2017-10-03 16:39

2017-10-03 16:39

Stora låtar, fulla av liv

PER WIKER

Så sent som för en vecka sedan reflekterade jag över att det var på dagen 30 år sedan jag såg Tom Petty för första gången. Tom Petty och hans The Heartbreakers var ute och hjälpte Bob Dylan med att räta upp sin lite vingliga karriär och de var både förband och backup-band åt honom.

Vid det laget hade jag redan lyssnat på Petty i många år, för om man är 13 år och börjar inse att musik är så mycket större än blandbandet på klassdiscot hamnar man snart hos sådana som han.

Det är få artister som haft en så viktig plats i mitt liv. Jag minns precis hur det var att vara 15 år och planera veckan med Röster i Radio/TV för att inte missa någon tänkbar chans att få se videon till ”Don´t Come Around Here No More”, jag vet att det inte blir jul på riktigt förrän jag har hört ”Christmas All Over Again” och jag är tacksam över att ”Wildflowers” hjälpte mig igenom en tung och ensam vinter.

Tom Petty skrev låtar som ingen annan kunde; till synes enkla men samtidigt stora och fulla av liv. Pettys sånger får en att både sjunga högt och tänker efter. Visst har relationen ibland varit mindre intensiv, men han har ändå gjort förvånansvärt lite som inte är bra. Petty står också för några av de vackraste stunderna i mitt liv. Som på den där konserten i september 1987, när Dylan typiskt nog fick för sig att göra en helt orepeterad låt med bara Benmont Tench och Mike Campbell. Jag såg då från min plats långt fram hur Petty i smyg gestikulerade mot en skräckslagen Tench, som för att peppa honom – kom igen, du kan göra det! Jag glömmer aldrig styrkan i den gesten. I mars 1992 såg jag honom igen och versionen av Van Morrisons ”I'm Tired Joey Boy” är en svåröverträffad upplevelse. Jag gråter inte ofta, men då brast det. Senaste konserten var i juni 2012 och även om mycket var förändrat i bandet var låtarna intakta, med ”Free Falling”, ”Refugee” och ”Here Comes My Girl” som höjdpunkter.

Tom Pettys betydelse för mig går helt enkelt inte att överskatta. Den 25 september var det alltså 30 år sedan jag först såg honom och ödet ville att det samma kväll var turnéavslutning på det som skulle bli hans sista turné. På legendariska Hollywood Bowl i Los Angeles sjöng Thomas Earl Petty så sin allra sista sång för oss och det blev passande nog American Girl, hans kanske största hit. Jag satt i bilen när radion meddelade nyheten om hans död och när inslaget gick över i ”I Won't Back Down” fick jag stanna bilen på vägrenen. För då kom de igen, de där tårarna från Joey Boy.

Vid det laget hade jag redan lyssnat på Petty i många år, för om man är 13 år och börjar inse att musik är så mycket större än blandbandet på klassdiscot hamnar man snart hos sådana som han.

Det är få artister som haft en så viktig plats i mitt liv. Jag minns precis hur det var att vara 15 år och planera veckan med Röster i Radio/TV för att inte missa någon tänkbar chans att få se videon till ”Don´t Come Around Here No More”, jag vet att det inte blir jul på riktigt förrän jag har hört ”Christmas All Over Again” och jag är tacksam över att ”Wildflowers” hjälpte mig igenom en tung och ensam vinter.

Tom Petty skrev låtar som ingen annan kunde; till synes enkla men samtidigt stora och fulla av liv. Pettys sånger får en att både sjunga högt och tänker efter. Visst har relationen ibland varit mindre intensiv, men han har ändå gjort förvånansvärt lite som inte är bra. Petty står också för några av de vackraste stunderna i mitt liv. Som på den där konserten i september 1987, när Dylan typiskt nog fick för sig att göra en helt orepeterad låt med bara Benmont Tench och Mike Campbell. Jag såg då från min plats långt fram hur Petty i smyg gestikulerade mot en skräckslagen Tench, som för att peppa honom – kom igen, du kan göra det! Jag glömmer aldrig styrkan i den gesten. I mars 1992 såg jag honom igen och versionen av Van Morrisons ”I'm Tired Joey Boy” är en svåröverträffad upplevelse. Jag gråter inte ofta, men då brast det. Senaste konserten var i juni 2012 och även om mycket var förändrat i bandet var låtarna intakta, med ”Free Falling”, ”Refugee” och ”Here Comes My Girl” som höjdpunkter.

Tom Pettys betydelse för mig går helt enkelt inte att överskatta. Den 25 september var det alltså 30 år sedan jag först såg honom och ödet ville att det samma kväll var turnéavslutning på det som skulle bli hans sista turné. På legendariska Hollywood Bowl i Los Angeles sjöng Thomas Earl Petty så sin allra sista sång för oss och det blev passande nog American Girl, hans kanske största hit. Jag satt i bilen när radion meddelade nyheten om hans död och när inslaget gick över i ”I Won't Back Down” fick jag stanna bilen på vägrenen. För då kom de igen, de där tårarna från Joey Boy.