lite längre. Ibland går det ju inte att låta bli.

”Detta var roligt”, utbrister han efter första inhoppet. Samtidigt erkänner han att han trivs bra även när arrangemangen är lite mindre. ”Det blir rörigt när det är för mycket runtikring”.

Guldkant

Det ordinarie setet avslutas med en vacker Värmlandsvisan. Publiken reser sig upp så fort de första textfraserna kommer. Ack Värmeland du sköna. Många sjunger med. Det gör många i många av låtarna den här kvällen. Från de första, lite valpiga tjo-och-tjim-hitsen, till skaldernas popdängor, fram till de mer moderna sångerna om brevbärare och blondiner. Gitarristen Staffan Ernestam plockar fram sin Rickenbacker och frågar om publiken gillar Tom Petty & The Heartbreakers. Jubel utbryter på sina håll. Som band kan Sven-Ingvars visa upp en hel del olika sidor. Från en akustisk, enkel och effektiv Två mörka ögon till en röjar-rusig Jag ringer på fredag. Dessutom har gruppen en sångare med en röst som på senare år fått något av en guldkant. Dessutom har han en naturlig förmåga att skapa trivsel och gemenskap. Bra egenskaper att ha med sig när resan blir lång.

”Det känns stort att få se dom tillsammans”, säger en värmländsk musiker från den yngre generationen innan konserten börjar.

”Jag har själv spelat en del med Ingvar, men jag har aldrig sett honom på scen tillsammans med Sven-Erik och hela bandet”.

Och visst känns det lite speciellt när Ingvar Karlsson kliver upp på scenen med sin röda Stratocaster på scenen. Sliperiet i Borgvik är ombyggt för kvällen, en stor scen upptar ena kortändan, påkostat ljus och ljud intar rummet i konsthallen.

Det är den sista av fyra konsertkvällar. Det är konserter som sticker ut lite extra, bandet har dammat av flera nummer som länge legat i träda. Låtlistan är till stor del uppbyggd i kronologisk ordning, följaktligen inleder bandet med Sven-Erik Magnusson på klarinett. För det var så det började. Några rejäla stenkast därifrån. För snart 60 år sedan.

Pluras Åmotsfors

Kvällen blir en historielektion. En resa genom Värmland och Fryksdalen. Genom Pluras månskensnatt i Åmotsfors, genom Peter LeMarcs Hus till salu, genom Frödings Anita och vilda västern under parasollet. Pangpang och barnförbjudet.

Det är ju en jäkla resa den här gruppen gjort. Och gör. Det är inget museiföremål som går upp på scenen, utan en väloljad underhållningsmaskin. En maskin som besitter en hel del humor, värme och elegans. Och med löjligt många hits under bältet.

Ingvar Karlsson har inte på allvar hoppat av den där resan än. Han dyker upp på spelningar som ligger inom cykelavstånd. Vissa kvällar blir cykelturen lite längre. Ibland går det ju inte att låta bli.

”Detta var roligt”, utbrister han efter första inhoppet. Samtidigt erkänner han att han trivs bra även när arrangemangen är lite mindre. ”Det blir rörigt när det är för mycket runtikring”.

Guldkant

Det ordinarie setet avslutas med en vacker Värmlandsvisan. Publiken reser sig upp så fort de första textfraserna kommer. Ack Värmeland du sköna. Många sjunger med. Det gör många i många av låtarna den här kvällen. Från de första, lite valpiga tjo-och-tjim-hitsen, till skaldernas popdängor, fram till de mer moderna sångerna om brevbärare och blondiner. Gitarristen Staffan Ernestam plockar fram sin Rickenbacker och frågar om publiken gillar Tom Petty & The Heartbreakers. Jubel utbryter på sina håll. Som band kan Sven-Ingvars visa upp en hel del olika sidor. Från en akustisk, enkel och effektiv Två mörka ögon till en röjar-rusig Jag ringer på fredag. Dessutom har gruppen en sångare med en röst som på senare år fått något av en guldkant. Dessutom har han en naturlig förmåga att skapa trivsel och gemenskap. Bra egenskaper att ha med sig när resan blir lång.