2016-10-15 06:00

2016-10-15 06:00

Med bara ett myggnät emellan

KRÖNIKA: Torbjörn S. Karlsson

Oftast andas vårt gamla torp bara ro och frid.

Syrenerna blommar när dom ska. Rödhaken och bofinken spelar häcken av sig vid rätt tidpunkter. Gässen kommer och drar när det passar sig. Morkullan sträcker försynt knarrande bakom stugknuten och fladdermössen jagar ljudlöst i sitt björklövsbekransade revir.

Allt medan natten drar sitt gråa bolster över dass och skjul.

Allt andas som sagt bara ro och frid.

Men ibland, så kommer en så'n där natt när allt ställs på ände.

För plötsligt och utan minsta förvarning väcks man ur den ljuvaste dröm. Ett inferno anger tonen och kroppen viks automatiskt upp och efter en dyngsmäll i snedtaket blir man sittandes som en pinne i en skit.

Fullständigt övertygad om att man har minst två kattugglor inne i sovrummet.

Alltså, i normala fall är det ett privilegium att ha sorkjägare bland personalen. Men inte klockan tre på morgonen när man är på resande fot i drömmens rike.

Men hur som helst, nu var man ju vaken, så det var ju lika bra att stappla nerför vindsvåningens smala trappa.

Där Felix, huskatten, möter upp med en smällfet mus sin käft.

Trodde den arma kraken, ja musen alltså, att han möjligen skulle undgå döden när han smet in mellan torpets gistna lockpanel?

Snacka om askan och elden, men å andra sidan hade ju slutet för musen troligen blivit det samma om han valt att stanna ute.

Men i alla fall, väl ute inser man att man tillhör en inte alltför stor skara som får stå där i fullmånens sken och skåda tvenne kattugglor i det gigantiska vårdträdet.

– Dä ä klart, att litte pyrt känns dä ju när lik-ugglera sitter å roper klä vitt där ôppe i träe.

Men dä ha di ju gjort nu i så många år, så dä ska nog gå vägen den här gången ôg.

Förrästen ä dä like ille ôm fôggler – utta att dä ä kallt ute – picker på fönsterrutera. Äller öm vårens förste säs'ärle vänner sitt svarte bröst emot en. Å ränner dä en ikkôrre på takåsen kan du va' säker på att dä blir sôrg i huse.

Å bare för te ta ett par exempel te'. Gnager rôttera så dä hörs ä en ille ute å skulle tuppen få för sej å gale ve' midnattstimmen – samtidit som hans fötter ä kalle – så kan du va' säker på att nôn stryker mä. Ä däremot föttera varme på tuppen, ja då kommer en unna mä e eldsvåde.

Å ä en ute å kör mä oxer å de utta annledning drar ôt sia så kan en va säker på att en möter en osynli likfärd.

För djurena, di ser sån't sôm inte fôlk ser.

Men oavsett, nu började det att bli kallt och efter en sista glutt på ugglorna var det skönt att stänga torpdörren inifrån.

Innan jag plockade ut myggnäten, för att om möjligt få litet mera sömn, konstaterade jag att fullmånen befann sig åt Kvistbrohållet till.

Och visst tusan, där bodde ju snickarn som på förhand fick reda på när han skulle få en beställning på en kista.

– Då knäppte det och sjöng i sågarna i hans snickarbod utav bara faen.

Men en gång, var det inte ett dödsfall som låg bakom beställningen.

En bonde från trakten ville ha litet ordning så han rekvirerade en träfrack i god tid.

Och liksom för att vänja sig, så tog han sig före att sova i den om nätterna.

– Fast ja måste nog säje att ja föredrar mi nedluggne Dux e stunn te'.

Syrenerna blommar när dom ska. Rödhaken och bofinken spelar häcken av sig vid rätt tidpunkter. Gässen kommer och drar när det passar sig. Morkullan sträcker försynt knarrande bakom stugknuten och fladdermössen jagar ljudlöst i sitt björklövsbekransade revir.

Allt medan natten drar sitt gråa bolster över dass och skjul.

Allt andas som sagt bara ro och frid.

Men ibland, så kommer en så'n där natt när allt ställs på ände.

För plötsligt och utan minsta förvarning väcks man ur den ljuvaste dröm. Ett inferno anger tonen och kroppen viks automatiskt upp och efter en dyngsmäll i snedtaket blir man sittandes som en pinne i en skit.

Fullständigt övertygad om att man har minst två kattugglor inne i sovrummet.

Alltså, i normala fall är det ett privilegium att ha sorkjägare bland personalen. Men inte klockan tre på morgonen när man är på resande fot i drömmens rike.

Men hur som helst, nu var man ju vaken, så det var ju lika bra att stappla nerför vindsvåningens smala trappa.

Där Felix, huskatten, möter upp med en smällfet mus sin käft.

Trodde den arma kraken, ja musen alltså, att han möjligen skulle undgå döden när han smet in mellan torpets gistna lockpanel?

Snacka om askan och elden, men å andra sidan hade ju slutet för musen troligen blivit det samma om han valt att stanna ute.

Men i alla fall, väl ute inser man att man tillhör en inte alltför stor skara som får stå där i fullmånens sken och skåda tvenne kattugglor i det gigantiska vårdträdet.

– Dä ä klart, att litte pyrt känns dä ju när lik-ugglera sitter å roper klä vitt där ôppe i träe.

Men dä ha di ju gjort nu i så många år, så dä ska nog gå vägen den här gången ôg.

Förrästen ä dä like ille ôm fôggler – utta att dä ä kallt ute – picker på fönsterrutera. Äller öm vårens förste säs'ärle vänner sitt svarte bröst emot en. Å ränner dä en ikkôrre på takåsen kan du va' säker på att dä blir sôrg i huse.

Å bare för te ta ett par exempel te'. Gnager rôttera så dä hörs ä en ille ute å skulle tuppen få för sej å gale ve' midnattstimmen – samtidit som hans fötter ä kalle – så kan du va' säker på att nôn stryker mä. Ä däremot föttera varme på tuppen, ja då kommer en unna mä e eldsvåde.

Å ä en ute å kör mä oxer å de utta annledning drar ôt sia så kan en va säker på att en möter en osynli likfärd.

För djurena, di ser sån't sôm inte fôlk ser.

Men oavsett, nu började det att bli kallt och efter en sista glutt på ugglorna var det skönt att stänga torpdörren inifrån.

Innan jag plockade ut myggnäten, för att om möjligt få litet mera sömn, konstaterade jag att fullmånen befann sig åt Kvistbrohållet till.

Och visst tusan, där bodde ju snickarn som på förhand fick reda på när han skulle få en beställning på en kista.

– Då knäppte det och sjöng i sågarna i hans snickarbod utav bara faen.

Men en gång, var det inte ett dödsfall som låg bakom beställningen.

En bonde från trakten ville ha litet ordning så han rekvirerade en träfrack i god tid.

Och liksom för att vänja sig, så tog han sig före att sova i den om nätterna.

– Fast ja måste nog säje att ja föredrar mi nedluggne Dux e stunn te'.