2016-06-08 06:01

2016-06-13 18:17

Djurö i Vänern – en av landets mest isolerade utposter

BÅTUTFLYKT: Här har eldar och fyrar varnat sjöfarare i hundratals år

Få skärgårdar i landet är lika isolerade som Djurö med sina 30-talet öar mitt i Vänern, strax öster om Värmlandsgränsen.

Sedan 1991 är denna arkipelag en nationalpark med klapperstensstränder, ett rikt fågelliv och ett öppet landskap med dovhjortar mitt på Djurö.

För att ta oss till de avlägsna öarna blir vi upphämtade i Ekenäs längst söderut på Värmlandsnäs av Djurös tillsyningsman Anders Ydergren som arbetar på uppdrag av länsstyrelsen. Han utgår från Kållandsö norr om Lidköping och har haft ansvar för ögruppens skötsel sedan den blev nationalpark.

I 25 knops hastighet tar vi oss ut på Vänerhavet i Anders snabba båt. Den här maj-dagen ligger den mäktiga sjön nästan som en spegel och snart ser vi bara land från Värmlandssidan. Efter ett tag dyker Djurös siluett upp vid horisonten.

– Ögruppen ligger cirka åtta distansminuter från Ekenäs och har under historiens lopp växlat mellan att tillhöra Västergötland och Värmland. På 1500-talet kom de första bofasta dit.

– Det ska ha varit en änka och hennes söner som flyttade ut, bland annat för att slippa att betala skatt. Sedan har ägarna växlat. En gång ska priset ha varit en krona, en annan gång en kopparkittel, berättar Anders Ydergren.

Vi lägger till i den lilla naturliga hamnen vid Djurös nordvästligaste udde. Det är här öns fyr är belägen. Den första fyren uppfördes 1874, men den nuvarande rödvitmålade fyren är nyare.

– Ja, den byggdes 1912 och var i drift till i juni förra året. Då släckte Sjöfartsverket tyvärr ner den eftersom den inte längre behövs. All sjöfart använder ju numera gps. Den sista fyrvaktaren, Ottersten, gick i land 1969, men skötseln av fyren fortsätter och i sommar ska vi laga och måla fasaden.

Uppe vid fyren träffar vi Bengt Jönedal från Skövde och Ingri Vestin från Luleå som har anlänt till ön med segelbåt från Mariestad. De njuter av stillheten på denna isolerade plats.

– Detta är den enda platsen där man hör sina egna andetag. Jag kom hit för första gången för drygt 20 år sedan och har sedan återvänt många gånger. Här mår man väldigt bra och kan njuta av bland annat havsörn, fiskgjuse och dovhjortar, säger Bengt Jönedal.

Vi kastar loss igen och styr söderut till Malbergshamn som är den bästa hamnen på Djurö. Här finns det en brygga och under semestertider kan det ibland ligga så mycket som 15–20 båtar i hamnen, både motor- och segelbåtar.

– Vi har en hel del värmlänningar som hittar hit och det är roligt med tanke på att Djurö tillhör Västra Götaland och att det är närmast hit från Mariestadstrakten och skärgården där utanför.

– Under en sommar med bra väder har vi upp till 5 000 turister här på öarna. Jag kör turerna hit som utgår från Kållandsö och de går flera gånger i veckan när det är fint väder.

– Hit kommer förutom vanliga turister med våra båtturer även de som passerar förbi på Vänern, men även sådana som besöker alla fyrplatser eller alla nationalparker och då är gärna Djurö sist ut eftersom det ligger så otillgängligt, säger Anders Ydergren som till vardags arbetar som brandmästare vid Räddningstjänsten i Lidköping.

Från Malbergshamn utgår en vandringsled som tar oss norrut till öns inre och längs den promenaden ser man verkligen den unika naturen på Djurö som har gjort att hela ögruppen förklarades som nationalpark 1991.

– Den är väldigt varierad med kala klippor och klapperstensstränder och på många ställen ett tunt jordtäcke som skapar en hällmarksvegetation med tallar, lavar och mossor.

– Men det finns undantag som den här cirka fyra hektar stora resten av en åker som är bevarad. Och intill den finns en lövskog med gamla lindar och ekar som skapar en fantastiskt fin öppen plats, säger Anders Ydergren och pekar ut över området.

Här tycker öns population av dovhjort om att stå och beta. I kanten av åkern ligger ett bostadshus som tidigare var en fyrvaktarbostad. Både den och fyrvaktarstugan vid fyren kan hyras via Anders Ydergren. Huset vid ängen kostar 200 kronor per natt och det vid fyren 4 000 kronor för en vecka.

Några hundra meter längre åt nordväst ligger Jaktvillan, ett påkostat trähus från 1901. Det byggdes av den norrländska industrifamiljen Kempe som köpte Djurö 1890.

– Frans Kempe som grundade skogsbolaget MoDo och hans son Carl använde Djurö till stor del för jakt och man planterade in både dovhjort, kronhjort, fasaner och hare. Numera är det bara dovhjorten och en och annan hare som finns kvar med ett 20-tal djur och vi värnar om stammen och håller den livskraftig.

1933 tog Uddeholmsbolaget över ön och fortsatte med jakten fram till 1979 då staten via Naturvårdsverket övertog ägandet. Det är många höga chefer och disponenter som har jagat här genom åren, konstaterar Anders Ydergren.

Han visar upp villan som bland annat består av ett stort sällskapsrum med öppen spis. På väggarna hänger jakttroféer och gamla foton med lyckliga jägare och deras byten.

På Djurö slås man av det oerhörda lugnet och stillheten och den obrutna horisontlinjen åt nästan alla håll. Känslan är att vara långt ute till havs trots att man är mitt i Vänern. Vardagsstressen försvinner snabbt på denna utpost och det speciella ljuset här ute mitt i Vänern skapar en extra dimension.

För Anders är Djurö ett andra hem.

– Ja, min pappa Rune jobbade här på Domänverkstiden då man skötte förvaltningen och jag fick ibland följa med hit ibland. Och mitt jobb som tillsyningsman är som ett sätt att leva och jag trivs väldigt bra. Det är en fin mix mellan att sköta husen och vandringslederna, transportera turister och tömma sopkärlen.

För att ta oss till de avlägsna öarna blir vi upphämtade i Ekenäs längst söderut på Värmlandsnäs av Djurös tillsyningsman Anders Ydergren som arbetar på uppdrag av länsstyrelsen. Han utgår från Kållandsö norr om Lidköping och har haft ansvar för ögruppens skötsel sedan den blev nationalpark.

I 25 knops hastighet tar vi oss ut på Vänerhavet i Anders snabba båt. Den här maj-dagen ligger den mäktiga sjön nästan som en spegel och snart ser vi bara land från Värmlandssidan. Efter ett tag dyker Djurös siluett upp vid horisonten.

– Ögruppen ligger cirka åtta distansminuter från Ekenäs och har under historiens lopp växlat mellan att tillhöra Västergötland och Värmland. På 1500-talet kom de första bofasta dit.

– Det ska ha varit en änka och hennes söner som flyttade ut, bland annat för att slippa att betala skatt. Sedan har ägarna växlat. En gång ska priset ha varit en krona, en annan gång en kopparkittel, berättar Anders Ydergren.

Vi lägger till i den lilla naturliga hamnen vid Djurös nordvästligaste udde. Det är här öns fyr är belägen. Den första fyren uppfördes 1874, men den nuvarande rödvitmålade fyren är nyare.

– Ja, den byggdes 1912 och var i drift till i juni förra året. Då släckte Sjöfartsverket tyvärr ner den eftersom den inte längre behövs. All sjöfart använder ju numera gps. Den sista fyrvaktaren, Ottersten, gick i land 1969, men skötseln av fyren fortsätter och i sommar ska vi laga och måla fasaden.

Uppe vid fyren träffar vi Bengt Jönedal från Skövde och Ingri Vestin från Luleå som har anlänt till ön med segelbåt från Mariestad. De njuter av stillheten på denna isolerade plats.

– Detta är den enda platsen där man hör sina egna andetag. Jag kom hit för första gången för drygt 20 år sedan och har sedan återvänt många gånger. Här mår man väldigt bra och kan njuta av bland annat havsörn, fiskgjuse och dovhjortar, säger Bengt Jönedal.

Vi kastar loss igen och styr söderut till Malbergshamn som är den bästa hamnen på Djurö. Här finns det en brygga och under semestertider kan det ibland ligga så mycket som 15–20 båtar i hamnen, både motor- och segelbåtar.

– Vi har en hel del värmlänningar som hittar hit och det är roligt med tanke på att Djurö tillhör Västra Götaland och att det är närmast hit från Mariestadstrakten och skärgården där utanför.

– Under en sommar med bra väder har vi upp till 5 000 turister här på öarna. Jag kör turerna hit som utgår från Kållandsö och de går flera gånger i veckan när det är fint väder.

– Hit kommer förutom vanliga turister med våra båtturer även de som passerar förbi på Vänern, men även sådana som besöker alla fyrplatser eller alla nationalparker och då är gärna Djurö sist ut eftersom det ligger så otillgängligt, säger Anders Ydergren som till vardags arbetar som brandmästare vid Räddningstjänsten i Lidköping.

Från Malbergshamn utgår en vandringsled som tar oss norrut till öns inre och längs den promenaden ser man verkligen den unika naturen på Djurö som har gjort att hela ögruppen förklarades som nationalpark 1991.

– Den är väldigt varierad med kala klippor och klapperstensstränder och på många ställen ett tunt jordtäcke som skapar en hällmarksvegetation med tallar, lavar och mossor.

– Men det finns undantag som den här cirka fyra hektar stora resten av en åker som är bevarad. Och intill den finns en lövskog med gamla lindar och ekar som skapar en fantastiskt fin öppen plats, säger Anders Ydergren och pekar ut över området.

Här tycker öns population av dovhjort om att stå och beta. I kanten av åkern ligger ett bostadshus som tidigare var en fyrvaktarbostad. Både den och fyrvaktarstugan vid fyren kan hyras via Anders Ydergren. Huset vid ängen kostar 200 kronor per natt och det vid fyren 4 000 kronor för en vecka.

Några hundra meter längre åt nordväst ligger Jaktvillan, ett påkostat trähus från 1901. Det byggdes av den norrländska industrifamiljen Kempe som köpte Djurö 1890.

– Frans Kempe som grundade skogsbolaget MoDo och hans son Carl använde Djurö till stor del för jakt och man planterade in både dovhjort, kronhjort, fasaner och hare. Numera är det bara dovhjorten och en och annan hare som finns kvar med ett 20-tal djur och vi värnar om stammen och håller den livskraftig.

1933 tog Uddeholmsbolaget över ön och fortsatte med jakten fram till 1979 då staten via Naturvårdsverket övertog ägandet. Det är många höga chefer och disponenter som har jagat här genom åren, konstaterar Anders Ydergren.

Han visar upp villan som bland annat består av ett stort sällskapsrum med öppen spis. På väggarna hänger jakttroféer och gamla foton med lyckliga jägare och deras byten.

På Djurö slås man av det oerhörda lugnet och stillheten och den obrutna horisontlinjen åt nästan alla håll. Känslan är att vara långt ute till havs trots att man är mitt i Vänern. Vardagsstressen försvinner snabbt på denna utpost och det speciella ljuset här ute mitt i Vänern skapar en extra dimension.

För Anders är Djurö ett andra hem.

– Ja, min pappa Rune jobbade här på Domänverkstiden då man skötte förvaltningen och jag fick ibland följa med hit ibland. Och mitt jobb som tillsyningsman är som ett sätt att leva och jag trivs väldigt bra. Det är en fin mix mellan att sköta husen och vandringslederna, transportera turister och tömma sopkärlen.

En skärgård med rik natur

Huvudön Djurö är 24 kvadratkilometer stor. I Djurö skärgård ingår cirka 35 öar och en mängd små skär som ligger i Västra Götalands län strax öster om Värmlandsgränsen i Vänern.

Fågellivet är mycket rikt. Här häckar bland annat grågås, havstrut, strandskata och fiskgjuse och man kan även se havsörn och lärkfalk.

Dovhjort, kronhjort, rådjur och skogshare planterades in under 1900-talet. Bara dovhjort och hare finns kvar. Fladdermus och vattensork förekommer naturligt. Rävar och älgar kan ses ibland.

Det är gott om hällmark på ön. Hällmarken saknar ett sammanhängande jordtäcke och består mest av lavar, lingon, blåbär och ljung. Merparten av hällmarken är skogbeväxt där tall med inslag av lövträd dominerar.

På Djurö finns även några mindre ytor kulturmark i anslutning till fyrvaktarbostaden och Jaktvillan. Skvattramtallmyrar är vanliga i sänkorna. På ön Gisslan längst i söder är växtligheten frodigare på grund av att berggrunden innehåller kalksten.

Djurö har varit bebodd sedan 1500-talet. Under Djurösläktens tid fanns maximalt fyra familjer på ön med sammanlagt cirka 15 familjemedlemmar. Invånarna har främst livnärt sig på fiske och i viss utsträckning på jordbruk. Numera finns det inga bofasta på ön.

Djurö fyr lyste mellan åren 1874 och 2015. Troligen har man på den norra udden i århundraden haft bål eller grytpannor för att varna sjöfararna.

Boken Ensamma på ön skildrar 13-åriga Klara Eriksson och hennes femårige lillebror som blir fast på Djurö i samband med att familjen håller på att flytta Torsö. Föräldrarna hade farit över dit när isen frös till. Först en månad senare kunde de ta sig tillbaka. Under tiden hade barnen överlevt på gammal potatis och genom att fiska.

Källa: Sveriges nationalparker.se och Anders Ydergren