2017-04-01 06:00

2017-04-01 06:00

Trump, medierna och sanningen

KRÖNIKA

Några veckor efter att Donald Trump i början av året installerats som USA:s nye president fastställde Washington Post ett nytt motto för tidningen: Demokrati dör i mörker (Democracy Dies in Darkness), en slogan som sedan dess återfinns permanent på förstasidan.

Mottot kan ses som en trotsig försäkran till läsarna att tidningen inte tänker ge upp sina granskningar och fortsätta att sätta makten under lupp, även om det finns nya och hinder som måste övervinnas. Washington Post har ju också stolta traditioner att försvara. I början av 1970-talet var det tidningens reportrar Carl Bernstein och Bob Woodward som började nysta upp den härva som blev Watergateskandalen och som ledde till att Richard Nixon tvingades avgå från presidentposten.

Medial mångfald

Men sedan dess har förstås medieklimatet förändrats avsevärt. USA:s ledande dagstidningar – som Washington Post och New York Times – kan nu nedlåtande kallas för ”gammelmedier”. Även om de bedriver god journalistik, gör viktiga avslöjanden och även drar till sig nya prenumeranter har gamla affärsmodeller urholkats samtidigt som de inte längre lika självklart som förr räkna med att de har läsarnas förtroende.

Den nya mediala mångfald som tagit över – med internet och sociala medier – har visserligen inneburit att många fler röster kan göra sig hörda, men också att det för konsumenten är lätt att välja bort det som inte passar en redan färdigformad världsbild. Var och en kan leva i sin egen mediebubbla. Konstruktiva samtal blir svårare. Ökade motsättningar blockerar kompromisser.

”Fake news”

Watergateskandalen var på sin tid ett klassiskt journalistiskt avslöjande. Från ett enkelt inbrott i det demokratiska partihögkvarteret sommaren 1972 följdes trådar som efter ett utdraget och tålmodigt arbete ledde till andra brott som illegala kampanjbidrag och kriminell mörkläggning. Resultatet blev en konstitutionell kris och presidentens avgång.

Men snart ett halvsekel senare går det knappast att ens samlas kring en gemensam uppfattning om vad som är en nyhet eller vad som är sanning. I USA har president Trump funnit att han kan vinna poäng på att gång på gång attackera de medier som tidigare kunde sätta en agenda, en dagstidning som New York Times, en tv-kanal som CNN. Väljarna får höra från Vita huset att det är medier som håller på att gå under, som ägnar sig åt att hitta på nyheter. ”Fake news” som Trump säger när han får höra något han inte gillar.

Är sanningen död?

För många blir medierna därmed en del av ett elitistiskt etablissemang som bara är ute efter att föra vanliga människor bakom ljuset. Även om betydelsefulla missförhållanden och andra nyheter avslöjas är det inte självklart att det får något riktigt genomslag. Obekväma frågor möts med misstänkliggöranden och om inte det räcker förklarar presidenten och hans medarbetare att det finns en annan sanning, vad som till och med kan kallas ”alternativa fakta”. Nyhetsmagasinet Time fångade kanske situationen bäst i sitt senaste nummer, med en förstasida som bara består av en rubrik som ställer frågan: ”Är sanningen död?”.

Pressens frihet

Redan när USA:s konstitution skrevs 1787 såg grundlagsfäderna pressens frihet som central i en demokrati. Men om sanningen inte längre har så stor betydelse skadas inte bara mediernas funktion utan även andra demokratiska institutioner. Utan belägg har Donalds Trump kunnat säga att USA:s politiska system är riggat, att miljoner papperslösa röstat illegalt. Och när domstolsbeslut gått honom emot har han avfärdat dem med att rättsystemet inte fungerar.

Demokratin kan dö i mörker. Men den kan även undergrävas i fullt dagsljus.

Mottot kan ses som en trotsig försäkran till läsarna att tidningen inte tänker ge upp sina granskningar och fortsätta att sätta makten under lupp, även om det finns nya och hinder som måste övervinnas. Washington Post har ju också stolta traditioner att försvara. I början av 1970-talet var det tidningens reportrar Carl Bernstein och Bob Woodward som började nysta upp den härva som blev Watergateskandalen och som ledde till att Richard Nixon tvingades avgå från presidentposten.

Medial mångfald

Men sedan dess har förstås medieklimatet förändrats avsevärt. USA:s ledande dagstidningar – som Washington Post och New York Times – kan nu nedlåtande kallas för ”gammelmedier”. Även om de bedriver god journalistik, gör viktiga avslöjanden och även drar till sig nya prenumeranter har gamla affärsmodeller urholkats samtidigt som de inte längre lika självklart som förr räkna med att de har läsarnas förtroende.

Den nya mediala mångfald som tagit över – med internet och sociala medier – har visserligen inneburit att många fler röster kan göra sig hörda, men också att det för konsumenten är lätt att välja bort det som inte passar en redan färdigformad världsbild. Var och en kan leva i sin egen mediebubbla. Konstruktiva samtal blir svårare. Ökade motsättningar blockerar kompromisser.

”Fake news”

Watergateskandalen var på sin tid ett klassiskt journalistiskt avslöjande. Från ett enkelt inbrott i det demokratiska partihögkvarteret sommaren 1972 följdes trådar som efter ett utdraget och tålmodigt arbete ledde till andra brott som illegala kampanjbidrag och kriminell mörkläggning. Resultatet blev en konstitutionell kris och presidentens avgång.

Men snart ett halvsekel senare går det knappast att ens samlas kring en gemensam uppfattning om vad som är en nyhet eller vad som är sanning. I USA har president Trump funnit att han kan vinna poäng på att gång på gång attackera de medier som tidigare kunde sätta en agenda, en dagstidning som New York Times, en tv-kanal som CNN. Väljarna får höra från Vita huset att det är medier som håller på att gå under, som ägnar sig åt att hitta på nyheter. ”Fake news” som Trump säger när han får höra något han inte gillar.

Är sanningen död?

För många blir medierna därmed en del av ett elitistiskt etablissemang som bara är ute efter att föra vanliga människor bakom ljuset. Även om betydelsefulla missförhållanden och andra nyheter avslöjas är det inte självklart att det får något riktigt genomslag. Obekväma frågor möts med misstänkliggöranden och om inte det räcker förklarar presidenten och hans medarbetare att det finns en annan sanning, vad som till och med kan kallas ”alternativa fakta”. Nyhetsmagasinet Time fångade kanske situationen bäst i sitt senaste nummer, med en förstasida som bara består av en rubrik som ställer frågan: ”Är sanningen död?”.

Pressens frihet

Redan när USA:s konstitution skrevs 1787 såg grundlagsfäderna pressens frihet som central i en demokrati. Men om sanningen inte längre har så stor betydelse skadas inte bara mediernas funktion utan även andra demokratiska institutioner. Utan belägg har Donalds Trump kunnat säga att USA:s politiska system är riggat, att miljoner papperslösa röstat illegalt. Och när domstolsbeslut gått honom emot har han avfärdat dem med att rättsystemet inte fungerar.

Demokratin kan dö i mörker. Men den kan även undergrävas i fullt dagsljus.

  • Lennart Pehrson