2016-09-16 06:00

2016-09-16 06:00

På agendan: moralpanik

KRÖNIKA: JONATHAN STRANDLUND

Två veckor in i kursen media- och kommunikationsvetenskap dyker begreppet upp. Moralpanik. Jag vet inte hur många av mina klasskompisar som gick igång på stubinen men det gick inte direkt någon tsunami av energi genom föreläsningssalen.

Förutom i mig. Föreläsningen avhandlade den moralpanik som framförallt tv-mediet orsakade under sina första steg under femtiotalet. Stod inte hela det svenska folket inför ruinens brant tack vare den där dumburken som snart skulle finnas i vartenda folkhem?


Min första erfarenhet av begreppet är djupt inpräntad sedan Siewert Öholm manglat stackars Anders Tengner om hårdrocksbandet W.A.S.P. på bästa public service-tid i SVT 1984. Exakt där och då drogs moralpanikens reglage till max.

På vinnarsidan stod naturligtvis Blackie Lawless som glatt kunde se på när vinylpresseriet fick jobba treskift för att hinna med efterfrågan på debutalbumet. Sedan har det rullat på. Artister behöver krydda sin image för att få plats i mediebruset för att sedan, sakta men säkert, försvinna ut i periferin när någon annan tagit ett steg längre.


Nu skriver vi 2016 och kapplöpningen är långt ifrån över. Under september har två band utmanat gränserna ytterligare. Slayer och Lordi. Och det är de sistnämnda som, extremt otippat, tagit det största klivet ut på djupt vatten. I mina öron är Lordi ett band som vänder sig till en något yngre publik. Jag skulle inte säga dagisknattar men i alla fall lite äldre barn. 2006 golvade de hela startfältet med sin Eurovisiondänga Hard rock hallelujah för att sedan rida på den vågen tills få brydde sig om deras existens.

Hur får man fart på maskineriet igen blir då frågan? Jo, vi drar reglagen till max och ser om vi kan få moralpanikens kugghjul att tugga igång. Sagt och gjort. Videon till nya singeln Hug you hardcore är Siewert Öholms absoluta mardröm. Den är så sadistiskt rå och ultravåldsamt sinnessjuk att Motorsågsmassakern framstår som Benjamin syrsas sånginsats i Kalle Anka firar jul i jämförelse. Så effekten med att chockera är uppnådd. Med råge.


Men jag fattar inte riktigt själva greppet. När W.A.S.P. lirade med sågklingor mellan benen och kastade rått kött på sin publik gjorde de det med en musikstil som var rejält hungrig och vass. Lordi gäspar bara vidare i sina låtar och verkar satsa allt på den visuella inramningen som dessutom är så barnförbjuden att om videon skulle nå sin verkliga målgrupp skulle sänglampor lysa hela vintern. Det ekar tomt i tunnorna alltså. Så där befinner vi oss idag.

Effekterna har vunnit över det kreativa och vad både Lordi och Slayer inte begriper är att deras slafsiga videor bara fungerar som ett brus som döljer att låtarna inte håller måttet. Tyvärr tror jag fler och fler kommer att följa deras blodiga fotspår.

 

Förutom i mig. Föreläsningen avhandlade den moralpanik som framförallt tv-mediet orsakade under sina första steg under femtiotalet. Stod inte hela det svenska folket inför ruinens brant tack vare den där dumburken som snart skulle finnas i vartenda folkhem?


Min första erfarenhet av begreppet är djupt inpräntad sedan Siewert Öholm manglat stackars Anders Tengner om hårdrocksbandet W.A.S.P. på bästa public service-tid i SVT 1984. Exakt där och då drogs moralpanikens reglage till max.

På vinnarsidan stod naturligtvis Blackie Lawless som glatt kunde se på när vinylpresseriet fick jobba treskift för att hinna med efterfrågan på debutalbumet. Sedan har det rullat på. Artister behöver krydda sin image för att få plats i mediebruset för att sedan, sakta men säkert, försvinna ut i periferin när någon annan tagit ett steg längre.


Nu skriver vi 2016 och kapplöpningen är långt ifrån över. Under september har två band utmanat gränserna ytterligare. Slayer och Lordi. Och det är de sistnämnda som, extremt otippat, tagit det största klivet ut på djupt vatten. I mina öron är Lordi ett band som vänder sig till en något yngre publik. Jag skulle inte säga dagisknattar men i alla fall lite äldre barn. 2006 golvade de hela startfältet med sin Eurovisiondänga Hard rock hallelujah för att sedan rida på den vågen tills få brydde sig om deras existens.

Hur får man fart på maskineriet igen blir då frågan? Jo, vi drar reglagen till max och ser om vi kan få moralpanikens kugghjul att tugga igång. Sagt och gjort. Videon till nya singeln Hug you hardcore är Siewert Öholms absoluta mardröm. Den är så sadistiskt rå och ultravåldsamt sinnessjuk att Motorsågsmassakern framstår som Benjamin syrsas sånginsats i Kalle Anka firar jul i jämförelse. Så effekten med att chockera är uppnådd. Med råge.


Men jag fattar inte riktigt själva greppet. När W.A.S.P. lirade med sågklingor mellan benen och kastade rått kött på sin publik gjorde de det med en musikstil som var rejält hungrig och vass. Lordi gäspar bara vidare i sina låtar och verkar satsa allt på den visuella inramningen som dessutom är så barnförbjuden att om videon skulle nå sin verkliga målgrupp skulle sänglampor lysa hela vintern. Det ekar tomt i tunnorna alltså. Så där befinner vi oss idag.

Effekterna har vunnit över det kreativa och vad både Lordi och Slayer inte begriper är att deras slafsiga videor bara fungerar som ett brus som döljer att låtarna inte håller måttet. Tyvärr tror jag fler och fler kommer att följa deras blodiga fotspår.

 

  • Jonathan Strandlund