2013-10-16 08:00

2015-11-13 11:08

Paul+George+Ringo blir Jeff Lynne

THE BEATLES

Han har sålt 50 miljoner skivor med sitt band ELO.
Troligtvis har han sålt ännu mer i rollen som producent. Han har jobbat med Paul, George och Ringo, både var för sig och som The Beatles.

Bland det första The Beatles gjorde på svensk mark var att besöka Sveriges radio och spela in sju låtar. Dessa producerades av Klas Burling och sändes den 11 november.

Fem av inspelningarna kom med när The Beatles släppte Anthology-serien, en samling om tre dubbelskivor som bland annat innehöll alternativa tagningar och liveframträdanden. Dessutom bjöd två av volymerna på helt nytt material i form av låtarna Free as a bird och Real love.

Dessa producerades av Jeff Lynne.

– Ska jag vara helt ärlig så var det väldigt skrämmande, säger Jeff Lynne när jag når honom i studion i Los Angeles där han jobbar med en ny skiva.

– Samtidigt som det var enormt upplyftande! Det var naturligtvis brilliant att få hänga med de här killarna: Paul, George och Ringo och bli deras vän och få göra musik med dem.

Anledningen till att det var just Jeff Lynne som fick telefonsamtalet börjar med att Dave Edmunds några år tidigare, lite i förbifarten, nämnde för Jeff Lynne att George Harrison ville samarbeta med honom.

– ”What!?”, skrek jag. Jag trodde inte det var sant. Men jag åkte hem till George och vi fick en väldigt fin kontakt redan från början. Det var faktiskt inte mer märkvärdigt än att jag och George skrev några låtar ihop och gjorde ett album.

Skivan fick titeln Cloud nine och släpptes 1987. Den kom att bli något av en comeback, både för George Harrison och Jeff Lynne. Harrison hade inte gjort något soloalbum på flera år och Lynne hade lagt ELO på is.

– Sedan blev det en snöbollseffekt. Vi kom på att vi borde ha en egen grupp. Och så föddes The Traveling Wilburys. Det var ju också hyfsat fantastiskt, konstaterar Jeff Lynne på typiskt torrt brittiskt manér.

– ”Vilka ska vara med mer? Hmm, få se nu”. Bob Dylan var det första namnet vi kom på. ”Vad sägs om Roy Orbison?”. Vi satt och drömde helt enkelt, kastade bara ur oss de namn som kom upp i skallen. ”Tom Petty?” Ja, honom gillade vi mycket båda två.

Arbetet med The Traveling Wilburys första skiva beskriver Jeff Lynne som en lustfylld process.

– Vi satt tillsammans med akustiska gitarrer och skrev en grund. Sedan skrev vi texterna när vi åt middag och senare på samma kväll spelade vi in sången. Det var arbetsmodellen. Vi gjorde hela albumet på tio dagar.

Och snöbollseffekten fortsatte. Han producerade Tom Pettys Full moon fever med hitsinglar som Free fallin' och I won't back down (där George Harrison gästade) och Roy Orbisons Mystery girl där låten som inspirerat albumtiteln skrevs av Bono och The Edge från U2.

– Det här var nog den bästa tiden i mitt liv. Jag fick göra det jag älskar, skriva musik och göra skivor. Och detta med några av de mest fantastiska låtskrivare och sångare någonsin. Alla de här skivorna klättrade högt på de största listorna runt om i världen. Alla gjordes mer eller mindre under samma år!

Jeff Lynne intresserade sig tidigt för hela apparaten kring en skivinspelning. Från låtskrivandet via framförandet till inspelandet och den fysiska utgivningen.

– Jag gör det helt enkelt för att jag älskar att göra alla de här sakerna. Att bara göra en sak skulle jag tycka var väldigt... tråkigt. Eftersom jag gör allt, kan jag varva hela tiden - sjunga lite, producera, skriva låtar. Jag uppfattar varje moment som lika utmanande. Varje enskild sak i det här påverkar det andra. Hur jag skrivit låten påverkar hur jag spelar gitarr som påverkar hur jag sjunger...

Har det alltid varit självklart för dig att arbeta med alla sakerna?

– Definitivt. Från dag ett. Jag fick en bandspelare, tillverkad i Danmark faktiskt, runt 1968 och direkt så började jag leka med harmonier och röster och andra instrument. Jag hade redan börjat spela gitarr men upptäckte där och då att jag var enormt intresserad och road av alla aspekter av att göra skivor. Det är jag fortfarande. Om det är något som ska göras och jag kan fixa det själv, vill jag inte att någon annan gör det.

Är det någon av de här kreativa processerna som du tycker mer om?

– Att skriva en ny låt är alltid en skön upplevelse. Det finns oändligt många vägar att gå med en låt när man börjar spela in den. Det är alltid lika fascinerade och intressant att se vart det tar vägen. Det är något av det mest tillfredsställande som finns.

Hur vill du beskriva det arbetet? Vad styr stegen?

– Jag har alltid en väldigt levande bild av hur det ska låta, vilket stuk låten borde ha. Men ofta när jag väl börjar spela in så ändras allting och det som kändes så självklart till en början, det blir till något helt annat. Jag kommer alltid till studion med de bästa intentionerna att göra låten så som jag hörde den i huvudet när jag skrev den. Men det går aldrig riktigt att förutspå hur en låt kommer att bete sig, den får snabbt ett eget liv.

Hur skriver du dina låtar?

– Jag spelar gitarr varje dag, minst en timme. Mest för att jag verkligen gillar det. Det är alltid trevligt att dra favoritackorden och försöka hitta på nya. Ibland kommer det fram något, ibland inte.

John Lennon ska ha kallat ELO för ”Beatles söner”, har The Beatles alltid varit en viktig influens för dig?

– Ja. De var mina idoler. Så när jag fick möjligheten att jobba med dem var det stort.

Du fick för ett ögonblick vara den femte beateln.

– Yeah! Men när du jobbar med de här killarna måste du verkligen vara på tårna. Det går inte att låtsas kunna något, du måste vara fokuserad när du är i samma rum som tre av beatlarna och lyssnar på den fjärde på band.

Det första de gjorde i studion var att lyssna på en inspelning där John Lennon sjunger Free as a bird, en demoinspelning på ett vanligt kassettband i mono. Med den som utgångspunkt var uppdraget att klä låten till en fullvärdig Beatlesklassiker.

– Hur ska jag kunna förvandla det här till en färdig Beatleslåt? Det är ju så dåligt inspelat. Det var väldigt mycket brus på bandet och det gick inte att separera så att rösten och pianot fick varsin kanal. John hade spelat in låten bara som referens, utan att lägga någon vikt vid att tempot skulle vara konstant eller så. Men vi bestämde oss för att inte tänka så mycket på det som begränsade oss utan helt enkelt bara sätta tänderna i det som skulle göras. Men det var svårt. Jag måste erkänna att det var det svåraste jag någonsin har behövt göra i en studio.

Hur gick arbetet till rent praktiskt, det är kanske inte läge att tycka till för mycket om hur Paul ska spela bas till exempel?

– Nej, Paul vet väldigt väl hur man spelar bas (skratt). Vi satt tillsammans och diskuterade nästa steg hela tiden. Alla spelade sedan in sina delar - Ringo sina trummor och så vidare. Och när alla tre hade lagt sitt adderade vi stämmor och några andra instrument. Det som står ut extra för mig är just Pauls och Georges stämmor. Arbetet gjordes på samma sätt som jag brukar göra det, förutom att det fanns en till person i rummet i form av den där kassettinspelningen. Paul gjorde ett bra jobb när han förstärkte Johns sång med sin egen som ligger tätt under hela låten.

Beskriv tiden under inspelningen.

– Under den här perioden så bodde jag tillsammans med George i ett hus i närheten av studion. Det tog ungefär fem dagar, de där inspelningarna. George väckte mig på mornarna och skrek ”Upp med dig din latmask!” ”Din gröt står klar på köksbordet”. Det var inte riktigt vad jag förväntade mig av en beatle. Men det var väldigt nice, George hade väldigt många fina sidor och det var en speciell upplevelse att bo med honom under den här tiden.

Jeff Lynne kom också, tillsammans med Harrisons son Dhani, att producera George Harrisons sista album, Brainwashed, som släpptes postumt efter att Harrison gick bort i cancer 2001.

– George spelade också gitarr på några av spåren på Zoom, min ELO-platta. Det var bland det sista han gjorde. Jag älskar verkligen hur han spelar slide-gitarr. Så melodiskt. Men ofta när jag bad honom lägga gitarr, så sa han ”Gör det själv, you lazy bugger!” (skratt). Men jag har aldrig kunnat spela slide som honom. Inte i närheten. Att få skriva musik och spela in med honom var enormt. Men det var det med alla de här snubbarna.

Bland det första The Beatles gjorde på svensk mark var att besöka Sveriges radio och spela in sju låtar. Dessa producerades av Klas Burling och sändes den 11 november.

Fem av inspelningarna kom med när The Beatles släppte Anthology-serien, en samling om tre dubbelskivor som bland annat innehöll alternativa tagningar och liveframträdanden. Dessutom bjöd två av volymerna på helt nytt material i form av låtarna Free as a bird och Real love.

Dessa producerades av Jeff Lynne.

– Ska jag vara helt ärlig så var det väldigt skrämmande, säger Jeff Lynne när jag når honom i studion i Los Angeles där han jobbar med en ny skiva.

– Samtidigt som det var enormt upplyftande! Det var naturligtvis brilliant att få hänga med de här killarna: Paul, George och Ringo och bli deras vän och få göra musik med dem.

Anledningen till att det var just Jeff Lynne som fick telefonsamtalet börjar med att Dave Edmunds några år tidigare, lite i förbifarten, nämnde för Jeff Lynne att George Harrison ville samarbeta med honom.

– ”What!?”, skrek jag. Jag trodde inte det var sant. Men jag åkte hem till George och vi fick en väldigt fin kontakt redan från början. Det var faktiskt inte mer märkvärdigt än att jag och George skrev några låtar ihop och gjorde ett album.

Skivan fick titeln Cloud nine och släpptes 1987. Den kom att bli något av en comeback, både för George Harrison och Jeff Lynne. Harrison hade inte gjort något soloalbum på flera år och Lynne hade lagt ELO på is.

– Sedan blev det en snöbollseffekt. Vi kom på att vi borde ha en egen grupp. Och så föddes The Traveling Wilburys. Det var ju också hyfsat fantastiskt, konstaterar Jeff Lynne på typiskt torrt brittiskt manér.

– ”Vilka ska vara med mer? Hmm, få se nu”. Bob Dylan var det första namnet vi kom på. ”Vad sägs om Roy Orbison?”. Vi satt och drömde helt enkelt, kastade bara ur oss de namn som kom upp i skallen. ”Tom Petty?” Ja, honom gillade vi mycket båda två.

Arbetet med The Traveling Wilburys första skiva beskriver Jeff Lynne som en lustfylld process.

– Vi satt tillsammans med akustiska gitarrer och skrev en grund. Sedan skrev vi texterna när vi åt middag och senare på samma kväll spelade vi in sången. Det var arbetsmodellen. Vi gjorde hela albumet på tio dagar.

Och snöbollseffekten fortsatte. Han producerade Tom Pettys Full moon fever med hitsinglar som Free fallin' och I won't back down (där George Harrison gästade) och Roy Orbisons Mystery girl där låten som inspirerat albumtiteln skrevs av Bono och The Edge från U2.

– Det här var nog den bästa tiden i mitt liv. Jag fick göra det jag älskar, skriva musik och göra skivor. Och detta med några av de mest fantastiska låtskrivare och sångare någonsin. Alla de här skivorna klättrade högt på de största listorna runt om i världen. Alla gjordes mer eller mindre under samma år!

Jeff Lynne intresserade sig tidigt för hela apparaten kring en skivinspelning. Från låtskrivandet via framförandet till inspelandet och den fysiska utgivningen.

– Jag gör det helt enkelt för att jag älskar att göra alla de här sakerna. Att bara göra en sak skulle jag tycka var väldigt... tråkigt. Eftersom jag gör allt, kan jag varva hela tiden - sjunga lite, producera, skriva låtar. Jag uppfattar varje moment som lika utmanande. Varje enskild sak i det här påverkar det andra. Hur jag skrivit låten påverkar hur jag spelar gitarr som påverkar hur jag sjunger...

Har det alltid varit självklart för dig att arbeta med alla sakerna?

– Definitivt. Från dag ett. Jag fick en bandspelare, tillverkad i Danmark faktiskt, runt 1968 och direkt så började jag leka med harmonier och röster och andra instrument. Jag hade redan börjat spela gitarr men upptäckte där och då att jag var enormt intresserad och road av alla aspekter av att göra skivor. Det är jag fortfarande. Om det är något som ska göras och jag kan fixa det själv, vill jag inte att någon annan gör det.

Är det någon av de här kreativa processerna som du tycker mer om?

– Att skriva en ny låt är alltid en skön upplevelse. Det finns oändligt många vägar att gå med en låt när man börjar spela in den. Det är alltid lika fascinerade och intressant att se vart det tar vägen. Det är något av det mest tillfredsställande som finns.

Hur vill du beskriva det arbetet? Vad styr stegen?

– Jag har alltid en väldigt levande bild av hur det ska låta, vilket stuk låten borde ha. Men ofta när jag väl börjar spela in så ändras allting och det som kändes så självklart till en början, det blir till något helt annat. Jag kommer alltid till studion med de bästa intentionerna att göra låten så som jag hörde den i huvudet när jag skrev den. Men det går aldrig riktigt att förutspå hur en låt kommer att bete sig, den får snabbt ett eget liv.

Hur skriver du dina låtar?

– Jag spelar gitarr varje dag, minst en timme. Mest för att jag verkligen gillar det. Det är alltid trevligt att dra favoritackorden och försöka hitta på nya. Ibland kommer det fram något, ibland inte.

John Lennon ska ha kallat ELO för ”Beatles söner”, har The Beatles alltid varit en viktig influens för dig?

– Ja. De var mina idoler. Så när jag fick möjligheten att jobba med dem var det stort.

Du fick för ett ögonblick vara den femte beateln.

– Yeah! Men när du jobbar med de här killarna måste du verkligen vara på tårna. Det går inte att låtsas kunna något, du måste vara fokuserad när du är i samma rum som tre av beatlarna och lyssnar på den fjärde på band.

Det första de gjorde i studion var att lyssna på en inspelning där John Lennon sjunger Free as a bird, en demoinspelning på ett vanligt kassettband i mono. Med den som utgångspunkt var uppdraget att klä låten till en fullvärdig Beatlesklassiker.

– Hur ska jag kunna förvandla det här till en färdig Beatleslåt? Det är ju så dåligt inspelat. Det var väldigt mycket brus på bandet och det gick inte att separera så att rösten och pianot fick varsin kanal. John hade spelat in låten bara som referens, utan att lägga någon vikt vid att tempot skulle vara konstant eller så. Men vi bestämde oss för att inte tänka så mycket på det som begränsade oss utan helt enkelt bara sätta tänderna i det som skulle göras. Men det var svårt. Jag måste erkänna att det var det svåraste jag någonsin har behövt göra i en studio.

Hur gick arbetet till rent praktiskt, det är kanske inte läge att tycka till för mycket om hur Paul ska spela bas till exempel?

– Nej, Paul vet väldigt väl hur man spelar bas (skratt). Vi satt tillsammans och diskuterade nästa steg hela tiden. Alla spelade sedan in sina delar - Ringo sina trummor och så vidare. Och när alla tre hade lagt sitt adderade vi stämmor och några andra instrument. Det som står ut extra för mig är just Pauls och Georges stämmor. Arbetet gjordes på samma sätt som jag brukar göra det, förutom att det fanns en till person i rummet i form av den där kassettinspelningen. Paul gjorde ett bra jobb när han förstärkte Johns sång med sin egen som ligger tätt under hela låten.

Beskriv tiden under inspelningen.

– Under den här perioden så bodde jag tillsammans med George i ett hus i närheten av studion. Det tog ungefär fem dagar, de där inspelningarna. George väckte mig på mornarna och skrek ”Upp med dig din latmask!” ”Din gröt står klar på köksbordet”. Det var inte riktigt vad jag förväntade mig av en beatle. Men det var väldigt nice, George hade väldigt många fina sidor och det var en speciell upplevelse att bo med honom under den här tiden.

Jeff Lynne kom också, tillsammans med Harrisons son Dhani, att producera George Harrisons sista album, Brainwashed, som släpptes postumt efter att Harrison gick bort i cancer 2001.

– George spelade också gitarr på några av spåren på Zoom, min ELO-platta. Det var bland det sista han gjorde. Jag älskar verkligen hur han spelar slide-gitarr. Så melodiskt. Men ofta när jag bad honom lägga gitarr, så sa han ”Gör det själv, you lazy bugger!” (skratt). Men jag har aldrig kunnat spela slide som honom. Inte i närheten. Att få skriva musik och spela in med honom var enormt. Men det var det med alla de här snubbarna.

Har producerat Paul, George och Ringo.

Lynne och George Harrison.

Albumen Cloud nine (1987) och Brainwashed (påbörjades redan 1988 men släptes först postumt 2002) samt två skivor med supergruppen Traveling Wilburys (Dylan, Tom Petty, Roy Orbison, George Harrison)

Lynne med Ringo Starr.

Två av spåren på albumet Time takes time samt nyinspelningen av Beatleslåten I call your name till en tv-special 1990 som uppmärksammade 10 årsminnet av John Lennons död.

Lynne med Paul McCartney

Producerade Flaming pie med McCartney 1997. Skivan kom att bli McCartneys främsta framgång sedan 1982 års Tug of war.

Lynne med The Beatles.

Producerade tillsammans med de tre beatlarna de två nya låtarna Free as a Bird och Real Love till Anthology 1994.

Jeff Lynne om...

...hans särdrag om producent

– En sak som kännetecknar min produktion är att jag sällan eller aldrig använder reverb. Därav torrheten. Jag undviker det som pesten. Jag vill inte att det ska låta som om man står på toan sjunger. Jag vill hellre att det ska låta nära och detaljerat. Det händer att jag använder reverb, men då för att skapa en effekt. Ofta mest för att locka fram ett skratt.

...den nya soloskivan...

– Jag har ungefär åtta låtar klara. Hur det låter? Det låter suveränt får jag väl säga, det är ju jag som producerar (skratt).

...eventuella turnéplaner...

– Om någon kan övertala mig så kanske... Men just nu har jag några sådana planer.

...att producentyrket kräver både teknisk och social hantverkskicklighet

– Det är viktigt att lära känna den du jobbar med så att det inte bara handlar om att fösas ihop i en studio. Det kan vara en väldigt påfrestande plats. Alla som jag jobbar med blir ofta mycket goda vänner också. Man skapar ett förtroende för varandra. Jag brukar vara den som försöker trycka allt framåt. Jag hjälper artisten att vara sig själva kan man säga. Jag vill få fram det bästa i var och en. Som med Roy Orbison till exempel. Han var alltid brilliant och jag älskar allt han någonsin gjorde, men jag fick honom att gå tillbaka till sin ursprungliga sångstil. Med små hintar här och där, testa och sjung så här... vad händer då... Det var inte svårt för honom att hitta tillbaka och när han gjorde det så lät det underbart, vi blev alla väldigt tagna av det. Det var speciellt att jobba med honom, han var min favoritsångare när jag växte upp, en av mina all time favoritröster.

Källa:

null