2017-09-09 06:00

2017-09-09 06:00

Always be Batman

KRÖNIKA

Jag har fyra pojkar hemma. De två minsta blir ofta besvikna över att kläder de älskar inte finns i 'killmodell', eftersom jag inte pallar att köpa paljettröjor med puffärm till dem. De är sex och nio år, och redan sorgligt medvetna om vilka normer de förväntas följa

Häromkvällen målade jag tånaglarna på sexåringen. Varannan tå skulle vara rosa med glitter, varannan skulle vara guldfärgad. Innan skolan morgonen därpå skulle det plötsligt bort ”för annars kanske de retar mig”.

Min man jobbar på ett företag som säljer leksaker. De gjorde hink- och spadeset i grönt och gult. Sålde inte. Sedan gjorde de hinkar och spadar i rosa och blått. Det sålde.

En barnbutik i Göteborg vägrade i flera år att dela upp kläderna efter kön. När ägaren till slut föll till föga för folks ängsliga frågande om den där tröjan var för tjejer eller killar och delade jn butiken i en tjejavdelning och en killavdelning, så tredubblade hon sin omsättning på ett år.

Det kom ett paket på posten. Munkjackor till småbrorsorna. Turkosa, med silvertryck på magen. Båda pojkarna var exalterade ”för turkost är en av världens finaste färger, mamma”.

Jo, det är ju det.

De där tröjorna är på väg tillbaka nu. Tydligen hade jag beställt tjejkläder. Och tydligen är tjejer och killar i sexårsåldern och nioårsåldern inte skapta på samma sätt, fastän alla vi som har barn vet att små människor kan vara stöpta i vilka former som helst, oavhängigt vad de har mellan benen.

Mina barn är inte ovanliga. De är helt vanliga pojkar som gillar glitter och färg, precis som jättemånga andra pojkar. Min skuld i detta är att jag uppmuntrar dem att välja det de älskar mest, alltid, för att man blir så mycket gladare av ett par rosa gummistövlar än av ett par svarta OM man älskar rosa.

Men samhället, marknaden, vem det nu är, har bestämt att pojkar måste gilla hajar, döskallar, superhjältar och mörka kläder.

Jag förstår att företag anpassar sig efter vad som säljer. Och det är inget fel i att klä sina flickor i rosa eller sina pojkar i blått. Låt var och en bestämma själv. Att krampa åt andra hållet blir lika fel.

Men det är faktiskt fel att låtsas att folk som inte ens fyllt tvåsiffrigt har olika sorters kroppar, för det har de inte. Och varför kan en pojke inte få älska rosa och gulliga djur utan att bli rädd för att det är för tjejigt? Och varför är en pojke som är sex år ens medveten om att han kan bli retad om han har nagellack?

Det är kasst. Bara kasst.

Häromkvällen målade jag tånaglarna på sexåringen. Varannan tå skulle vara rosa med glitter, varannan skulle vara guldfärgad. Innan skolan morgonen därpå skulle det plötsligt bort ”för annars kanske de retar mig”.

Min man jobbar på ett företag som säljer leksaker. De gjorde hink- och spadeset i grönt och gult. Sålde inte. Sedan gjorde de hinkar och spadar i rosa och blått. Det sålde.

En barnbutik i Göteborg vägrade i flera år att dela upp kläderna efter kön. När ägaren till slut föll till föga för folks ängsliga frågande om den där tröjan var för tjejer eller killar och delade jn butiken i en tjejavdelning och en killavdelning, så tredubblade hon sin omsättning på ett år.

Det kom ett paket på posten. Munkjackor till småbrorsorna. Turkosa, med silvertryck på magen. Båda pojkarna var exalterade ”för turkost är en av världens finaste färger, mamma”.

Jo, det är ju det.

De där tröjorna är på väg tillbaka nu. Tydligen hade jag beställt tjejkläder. Och tydligen är tjejer och killar i sexårsåldern och nioårsåldern inte skapta på samma sätt, fastän alla vi som har barn vet att små människor kan vara stöpta i vilka former som helst, oavhängigt vad de har mellan benen.

Mina barn är inte ovanliga. De är helt vanliga pojkar som gillar glitter och färg, precis som jättemånga andra pojkar. Min skuld i detta är att jag uppmuntrar dem att välja det de älskar mest, alltid, för att man blir så mycket gladare av ett par rosa gummistövlar än av ett par svarta OM man älskar rosa.

Men samhället, marknaden, vem det nu är, har bestämt att pojkar måste gilla hajar, döskallar, superhjältar och mörka kläder.

Jag förstår att företag anpassar sig efter vad som säljer. Och det är inget fel i att klä sina flickor i rosa eller sina pojkar i blått. Låt var och en bestämma själv. Att krampa åt andra hållet blir lika fel.

Men det är faktiskt fel att låtsas att folk som inte ens fyllt tvåsiffrigt har olika sorters kroppar, för det har de inte. Och varför kan en pojke inte få älska rosa och gulliga djur utan att bli rädd för att det är för tjejigt? Och varför är en pojke som är sex år ens medveten om att han kan bli retad om han har nagellack?

Det är kasst. Bara kasst.

  • Malin Kling Uddgren, insändarredaktör. insandare@nwt.se