2011-12-30 09:30

2016-07-13 08:23

Blue Moon blev mitt andra hem

NÖJESKRÖNIKAN

Blue Moon Bar bommar igen för gott under våren och ger plats för Lars Lerin och hans konstverk.
Det är med en nostalgisk tår i ögonvrån jag minns tillbaka på mitt 00-tal och flera oförglömliga händelser i det gamla danspalatset.

Som skön singelkille (jodå) när seklet var ungt kan jag räkna in massvis med timmar i barköer, garderobsköer och köer för att överhuvudtaget komma in i Sandgrunds gamla lokaler. Till och med sporadiska besök på dansgolven finns bokförda.

Stabila Blue Moon levererade varje gång. Jag har sett Sator och Svullo. Morsat på Johan Rheborg och sett hundratals meningslösa coverband.

Det blev många besök i tjänsten också. Då avlöste de märkliga intervjuerna varandra.

Under en pratstund med After Shave & Anders Eriksson blev de gamla hedersknyfflarna märkbart uppspelta. Meningsfulla inlägg från Knut Agnred var extremt lätträknade, och när Anders Eriksson faktiskt varit seriös i 30 sekunder flikade Agnred in:

– Jag tycker bara att du är så fin Anders.

Jan Rippe ville för övrigt varken bekräfta eller dementera om han drack sprit på riktigt när han som Kenneth Ålborg blandade stora julgroggen.

En annan gång språkade jag en stund med en ofattbart ointresserad Danko Jones vid ingången till gamla schlagerbaren. Det var några timmar innan den kanadensiske rockern skulle stå på scenen, men han hade inga planer på att vara särskilt tillmötesgående för det. När jag frågade hur han trivdes i Sverige muttrade han bara till svar:

– Det är precis som hemma, lika jävla kallt.

Tramspellarna i Lars Vegas Trio berättade att deras långa avbrott från musiken berodde på att trions prao Anders (då minst 35 år gammal) skulle hinna gå ur grundskolan. Och beskrev hur det gick till när Lars Vegas själv drabbades av klämskador efter att Adam Alsing bildat hög på honom under en fest i stan på 90-talet. Det är minnen man lever gott på.

Nu tillhör jag inte längre målgruppen för Blue Moon Bar och mina gästspel i krogvimlet har blivit lätträknade. Men trots det har gamla Sandgrund oftast varit förstavalet även på senare år.

Att Lars Lerin är en konstens mästare som Värmland måste värna om är givet. Men ska man för den sakens skull verkligen offra ett av Sveriges mest välkända dansgolv som satt Karlstad på kartan?

Jag är skeptisk.

Som skön singelkille (jodå) när seklet var ungt kan jag räkna in massvis med timmar i barköer, garderobsköer och köer för att överhuvudtaget komma in i Sandgrunds gamla lokaler. Till och med sporadiska besök på dansgolven finns bokförda.

Stabila Blue Moon levererade varje gång. Jag har sett Sator och Svullo. Morsat på Johan Rheborg och sett hundratals meningslösa coverband.

Det blev många besök i tjänsten också. Då avlöste de märkliga intervjuerna varandra.

Under en pratstund med After Shave & Anders Eriksson blev de gamla hedersknyfflarna märkbart uppspelta. Meningsfulla inlägg från Knut Agnred var extremt lätträknade, och när Anders Eriksson faktiskt varit seriös i 30 sekunder flikade Agnred in:

– Jag tycker bara att du är så fin Anders.

Jan Rippe ville för övrigt varken bekräfta eller dementera om han drack sprit på riktigt när han som Kenneth Ålborg blandade stora julgroggen.

En annan gång språkade jag en stund med en ofattbart ointresserad Danko Jones vid ingången till gamla schlagerbaren. Det var några timmar innan den kanadensiske rockern skulle stå på scenen, men han hade inga planer på att vara särskilt tillmötesgående för det. När jag frågade hur han trivdes i Sverige muttrade han bara till svar:

– Det är precis som hemma, lika jävla kallt.

Tramspellarna i Lars Vegas Trio berättade att deras långa avbrott från musiken berodde på att trions prao Anders (då minst 35 år gammal) skulle hinna gå ur grundskolan. Och beskrev hur det gick till när Lars Vegas själv drabbades av klämskador efter att Adam Alsing bildat hög på honom under en fest i stan på 90-talet. Det är minnen man lever gott på.

Nu tillhör jag inte längre målgruppen för Blue Moon Bar och mina gästspel i krogvimlet har blivit lätträknade. Men trots det har gamla Sandgrund oftast varit förstavalet även på senare år.

Att Lars Lerin är en konstens mästare som Värmland måste värna om är givet. Men ska man för den sakens skull verkligen offra ett av Sveriges mest välkända dansgolv som satt Karlstad på kartan?

Jag är skeptisk.