2017-07-03 16:41

2017-07-03 16:41

Sommarfest med bin och honung

MAT OCH DRYCK

I fem års tid har jag då och då sett grannen Magnus von Essen i full biodlarmundering klättra upp för en stege tvärs över gatan till de tre bikuporna på familjens garagetak. Några bin har jag knappt sett till alls under alla dessa år men honungen de producerar, Älvroshonung från Norrstrand, är den ojämförligt godaste honung jag någonsin smakat.

När Magnus flyttade till Älvrosgatan med familj och bin för fem år sedan var han redan en ganska erfaren biodlare efter att han tolv år tidigare fått överta några bisamhällen och gått en biodlarkurs i Sunne. I Karlstad placerades tre av bikuporna på garagetaket där bina har det lugnt och skönt och nära till fruktträd, lönnar och lindar. Magnus har också bikupor i centrala Karlstad, på Örsholmen och i Väse. Faktiskt har bin det bättre i staden än på landet, menar han, eftersom det finns så mycket träd och växter för bin i villaträdgårdarna. I stan är floran väldigt varierad hela säsongen och det finns alltid något för bina. Ett gott år kan Magnus bisamhällen producera 50–60 kg honung per samhälle. Ett mindre gott år som förra året 8 kilo. För att åstadkomma ett kilo honung krävs 5 miljoner blombesök! I varje bikupa finns som mest mellan 80 000 och 100 000 bin. Och så förstås en drottning.

Honungen skördas två gånger om året, i midsommartid och i slutet av augusti. Allra godast är den nyslungade honungen, tycker Magnus. Försommarhonungen ringlar han gärna på jordgubbar och glass, sensommarhonungen på osten från ostbrickan.

Man har all anledning att vara tacksam mot idoga biodlare som Magnus för utan bin skulle vi stå oss slätt här i världen. På många håll är bin och humlor på väg att försvinna och det kan få stora konsekvenser. För ett litet bi har en större uppgift än man kanske kan tro. Bin och pollinerande insekter är helt nödvändiga för pollineringen av växter och träd.

Men gifter, sjukdomar och ett förändrat landskap hotar alla våra bin – de tama honungsbina, de vilda humlorna och de solitära bina. Både antalet arter och antalet individer blir allt färre i hela världen. Den här minskningen har redan börjat ge stora konsekvenser. Nära en tredjedel av den mat vi människor äter är pollinerad av bin och pollinerande insekter. Bristen på bin har till exempel gjort att man i Kina måste pollinera träd och blommor för hand och att man i USA transporterar bin i lastbilar för att sen släppa ut dem på ställen där bin dött ut.

Inspirerad av våra bin på Älvrosgatan och av två mycket trevliga och faktaspäckade böcker om bin och honung, Bin till nytta och nöje av Carl Otto Mattson & Johann Lang (Artcopy 2015) och Honung. Maträtter, desserter, bakverk och tips av Jakob och Johann Lang (Art & Copy 2012) blev den honungsmåltid jag länge tänkt ordna äntligen av härom lördagen.

Mina husgrannar Petra Adolfsson och Erik Blomberg bidrog med en underbar honungskryddad och fräsch potatissallad och en stor skål grönsallad och Magnus och hustrun Petra Bachmann med ett stort fat med rostbiff och en ugnsbakad Brietårta. Själv brynte jag kycklingben som jag penslade med honung efter recept i Honung och vispade också samman en honungs- och chilidippsås efter ett recept ur nyutkomna boken Tareq Taylors Kyckling (Bonnier Fakta). Till dessert gjorde jag den allra ljuvligaste honungsglass efter ett recept i Bin till nytta och nöje.

Det blev en läcker måltid på bordet under det stora körsbärsträdet och det är svårt att säga vad som var mest uppskattat. Glaserade kycklingben och rostbiff är ju alltid gott och potatissalladen är supergod. Men chili- och dippsåsen gjorde braksuccé! Gott till allt, tyckte vi samfällt! Brietårtan smakade himmelskt! Och mer än en i sällskapet tog flera gånger av den ljuvliga honungsglassen. (Jag hade gjort dubbel sats.)

Men några bin såg vi inte till. Till skillnad från getingar är bin inte intresserade av vare sig människor eller människoföda utan föredrar nektar och pollen. Två getingar dök däremot upp. Dessbättre först vid måltidens slut.

När Magnus flyttade till Älvrosgatan med familj och bin för fem år sedan var han redan en ganska erfaren biodlare efter att han tolv år tidigare fått överta några bisamhällen och gått en biodlarkurs i Sunne. I Karlstad placerades tre av bikuporna på garagetaket där bina har det lugnt och skönt och nära till fruktträd, lönnar och lindar. Magnus har också bikupor i centrala Karlstad, på Örsholmen och i Väse. Faktiskt har bin det bättre i staden än på landet, menar han, eftersom det finns så mycket träd och växter för bin i villaträdgårdarna. I stan är floran väldigt varierad hela säsongen och det finns alltid något för bina. Ett gott år kan Magnus bisamhällen producera 50–60 kg honung per samhälle. Ett mindre gott år som förra året 8 kilo. För att åstadkomma ett kilo honung krävs 5 miljoner blombesök! I varje bikupa finns som mest mellan 80 000 och 100 000 bin. Och så förstås en drottning.

Honungen skördas två gånger om året, i midsommartid och i slutet av augusti. Allra godast är den nyslungade honungen, tycker Magnus. Försommarhonungen ringlar han gärna på jordgubbar och glass, sensommarhonungen på osten från ostbrickan.

Man har all anledning att vara tacksam mot idoga biodlare som Magnus för utan bin skulle vi stå oss slätt här i världen. På många håll är bin och humlor på väg att försvinna och det kan få stora konsekvenser. För ett litet bi har en större uppgift än man kanske kan tro. Bin och pollinerande insekter är helt nödvändiga för pollineringen av växter och träd.

Men gifter, sjukdomar och ett förändrat landskap hotar alla våra bin – de tama honungsbina, de vilda humlorna och de solitära bina. Både antalet arter och antalet individer blir allt färre i hela världen. Den här minskningen har redan börjat ge stora konsekvenser. Nära en tredjedel av den mat vi människor äter är pollinerad av bin och pollinerande insekter. Bristen på bin har till exempel gjort att man i Kina måste pollinera träd och blommor för hand och att man i USA transporterar bin i lastbilar för att sen släppa ut dem på ställen där bin dött ut.

Inspirerad av våra bin på Älvrosgatan och av två mycket trevliga och faktaspäckade böcker om bin och honung, Bin till nytta och nöje av Carl Otto Mattson & Johann Lang (Artcopy 2015) och Honung. Maträtter, desserter, bakverk och tips av Jakob och Johann Lang (Art & Copy 2012) blev den honungsmåltid jag länge tänkt ordna äntligen av härom lördagen.

Mina husgrannar Petra Adolfsson och Erik Blomberg bidrog med en underbar honungskryddad och fräsch potatissallad och en stor skål grönsallad och Magnus och hustrun Petra Bachmann med ett stort fat med rostbiff och en ugnsbakad Brietårta. Själv brynte jag kycklingben som jag penslade med honung efter recept i Honung och vispade också samman en honungs- och chilidippsås efter ett recept ur nyutkomna boken Tareq Taylors Kyckling (Bonnier Fakta). Till dessert gjorde jag den allra ljuvligaste honungsglass efter ett recept i Bin till nytta och nöje.

Det blev en läcker måltid på bordet under det stora körsbärsträdet och det är svårt att säga vad som var mest uppskattat. Glaserade kycklingben och rostbiff är ju alltid gott och potatissalladen är supergod. Men chili- och dippsåsen gjorde braksuccé! Gott till allt, tyckte vi samfällt! Brietårtan smakade himmelskt! Och mer än en i sällskapet tog flera gånger av den ljuvliga honungsglassen. (Jag hade gjort dubbel sats.)

Men några bin såg vi inte till. Till skillnad från getingar är bin inte intresserade av vare sig människor eller människoföda utan föredrar nektar och pollen. Två getingar dök däremot upp. Dessbättre först vid måltidens slut.

  • Lena Sewall