"Man kan faktiskt tröttna på paradisstränder"
;)
;)
;)
;)
;)
;)
Vi flög från Indonesien till Manila som är huvudstaden i Filippinerna. Vi har hört att Manila är en ganska farlig stad att befinna sig i så vi tog in på ett hotell i närheten av flygplatsen eftersom vi skulle flyga till ön Palawan och staden Puerto Princesa redan nästa morgon.
Puerto Princesa kan man nog egentligen hoppa över. Det finns inte mycket där att se och de enda sevärdheter de erbjuder är en utflykt till den underjordiska floden – som finns med bland världens nya sju underverk – och en krokodilfarm. Vi fick en släng av hemlängtan och undrade vad vi gjorde där. När man reser så här länge kan man faktiskt unna sig en slappardag på hotellrummet då man kurerar sig och inte gör någonting mer än tittar på tv. Tyvärr tvingades vi till mer än en slappardag. Henrik blev sjuk och fick så hög feber att vi var tvungna att uppsöka sjukhus. Han hade fått denguefeber som sprids via mygg och det finns inget vaccin eller medicin mot det.
Väl värt ett besök
Efter åtta dagar i Puerto Princesa var Henrik så pass frisk att vi kunde åka vidare till El Nido. Vi bokade plats i en shuttle-van som visade sig vara allt annat än bekväm. De klämde in tolv personer i en minibuss och då fanns det i stort sett ingen plats för bagaget. Bara vår familj hade fyra stora ryggsäckar plus handbagage. Tungt lastade kom vi till slut iväg och det tog fem och en halv timme på krokiga vägar. Två hundar och fem kycklingar höll på att mista livet när vår minibuss kom farande.
El Nido är väl värt ett besök. Det är fortfarande en plats för backpackers eller turister med gott om pengar, charterresenärerna har ännu inte hittat hit.
Ö-hoppning, snorkling, dykning och bergsklättring är de aktiviteter som El Nido erbjuder och utflykterna till öarna och de öde, vita, paradisstränderna är härliga. Flera stränder är dolda av klippväggar och man måste simma in genom ett hål i berget för att få tillgång till dem.
Ett kinesiskt New York
Tro det eller ej, men man kan faktiskt tröttna på paradisstränder. Även det blir vardag till slut. Vi längtade till Hong Kong som var nästa resmål och ett välkommet avbrott från sol och bad.
Hong Kong är som vilken storstad som helst men lite tystare. Vi upplevde staden som ett kinesiskt New York med alla skyskrapor, mångkulturella inslag och shoppingmöjligheter. Vi tog en promenad genom Ladies market och Night market som liknar de flesta andra marknader var man än befinner sig i världen. Det är en turistfälla med mycket skräp som man kan klara sig utan – men också ett och annat fynd. Vi kom därifrån med en stor solfjäder till Ida, laserpekare till Eric och pinnar att äta med.
Hemlängtan
Filippinerna bjöd verkligen inte på några kulinariska sensationer. Vi är inte särskilt kräsna men den filippinska maten var väldigt annorlunda, det serverades lite för mycket fiskhuvuden och grytor med konstigt innehåll. För att inte tala om kokta ägg med nästan färdiga kycklingar eller grillspett med hundkött. Vi hade stora förväntningar på maten i Hong Kong och det är hemskt att erkänna det men vi har nog mest ätit amerikansk mat. Asiatisk frukost med ris och kyckling eller dim sum står inte högt i kurs på morgonen så det har blivit både McDonalds frukost och Subwaymackor.
Vi har nu drygt två månader kvar av vår resa och det är med kluvna känslor vi planerar för tiden som är kvar. Vi känner av hemlängtan allt oftare men samtidigt tycker vi att tiden rinner iväg och vi har mycket kvar som vi vill uppleva.
Just nu är vi i Ho Chi Minh/Saigon i Vietnam. Vi kommer att ta oss till Kambodja med båt och därefter åker vi vidare mot Thailand.
