BURMA DEL 1: Nu gläntar landet på den gyllene porten
CHEFREDAKTÖR'N PÅ RESA
Länge har Burma varit stängt för den vanlige turisten.
Men nu börjar landet lätta på förlåten, sakta, sakta.
”Kom och besök oss” manar oppositionsledaren Aung San Suu Kyi.
;)
Foto: Staffan Ander [Förstora]
;)
Foto: Staffan Ander [Förstora]
;)
Foto: Staffan Ander [Förstora]
;)
Foto: Staffan Ander [Förstora]
;)
Foto: Staffan Ander [Förstora]
;)
Foto: Staffan Ander [Förstora]
Burma har varit stängt för att den sittande regeringen ville ha det så. För att världens samvete så krävt. Och för att den inhemska oppositionen velat ha det så.
”Skurkstat” är en stämpel. ”Narko-stat” en annan.
Ett av världens mest korrupta länder, lyder en tredje dom. Fattigt, eländigt, HIV-drabbat.
Hur kan det ha blivit så?
Här finns skönhet och rikedomar: olja, jade, grönskande kullar, bördig jord, fiskrikt vatten.
Tusen och åter tusen gyllene pagoder.
Britterna lämnande landet 1948. Sedan en militärkupp 1962 har landet styrts av en rad militärjuntor som fört en medveten isolationspolitik.
Ett socialistiskt parti grundades och blev det enda tillåtna. Näringslivet förstatligades efter sovjetiskt mönster och landet isolerade sig mot omvärlden.
”Ansvarsfull turism”
Nu lättar landet på förlåten, sakta, sakta, bit för bit.
”Kom och besök oss”, säger Aung San Suu Kyi, ledare för oppositionspartiet NLD, National league for democracy, som fick Nobels fredspris 1991.
Hon har ändrat åsikt; tidigare var hon för en bojkott. Nu vill hon ha ”ansvarsfull turism”.
För hur gör man en bojkott verkningsfull när ett land inte vill veta av sin omgivning?
Jag kände maningen.
Ansvarsfullt stod jag och bankade på dörren till detta mystiska land. Alla, nästan alla, är välkomna.
Dock inte journalister och författare! Jag har fyllt i min visumblankett och är den jag är, det vill säga ”retired” (pensionär) och inget annat.
Jag har visum att hämta på flygplatsen i Rangoon, som numera heter Yangon.
Formulär gäller här
Ska jag nekas inträde? Ska jag behöva ge lite dricks, lite servicedollar, till tulltjänstemännen?
Ryktet säger att utan muta står du där du står. Statstjänstemännen har så dålig lön att de måste ha liten extraförtjänst.
Lätt kaos råder på flygplatsen. Mina dollar går från hand till hand och hamnar i ett bås med fler tjänstemän än stolar. Alla stämplar de, alla ser de förvirrade ut, alla ler de vänligt. Någon dator ser jag inte till, här är det pennan och formulär som gäller.
Så står jag där, plötsligt, med pass och visum.
Inga kräver extradollar, de trettio obligatoriska duger gott.
Säkerhetskontrollen in i landet är lättvindig intill slarvighet.
En snabb titt i mitt handbagage, en gäspning, och så var jag inne i det mystiska landet.
Varmt och klibbigt
Varmt, klibbigt är det i bussen som för oss in mot staden. Bussarna och bilarna är från tidigt 1970-tal och importerade från Japan.
Högertrafik införde man på 1970- talet. Enligt en säker skröna beroende på att en av alla dessa generaler fått en spådom om att han skulle bli attackerad från höger, sålunda beordrade han på dag och stund ett vänster-höger-byte.
I gengäld blev det en extra man på bussarna. En extrachaufför som varnar den skymde föraren för faror på den blinda sidan av vägen.
Jag vill minnas vi hade det så i Sverige innan högertrafiken infördes 1967. Passageraren var den som gav klartecken till omkörning, chauffören höll ordningen på dikets placering vid vägkanten.
Kanske var det samma general som 1987 införde ett nytt sedelsystem med enbart 45 och 90 sedlar. Siffran nio var för honom helig. Alla andra sedlar blev med det, på stund och dag, värdelösa.
Generalen försvarade sig sedermera med att det fanns så mycket svart valuta dold i hemmen att detta var enda sättet lösa det problemet.
Armé och munkar
Möjligen löste han ett problem, men eftersom ingen litade på bankerna så försvann med detta raska penndrag även vita pengar från medborgarna.
Generalens sedelexperiment varade ett år, men de gamla sedlarna var fortfarande ogiltiga.
”Ni är vårt hopp” säger busschauffören. ”Ju fler besökare vi får, desto säkrare känner vi oss på gatorna”.
Hur många samvetsfångar det finns i Burma vet man inte med säkerhet, över 2 200 säger vissa källor.
Landets styrande har cirka 500 000 soldater i tjänst vilket innebär att Burma har en av de största arméerna i Asien.
Jag ser inga soldater, men desto fler munkar. De är lika många som soldaterna.
Det finns inga motorcyklar i Rangoon och ytterligare en generalskröna berättar att en motorcyklist hade hånat en general, som för att hämnas, förbjöd allt motordrivet tvåhjuligt.
Inga säljare
Jag får varken använda bil eller motorcykel, ej heller får jag färdas fritt i landet.
Men här i Rangoon känner jag mig säker och icke övervakad. Inte heller blir jag attackerad av säljare som har att erbjuda tjänster och kroppar. Sådant som är vanligt i grannländerna Thailand, Vietnam och Kambodja.
Generalerna har tagit av sig sina uniformer, de bestämmer fortfarande det mesta. Men är på sitt vis förändringsbenägna.
Snart skall det bli fria val, lovar de.
Snart, men inte nu.
Ang San Suu Kyi sitter inte längre i husarrest. Hon får röra sig tämligen fritt i sitt land.
Damen vid sjön
Från sitt hus vid sjön i Rangoon fungerar hon som en extra utrikesminister. Damen vid sjön, som hon allmänt kallas, gjorde nyligen en gemensam resa med en av de numera civila generalerna till norra Burma.
De ville visa henne på nybyggda broar och järnvägar.
Hon såg inte de nybyggda broarna, hon såg fattigdom och misär.
Nyligen släpptes ett antal samvetsfångar ur fängelse. En av dem, komikern Zaganar, var inte kuvad.
Han berättar för en jublande publik sina historier. Favoriten är den om varför alla burmeser åker till Indien för att få sina tänder lagade.
”Har ni inga tandläkare i Burma?” frågar den indiska tandläkaren.
”Jo, men hemma i Burma får vi inte öppna munnen...”
Det vågar han berätta idag, utan att riskera fängelsestraff.
En gyllene pagod lyser upp och dominerar Rangoon.
Kanske solen har återvänt till det pinade, men ack så vackra, landet.
