
Föräldraskap som inspiration
XTRA
Foto: Peter Östborg [Förstora]
Det är svårt att inte fascineras av Inger Sandberg. Orden flödar otvunget ur henne och varje svar på min fråga rymmer en liten historia, en anekdot, om livet med maken Lasse och alla de karaktärer paret så framgångsrikt skapat tillsammans. Få är de svenskar som idag inte bär Lilla Anna, Tummen eller Spöket Laban som kära minnen från barndomsdagar. Inte minst med tanke på det antal böcker som Inger och Lasse Sandberg har gett ut sen genombrottet på 60-talet.
– Att jobba med Lasse har varit så roligt. Han uppmuntrade mitt skrivande och jag har alltid varit himla glad över att ha hittat honom som tecknade så bra till mina berättelser.
Skriva som man pratar
Hon började skriva böcker hon själv saknade som förälder. På den tiden, i 50-talets Sverige, var böcker avsedda för barn i ettårsåldern svåra att hitta. Både i bokhandeln och på bibliotek.
– Det fanns pekböcker, men de är varje författares mardröm. Helt ordlösa. Så när jag väntade Mathias bestämde jag mig helt enkelt för att skriva böcker som inte fanns någon annanstans, berättar Inger.
Att komma hem till familjen Sandberg känns nästan lite magiskt. Inte bara för att Inger på många sätt är en ikon inom svensk barnlitteratur, utan kanske mer för att man kliver rätt in i en saga. Lilla Anna blickar nyfiket från soffan och tittar man riktigt noga kan man se Spöket Laban skynda förbi i hallen. Så vid det stora bordet mitt i köket, känns inget av det påhittade som påhittat.
– Det ligger en utmaning i att skriva för små barn. Det är lätt att hitta på, men skrivprocessen kräver att ögon, hjärna, mun och händer interagerar och är lika involverade vid själva läsningen. Samtidigt ska man skriva nästan som man pratar med de små och inte krångla till det, berättar Inger.
”Håll det enkelt”
Inger skrev och Lasse tecknade. Lasse, som Inger själv beskriver som geniet bakom framgången. Paret hittade snabbt en form som fungerade, där text och bild gjorde handlingen levande även för de allra yngsta.
– Det måste vara enkla teckningar som barn förstår och Lasses bilder har alltid varit väldigt tydliga. Jag tror säker att en och annan unge suttit med kritan i handen och tänkt att det där, det kan jag nog rita lika bra.
Och det är just där Inger tror att kärleken till karaktärerna har sin grund. I känslan och strävan att ständigt vara på barnens sida.
– Man måste hela tiden veta vem man skriver för. Det handlar inte om förläggaren, bokförlaget eller partnern. Man måste vara lojal mot ungarna och ge dem något bra att identifiera sig med.
Spöket Laban – en favorit
Tidigt i författarlivet blev Lasse och Inger föräldrar. Vardagen med tre små barn har skapat förutsättningar för att berättelser skulle få liv. Senare har även livet som mor- och farföräldrar fått pennan att glöda. Och de egna barnen har alltid - mer eller mindre - varit en viktigt del av skapandet. Ibland fysiskt närvarande, förkylda på ritbordet, men ofta i tanken som en källa till inspiration.
– Värst var det när man själv ännu inte hade kommit så långt i den berättelse man just då höll på att skriva. Barnen ville så gärna veta hur det skulle gå för lilla spöket Laban, så satt man där och hade inte en aning om vilken väg handlingen skulle ta härnäst, berättar Inger.
Och just spöket Laban är kanske den karaktär Inger själv gillar allra mest.
– Jag har alltid skrivit med ett tydligt syfte och spöket Laban var väldigt viktig för mig att göra. Någon av ungarna hade blivit skrämd av grannbarnen, och då tänkte jag att om vi nu kan vaccinera barn mot allt, borde det då också gå att vaccinera dem mot spökrädsla. Och ingen är ju rädd för spöket Laban, säger hon.
Sagor testade på barn
Inger är utbildad lärare och har själv jobbat inom skolan. Hon tror att grunden för hennes författarskap ligger i en egen förställning, en idé, om hur man som vuxen bör vara med barn. Många av de historier som senare trycktes på papper, fick sin början och testades i Ingers klassrum, där hon alltid har läst och berättat mycket för eleverna.
– Ungar är härliga. Lasse brukade säga att barn är de finaste människorna som finns, alltid fördomsfria och glada. Men man måste också våga ta barn på allvar och låta dem bestämma vad som är bra. Oftast blir det då bättre än om vi själva hade fått välja, säger Inger Sandberg.





































































